”Jag vill kunna göra affärer över gränsen”

Att kunna prata med släktingar och på sikt göra affärer över gränsen gör att William Körlén, 16 år, nu studerar meänkieli som modersmål.

-Jag har alltid uppfattat meänkieli som ett väldigt fint språk och för att kunna prata med mina äldre släktingar i Gällivare vill jag lära mig det. Jag började studera när jag gick i nian, berättar Umeåbon.

William har ett särskilt gott öga till Kilvo-dialekten, som är nära att dö ut. Bara äldre personer hanterar dialekten idag och Williams mål är att föra den vidare.

-Nu lär jag mig tornedalsfinskadialekten av min lärare Anders Emanuelsson och Kilvodialekten av min far.

William kunde väldigt lite meänkieli när han började läsa. Ordförrådet begränsades till räkneord och svordomar. Han hade lånat glosböcker för att komma vidare men tyckte det var svårt att lära sig på egen hand. I samma veva fick han veta att han hade rätt till modersmålsundervisning.

-I början var jag ensam i min årskurs om att läsa det.

Skolundervisningen går till så att Anders kommer till Dragonskolan, där William läser Ekonomiprogrammet, en gång i veckan för att undervisar 2-3 elever. Läroplanen är ungefär densamma som för de vuxna elever som läser vid Umeå universitet.

Williams pappa är uppväxt i Gällivare med meänkieli omkring sig och har på senare tid börjat använda språket med sonen sedan han visat intresse.

-Jag har lärt mig mycket på det här året, Anders är en riktigt bra lärare.

Vad är svårast?

-Det är så många ord och det är svårt att få glosorna att sitta. Många ord är ju finska och ligger långt ifrån svenskan.

Williams främsta mål med studierna är som sagt att hålla liv i Kilvodialekten. Grammatiken däremot har han inga större problem med.

-Jag ska se om jag kan få hyfsat flyt så den lever kvar ett tag till.

Williams sikte är inställt på att bli affärsman. Ett annat mål med studierna är att kunna prata med andra meänkielitalande personer och besöka Finland utan språkliga förbistringar.

-Kan man meänkieli så är inte steget till finska så långt.

Drömmen är också att en gång ha en stuga kring Gällivare och kunna prata med grannarna.

Varför läser så få meänkieli på din skola?

-Jag tror inte att de tycker att de har någon nytta av det. Jag känner flera som skulle kunna läsa det, men de känner väl att de vill göra annat av sin tid.

Förutom att prata meänkieli med pappa i hemmet lyssnar William ofta på Meänraatio.

 

 

Sofia lär sina barn meänkieli vid köksbordet

Då och då sätter sig Sofia Stridsman med sina barn hemma vid köksbordet i Mariefred och  tragglar meänkieli.

-Jag märker att de är intresserade och lär dem ramsor och glosor. Hevonen on häst och pappi on präst, liksom.

Sofia Stridsman, 38, föddes i Luleå men bodde i Korva norr om Övertorneå tills hon var elva år. Då flyttade hon med syskon, mamma Ann-Britt Stridsman och pappa Stig Nulu söderut. Det stora faluröda barndomshemmet (Stigs släktgård) intill även fortsatte dock att vara ett nav i familjens liv.

Idag jobbar Sofia som journalist, bor i Mälardalen och har egen familj med make och två barn. Hon stortrivs söderut – men åker ofta upp till barndomshemmet där barnens mormor och morfar återigen bor permanent.

”Korva är hemma för mig”

-Korva är hemma för mig. När man är där uppe är man ledig och behöver inte sitta vid datorn någonting, säger Sofia som vistas flera veckor varje sommar i Tornedalen.

När hon föddes 1977 var det ingen status att prata meänkieli i skolan. Riksfinska fanns som hemspråk men Sofia nekades att ta lektioner eftersom hennes föräldrar hade svenska som förstaspråk. Däremot pratade mamma och pappa meänkieli med varandra och Sofia fick med sig ett rikt ordförråd trots att föräldrarna inte riktade språket till henne.

Även på vintern och vårvintern tar de sig upp för att åka skidor och uppleva friheten i naturen. Sofia säger att trots att hon bor 120 mil från sina rötter känns kopplingen idag starkare än någonsin.

-Jag förstår mycket men brister i att bygga egna meningar.

När kom du på att du ville föra vidare det till barnen?

-Korva är en viktig plats för dem. Barnen är aldrig så fria som där uppe. De springer runt på samma stigar och ängar som jag gjorde, leker på isen på älven … Jag vill att de även framöver ska känna en samhörighet med Tornedalen.

Äldsta dottern Maja är sju år och visar intresse för meänkieli. Sofia uppskattar och uppmuntrar det.

Försöker ge dem ord

-Vi håller inte på i någon stor utsträckning med inlärning hemma, men mamma har gett barnböcker på meänkieli till barnen. Och Maja har greppat en del ord. Hon har väldigt bra uttal. Jag försöker ge barnen ord eftersom jag inte kan prata grammatiskt rätt.

Sofia har planer på att ansöka om meänkieli som modersmål för barnen. Friskolan de går på idag jobbar utifrån finsk pedagogik och hon vet att rektorn uppmuntrar språkval. Finns det ingen lärare i ämnet tror Sofia att det går att lösa via digitalt lärande eller via finskspråkig personal på skolan. Sofia sörjer att hon inte fick läsa meänkieli under sin egen skoltid.

-Men det gläder mig mycket att meänkieli numera uppmuntras på skolor och förskolor i Övertorneå.

Via Facebook och nätet följer hon utvecklingen i sin hemkommun och gillar det hon ser: att meänkieli fått en upphöjd status och äntligen får ta plats.

12283292_10153663374636132_306938921_n

 

 

 

 

Pressmeddelande Dags att etablera ett språkcentrum för meänkieli och finska

25 november 2015

Pressmeddelande för fri disposition

Dags att etablera ett språkcentrum för meänkieli och finska

Sverigefinländarnas delegation och Svenska Tornedalingars Riksförbund har i dag lämnat en förstudie om etablering av språkcentrum för meänkieli och finska till kulturminister Alice Bah Kuhnke. Erfarenheterna visar att det samiska språkcentret har på kort tid gjort stora framsteg i revitaliseringsarbetet för de samiska språken.

-Det är dags att ta nästa steg i minoritetsarbetet och etablera ett motsvarande språkcentrum  för meänkieli och finska. Ett systematiskt och kontinuerligt stöd behövs för att revitaliseringsinsatserna ska få långsiktiga effekter och för att meänkieli och finska ska kunna återta förlorad mark, säger Veera Florica Rajala, ordförande för Sverigefinländarnas delegation och Tore Hjorth, förbundsordförande för Svenska Tornedalingars Riksförbund.

Språkcentret ska utveckla revitaliseringsarbetet för meänkieli och finska genom att samla och förmedla sakkunskap om revitalisering och utveckla lämpliga metoder som utgår från talarnas behov – både ungas och äldres. Det skulle kunna ge konkret stöd i arbetet med att skapa fredade zoner för språket där bl.a. kultur- och språkbärare kan bidra till att överföra språken till yngre generationer. Det behövs också ett långsiktigt arbete för att förändra attityder till minoritetsspråken. Samverkan mellan många olika aktörer på språkområdet behövs, liksom en systematisk uppföljning av språksituationen och gjorda insatser. Även kommunerna behöver stöd i sitt arbete att främja meänkieli och finska.

Språkcentret föreslås bli en del av den statliga myndigheten Institutet för språk och folkminnen. Den del av språkcentret som i huvudsak arbetar med meänkieli föreslås förläggas i Tornedalen och den del som arbetar med finska föreslås förläggas i Stockholm/Uppsala. Förstudien har författats av professor emerita Leena Huss, Uppsala universitet/Hugo Valentincentrum samt juristen Kaisa Syrjänen Schaal, enhetschef, enheten för flerspråkighet, Kyrkokansliet vid Svenska kyrkan.

Presskontakt om etableringen:

Veera Florica Rajala, ordförande Sverigefinländarnas delegation

073-716 23 42

Tore Hjorth, ordförande Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset

070-335 77 88

Presskontakt om förstudiens innehåll:

Leena Huss, 072-578 81 00

Kaisa Syrjänen Schaal, 076-803 41 13

Bifogad bilaga:

Etablering av ett språkcentrum för meänkieli och finska – en förstudie

Fakta om Sverigefinländarnas delegation

Sverigefinländarnas delegation är paraplyorganisation för 23 sverigefinska organisationer, institutioner och nätverk och en av de främsta företrädarna för nationella minoritetsfrågor. Vi driver sverigefinska språkliga och kulturella intressen. www.sverigefinne.se

Fakta om Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset

Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset är en intresseorganisation i språkliga, kulturella och samhälleliga frågor. Förbundet är en intresseorganisation för medlemmar som känner samhörighet med meänkieli och det ursprungliga språkområdets kultur och historia. Förbundet grundades 1981 och är ett språkrör för en ursprunglig inhemsk, språklig och kulturell minoritet. Förbundet utgör även regeringens remissinstans i frågor som rör minoriteten. Målsättningen är att främja och stärka minoritetens identitet samt språkliga och kulturella utveckling och förankring. I dagsläget har organisationen närmare 5000 medlemmar i Sverige. www.str-t.com

Solveigs vantar är ett stycke kulturhistoria

Det började med en sjukdom. Och slutade med en succéartad hobby som nu upptar stora delar av vantstickerskan Solveig Larssons liv.

Solveig, som har rötter i Tornedalen vid Kukkola och i Ylitornio, flyttade med sin familj från trakterna när hon var tio år. Under sitt liv har hon jobbat som lärare i Kalix, men nu i ”vuxen” ålder sedan hon pensionerats har en ny karriär tagit fart. Mönsterstickade vantar i ylle har blivit hennes liv!

-Det började med att jag blev sjuk 1997 och hade svårt att lyfta armarna i samband med behandlingar. Men sticka kunde jag, visade det sig.

Solveigs mamma var duktig stickerska och åstadkom de mest fantastiska skapelserna. Men Solveig höll sig ifrån det. Tills hon blev sjuk. Fram till idag har hon stickat flera hundra vantar. Alla är unika med namn och en egen liten historia. Ett par vantar i veckan blir det i snitt och hon stickar aldrig två par som är lika. Däremot säljer hon sina mönster liksom böcker som ger inspiration och visar sticktekniker. Många av Solveigs vantar har döpts efter kvinnor hon inspirerats av. En heter Kukkola efter ett drällmönster från en kudde som skapades i Övre Kukkola. En annan Mamma med undertexten ”Mina tankar går ofta till mamma. Jag saknar henne så.”

Kukkolavante

KUKKOLA. Inspirerad av en kudde med mönstret kukkoladräll.

Vanten Mamma

MAMMA. ”Mina tankar går ofta till mamma. Jag saknar henne så”

Mormors bokmärke blev vante

En gång gav ett bokmärke från mormor inspiration till färger, mönster och titel. Den vanten fick heta Ingeborg efter mormor. Skapande kvinnor som Erika Aittamaa, Junosuando, är en annan inspirationskvinna som fått vantar uppkallade efter sig.

-Det är inte för inte som min dotter Lena Abrahamsson blivit forskare på kvinnor, funderar Solveig.

Att sticka är för denna kvinna ett sätt att koppla av och fokusera på något med alla sinnen. Även platser ger henne idéer, till exempel Aunesgården i Övertorneå som blev vanten Aunes med samiskt mönster. Skoband från norr har för övrigt inspirerat henne till många mönster, inte minst Norrbottensvanten som byter utseende varje år.

Tantvante

TANTVANTE. ”För mig är en tant en som kan mycket och klarar av det mesta”

Norrbottensvante2016

NORRBOTTENSVANTE 2016. En typisk bandvante med inspiration från de samiska skobanden.

Bra för stressade kvinnor

-Det går inte att tänka på annat när man stickar mina mönstervantar. Gör man det så blir det fel. Att sticka är bra för alla stressade kvinnor som jobbar mycket.

Hon har skrivit flera böcker om skapelserna och nu i vinter kommer Solveigs vanthäfte 3 ut på Lumios förlag i Hedenäset. 4-5 mars deltar Solveig i Vantfestivalen i Junosuando. Hon sitter i juryn och håller då också kurs i mönsterkonstruktion.

Solveig är hyfsat slängd i teknik och har i sin mönsterkonstruktion gått över från rutpapper till programmet Excel på dator.

För mer information och gratismönster, se http://www.solveigs-vantar.se/

Solveig och YlvaSolveig Larsson visar barnbarnet Ylva hur man stickar mönster

 

 

 

 

 

 

Unga kvinnor i majoritet bland studenter i meänkieli

Det går att hålla liv i meänkieli även om du inte använder det i vardagen. Det berättar Anders Emanuelsson, lärare i meänkieli vid Umeå universitet som här ger sina tips.

 

Anders Emanuelsson är egentligen modersmålslärare i finska och meänkieli på grundskolor i Umeå och född i Kiruna. I somras blev han kontaktad av Umeå kommun för att ta sig an högskolestudenter vid universitetet.

Till höstens nybörjarkurs i meänkieli, som omfattar 7,5 högskolepoäng, sökte drygt 150 personer varav 80 kom in.

Idag är elevantalet nere i drygt 50.

-Många som går distanskurser är taggade i början men sedan kanske de märker att det tar mycket tid. Att ha drygt 50 kvar anses vara bra för ofta brukar nästan hälften hoppa av på den här typen av kurser, säger Anders.

Utbildningen omfattar tio timmars studier i veckan.

-Alla våra elever har anknytning till Tornedalen men deras kunskaper i meänkieli skiljer sig väldigt mycket.

Uttalet är akilleshälen

En del stapplar sig fram, andra kan språket flytande och går utbildningen bara för att få ett formellt papper inför fortsatta studier.

Eleverna är utspridda i hela landet, de flesta är kvinnor och unga. En del har precis avslutat gymnasiet, medelåldern i gruppen ligger klart under 40-strecket.

Många av Anders elever har vuxit upp i tornedalska hem och försöker ta igen förlusten av ett språk.

Vad har eleverna svårast för?

-Helt klart uttalet.

Vokalerna sitter på ett annorlunda sätt i munnen i meänkieli än i svenska och diftongerna är en särskild utmaning.

Du ska försöka få meänkieli att överleva och är viktig för språkets bevarande?

-Ja, det låter stort. Jag ser inte mig själv som en missionär även om jag förstår att min roll är viktig. Det jag gör är viktigt även för min egen personliga del för att revitalisera språket.

Anders har haft meänkieli i träda under många år efter att hans mamma gick bort. Hon var finska och pratade en blandning mellan finska och meänkieli med Anders pappa som uttryckte sig på svenska och meänkieli.

Håll liv i språket!

Numera har Anders ingen att prata meänkieli med på hemmaplan. Likadant är det för många andra tornedalingar i förskingringen. Men det finns hopp, säger han. Det går att hålla liv i språket på olika sätt: lyssna på radio (Meänraatio), gå in på SVT:s arkiv, lyssna på musik (till exempel Norrlåtar), se på filmer, prata i telefon och åka upp till Tornedalen för att prata med släkt och vänner.

Meänkieli är inget standardiserat språk idag. Det finns olika varianter och ord beroende på var man är uppväxt vilket kan vara en utmaning för en universitetslärare.

-Så fort du börjar skriva ord- och grammatikböcker och undervisa så blir det ju en form av standardisering. I det läget måste du vara konsekvent, annars plockar du bara ändelser och ord från olika håll. Men jag vill ändå inte gå så långt att jag säger till Gällivareborna att ”nä, nu får ni ge er, så där får det inte låta.”

En bok i kursplanen

Kursens litteraturlista är kort. Den innehåller bara en bok: systrarna Nylunds bok Meänkieli.

Kan man lära sig meänkieli på egen hand via den boken?

-Boken är bra, ett väldigt bra lexikon, men du behöver handledare. Texterna är ganska svåra redan inledningsvis.De som vill gå universitetskursen i meänkieli för nybörjare får vänta till hösten 2016 eller möjligen våren 2017. Det beror på att ämneslärarutbildningen i meänkieli flyttas från Stockholm universitet till Umeå nästa höst och den förändringen upptar en del tid för de inblandade.

Anders berättar att utbildningen är i behov av väldigt enkla arbets- och läroböcker som är anpassade till universitetsnivå. Barnböcker finns men de behandlar ju inte grammatiken.

Tornedalen i centrum i nytt spel om andra världskriget

Mikael Grönroos är speltillverkare och har jobbat med brädspelet Tornio´44 i tio månader.

Man måste vara lite galen för att hålla på med sånt här, säger han.

I dataspelens kölvatten utvecklas fortfarande analoga spel med brickor på bord och gubbar som flyttas med händerna.

Sverigefinnen Mikael ”Miku” Grönroos i Eskilstuna har hittat sitt kall i att utveckla krigsspel. Nu senast Tornio´44 som är ett brädspel som handlar om finnarnas och tyskarnas hårda strider runt Torneå och Kemi 1-8 oktober. Slaget är för många okänt även om det kom att bli det största under Lapplandskriget 1944-45.

-Jag tror att det här strategispelet är extra intressant för folk som kan sin historia och som kanske har släkt som deltog i kriget, säger 45-årige Miku och syftar bland annat på tornedalingar.

Spelplan Miku

Hittar spritförråd

I centrum står de tyska och finska trupperna som krigar mot varandra. De spränger broar, bränner hus och försöker hitta varandras svagheter för att vinna terräng. Precis som i verkliga krig.

Miku har gjort ordentlig research (inget är påhittat i spelets handling) och läst mängder med finsk litteratur där lite udda händelser kommit fram.

– Finnarna hittade till exempel ett stort tyskt spritförråd i Pikku Berlini utanför Torneå av en slump. Många finska soldater hann ”tulla” på spriten innan befälet fick kontroll över dem. Förrådet innehöll ca 25 000 liter sprit.

Dagen efter var många finska soldater rejält bakis – och tur var väl att tyskarna inte upptäckte det för då hade slaget definitivt varit förlorat för finnarnas del.

I spelet återges händelsen i form av att en tysk soldat gömmer sprit och när en finsk soldat upptäcker det så stannar hela truppen upp för att avsmaka spriten.

-Truppen blir då försvagad och försvinner lättare från spelet.

Den sociala biten viktig

När Miku föddes 1970 fanns inga dataspel utan det var Alga-spel som gällde, i mitten av 1980-talet kom han i kontakt med avancerade strategispel som byggde på historiska händelser.

– Jag har alltid gillat det fysiska med spel: att ta på brickor och kasta tärning … Framför allt den sociala biten är härlig, att träffa några vänner över ett brädspel.

Folk brukar fråga dig hur du kan göra spel om något så hemskt som krig?

– Det är väl ingen som älskar krig men jag ser på det ungefär som på schack, att man ska lösa ett problem. Dessutom älskar jag krigshistoria för det har varit så viktigt för Finland. Som liten grabb blev jag fascinerad av mina släktingars berättelser från krigen.

Är spelet avancerat?

– Om man spelat Risk tidigare så är det här 3-4 gånger svårare. Jag har satt en åldersgräns på tolv år eftersom alla spelregler är på engelska.

Vilka köper brädspel av den här typen?

– Snittåldern ligger på runt 45. Lite äldre gubbar som är intresserade av krigshistoria, kanske.

Varje liten bricka är fylld med information om till exempel truppslag, värden för anfall, försvar och förflyttning och hur många man truppen består av. Någon större kunskap om stridande förband och försvar krävs dock inte, intygar Miku. 

Är det extra roligt om man själv kommer från Tornedalen?

– Jag kan tänka mig att det är häftigare för dem som haft sina släktingar med i striden och om man känner till områden där uppe.

Autentiskt spel

Allt är autentiskt. Trupperna rycker fram på kartor som är ritade efter terrängen från den tiden. Miku har också gjort en ordentlig researchresa i Torneå och Kemi, innan han började skissa på sina krigsspel om Finland som nu är uppe i fyra stycken.

Spelet Tornio´44, som är den senaste i raden, passar bäst för två spelare där ena sköter tyska sidan och den andra de finska enheterna. Varje bricka motsvarar ett kompani på 200 man som utsätts för prövningar och när trupperna utsatts för tillräckligt många smällar försvinner de helt ur spelet. Målet är att få bort fiendens alla enheter från plan men även hopsamling av poäng spelar roll för spelets utgång.

Vilken sida vann slaget i Torneå i verkligheten?

– Vad jag förstått blev det oavgjort.

Miku har låtit tillverka 3 000 exemplar av Tornio´44 och det tar mellan sex och tio timmar att spela. Är du intresserad av att veta mer eller beställa ett exemplar, gå in på www.mikugames.com

Miku sittande liten

”Om tornedalingarna själva vill kan meänkieli räddas”

Bland tornedalingar finns en stark vilja att meänkieli ska överleva, säger Lennart Rohdin, före detta riksdagsledamot.

Det faktumet gör att det finns framtidsutsikter för ett språk som samhället under lång tid behandlat styvmoderligt.

Lennart Rohdin var tidigare chef för minoritetsenheten på Länsstyrelsen i Stockholms län och fascineras över den kraft som finns bland tornedalingarna. Han är därför övertygad om att språket kommer att överleva.

 

Upptäckte språket 1996

Det finns de som är av uppfattningen att språket kommer att dö ut?

– Jag är säker på att det går att rädda eftersom det finns en vilja att göra det.

Fram till 1990-talet hade Lennart på olika sätt engagerat sig i de fyra andra minoriteterna. Så sent som 1996 blev han varse att det fanns ett språk och en kultur uppe i Tornedalen.

Det säger en del om hur okunniga folk varit i vårt land om minoriteterna.

-Det som fascinerat mig är vilken styrka som funnits i Tornedalen trots det osynliggörandet och den skambeläggning som samhället åstadkommit genom att till exempel förbjuda språket i skolan under så lång tid. Att det ändå funnits en vilja där uppe att slå vakt om språket och kulturen. Den kraften gör att jag är helt övertygad om att det går att rädda meänkieli. Så länge människorna själva vill.

 

Viljan måste finnas – annars är det kört

Numera finns som bekant en lag som säger att skolorna har skyldighet att se till att instrumentet för bevarandet finns.

-Men även om vi har en perfekt lagstiftning och lärare som kan lära ut språket så krävs det att människor också vill lära sig sitt modersmål.

 

En del tornedalingar tycker inte att meänkieli är ett riktigt språk utan kallar det köksbordsfinska?

-Ja, den svenska skolpolitiken som regerade under andra halvan av 1800-talet och in på 1900-talet lyckades med att få folk att tycka så. Det är en fråga om hur våra minoriteter behandlats. Om man ser på hur minoriteter i andra länder hanterats av sina regeringar så handlar det ofta om fysiskt våld och övergrepp. Det har inte vi haft. Vad våra regeringar istället gjort är att få våra grupper att själva skämmas för sin bakgrund och därmed göra sig osynliga och inte ställa krav.

 

Äldre har påverkats av skammen

Lennart påpekar att den hållningen har många äldre tagit till sig genom att de idag inte tycker att meänkieli är ett riktigt språk.

-Men det där är lite underligt för även språkvetare har slagit fast att meänkieli är ett eget språk.

Och så berättar Lennart om en händelse han var med om i sitt jobb.

Jag deltog i en Tornedalsfest i Luleå när jag jobbade på Länsstyrelsen i Stockholm. Då kom en kvinna fram och undrade vad vår myndighet gjorde där. Vi förklarade vad det handlade om. Då fick kvinnan ett utbrott och sa att vi omedelbart skulle sluta med det för meänkieli var inget riktigt språk.

Finns ambitioner att till och med utöka antalet meänkieli-talande?

-Nej. Minoritetspolitiken syftar till att ge folk möjlighet att använda och utveckla sitt språk i den utsträckning de själva vill. Tornedalingarna avgör själva i vilken utsträckning de vill utveckla och behålla det men samhället har en skyldighet att se till att verktygen finns för att uppnå det.

”Tornedalingarna stal mitt hjärta”

Vivian Gullickson White, 61, från Kanada letade efter sina rötter – och fann dem i Tornedalen. Här berättar hon med egna ord om sin spännande resa bakåt i tiden. Om surströmming, gravplatser och gästfrihet.

 

Sommaren 2010 reste jag till Tornedalen i Övertorneå, väldigt nära norra Polcirkeln. Kanske kan valet av resa verka udda och för mig själv känns det fortfarande ganska otroligt. Anledningen beror på min hobby: släktforskning.

Bollen sattes i rullning med ett enkelt meddelande på hemsidan ”Efterlysningar via Kalixbygdens Forskarförening” 1998, där jag frågade om mina förfäder. Detta trots att jag inte visste alls vad någon av de svenska orden betydde.

Till min stora överraskning fick jag svar av en vänlig herre vid namn Ragnar Sannemalm från Matarengi, och han skrev på engelska!

 

Mitt livs äventyr 

2009 fick jag insikten att en resa till Sverige och mina förfäders hem inte skulle vara omöjlig.

Mitt livs äventyr, som skulle pågå i sex veckor, började ett år senare i Finland. Jag for från Helsingfors norrut till Kuusamo och vidare västerut till Sverige och Matarengi.

I Övertorneå bodde jag hos Ragnar och Arra som på sitt generösa vis visade mig inte bara deras hem, kultur och seder, utan också tog mig till platserna där mina förfäder levt. Arra och Ragnar var väldigt tålmodiga när det kom till mina många frågor. Jag kommer aldrig glömma deras godhet och jag ser dem nu som en del av min nära familj, trots att vi egentligen är långt ifrån varandra i släktträdet.

emigrant1

Vivian Gullickson White från Kanada (till höger) guidades i Tornedalen av Övertorneåborna Arra Sannemalm (till vänster) och hennes make Ragnar.

Medel mot mygg

Innan jag reste läste jag på nätet att personer som skulle till de norra delarna av Sverige borde ta med Zyrtec. Jag är inte helt säker på varför det tipsades om just det medlet. Instruktionerna uppmanade till att börja ta tabletterna några dagar innan ankomst och att fortsätta under hela vistelsen. Det här skulle neutralisera betten, som kan vara väldigt otäcka, kliande och lämna ärr efter sig, stod det. Jag följde instruktionerna och trots att jag blev biten var klådan mindre intensiv än vad jag upplevt hemma.

Jag hade också packat ner en speciell mygg-jacka, och från min finska kusin fick jag med mig en mygghatt samt insektsmedel.

Den första dagen begav vi oss till Armasaari (min anfader Arendt Grapes hem, den tyska bryggare som kom till Stockholm 1629. Så småningom hittade han till Tornedalen där han startade Sveriges första järnbruks-fabrik).

Vi åkte efter det tillbaka över Torneälv till Sverige. Den gränsen är antagligen den fredligaste gränsen i hela världen. Det finns varken byggnader eller vakter och man behöver inte stanna för att uppge någon anledning till att färdas över till det andra landet. Det enda tecknet på att man åker in i ett annat land är en diskret liten skylt vid sidan av vägen.

Skulle det inte vara underbart om alla landsgränser var lika fridfulla?

 

Pastor Tornbergs öde

Efter att vi korsat älven for vi söderut till Ruskola där min gammel-farfar Edward Johannes Rova levde. Dessvärre stod huset inte längre kvar på platsen, men jag kunde urskilja grundstenarna där byggnaden tidigare stått.

På en promenad i centrala Övertorneå stod jag plötsligt framför kyrkan där mina förfäder hade döpts, konfirmerats och gift sig. Precis när jag skulle träda in blev jag presenterad för en herre som råkade vara en Rova-kusin. Ja, självklart visste han vem Edward Rova var och han kände även en annan herre som visste vart Edwards hus hade flyttats. Rova-kusinen skulle kontakta honom och sedan informera mig. Fru Fortuna stod onekligen på min sida!

Min sjätte gammel-farbror Johannes Jicolai Tornberg var pastor i kyrkan och 1717 blev han misshandlad av kosacker med hans egna käpp, vilket ledde till hans död två dagar senare. De försökte ta kyrkliga dyrbarheter och Johannes försökte stoppa dem. Hans käpp finns kvar i kyrkans förvaring, även om jag inte såg den.

 

”Dessa personer var min familj”

Jag kände mig ganska känslomässig under besöket i kyrkan. Jag vandrade genom kyrkogården och kände igen många av namnen på stenarna. Dessa personer var min familj, mina förfäder och jag hade kommit hem. Under en tyst stund tänkte jag på våra olika liv. Hur mitt hade blivit så annorlunda jämfört med deras och så skilt från mina rötter. Inte för att jag flytt från det, utan för att jag helt enkelt inte hade vetat om det.

Min åttonde i ledet gammel-farfar Arendt Grape dog 1687 när flodvatten drog med sig honom. Hans kropp hittades aldrig. Jag började inse att livet utmed Torneälv måste varit hårt, men att det gav människorna styrka och beslutsamhet. De måste ha varit en kraft att räkna med, precis som älven som flöt genom deras liv.

Vi for norrut till Pajala. Jag blev förvånad att det ungefär 80 kilometer norr om polcirkeln kunde vara så varmt att det nästan kändes tropiskt. Ja, det blir väldigt varmt inom norra Polcirkeln! Här besökte vi också världens största solur som finns i Guinness rekordbok.

emigrant2

Vivian förundrades över det varma klimatet vid Polcirkeln.

Samma jord då som nu

Nästa stopp var i Kengis där Arendt Grape levde innan han flyttade till Armasaari och började bruka jord. Det var här som han lyckades skapa en kanal som ledde vattenflödet från älven så att turbiner roterade och krossade malm som kom från Kiruna.

Det var otroligt att se kanalen, och att gå på samma jord som min åttonde gammel-farfar gjorde för över 400 år sen. Gruvan i Masugnsbyn är fortfarande aktiv idag under LKAB.

Det finns ett stort antal ättlingar till Arendt Grape vid Torneälv. Det är inte särskilt förvånande med tanke på att han hade 14 barn som producerade många barn själva. Hans släktskap har spritt sig över hela jorden och nästan alla personer vid älven har på ett eller annat sätt anor från Arendt.

Min resa fortsatte och älven var aldrig långt borta. Fälten och de öppna landskapen vibrerade med färgen av de lila viltblommorna. En natur målad i skönhet: det blåa i älven, det gröna och lila i träden, gräset, blommorna och skyar av vitt och blått i himlen. Det är en lugn och fridfull plats.

 

Värsta lukten någonsin

På den tredje dagen blev det picknick i Övertorneå. Då fick jag äran att känna den värsta lukten jag någonsin känt: surströmming. Det gjordes försök att få mig att smaka på den och jag fick anstränga mig för att inte må illa. Till slut förstod de andra att försöken inte skulle lyckas.

Nästa stopp var ett besök hos Herbet Wirlöf. Herbert är väldigt insatt i släktforskningen i Tornedalen och har gjort ett fantastiskt jobb att spåra emigranterna. Han flaggade till och med Tornedalsflaggan för min skull! Han förklarade att alla tre färger i flaggan har speciella betydelser: blå är den klara himlen, vit är snön som lägger sig vintertid över dalen och det gula representerar solen.

 

Mitt hjärta blev kvar i Tornedalen

På den fjärde dagen tog vi avsked.

Jag lämnade mitt hjärta i Tornedalen, invånarna stal det från mig. Det är en magisk och underbar plats som är fylld med överraskningar och mysterier. Det är varmt, välkomnande och vänligt. Det är fredligt och tyst men samtidigt vilt och otämjt. Landskapet ligger kvar, opåverkad av resten av världen, endast påverkat av älven och himlen. Det är något odefinierat, men ändå gripbart. Du känner det inom dig.

Jag andades in Tornedalen – och jag andades ut ”jag är hemma”.

Jag vet att jag hör hemma här i dalen. Jag är en Tornedaling.

 

Vivian Gullickson White, Kanada

 

(Översatt från engelska av David Redebo)

 

 

 

Svenskan riskerar att dö men meänkielin lever vidare

Författaren Bengt Pohjanen fantiserar om Tornedalen om hundra år. Vilka bor i dalen? Vad talas för språk? Finns Ikea kvar?

Haparandabon Bengt Pohjanen är en stark förespråkare för meänkielin och också en man med stora historiska kunskaper om gränsbygden.

Därför känns det extra roligt att be honom spåna kring hur det ser ut i Tornedalen om hundra år. Och han gör det med glatt hjärta. I det historiska kan man som bekant få ett hum om vad som väntar runt hörnet.

-Hundra år är inte en så lång tid om man ser till en kultur och ett språk, men principiellt är det så att när ett språk dör så dör ett folk. Om språket försvinner här uppe blir Tornedalen en del av svensk kultur på samma sätt som Överkalix och Piteå.

Bengt tror att så länge det finns en öppen gräns mellan Sverige och Finland kommer ett speciellt språk att finnas på platsen. Meänkielin lever kvar även om det inte blir i samma omfattning som när han själv var ung på 1940-talet. När Bengt från Pajala började skola i Haparanda som tonåring hade 98 procent av Pajalas studenter meänkieli som modersmål. Tio år senare var siffran nere på tre procent.

-Möjligen är det på sikt främst på finska sidan som folk fortsätter prata meänkieli.

Bengt är tveksam till att svenskan överlever på sikt. Engelskan tar allt större plats på universitet och i olika medier och de små språken är hotade i världen.

-Svenskan är hotad. Jag har hört att 50 små språk försvinner i världen varje år.

Är statens arbete för att bevara meänkieli avgörande för överlevnaden?

-Det bidrar men det avgörande är det som sker hemma i köket. Att språket används.

Bengt tycker också att det inte enbart är negativt att regeringen hejdat sig och vill se över hur det fungerar i nuvarande förvaltningskommuner och först därefter släpper in Luleå för att ge luleborna större resurser i meänkielins bevarande.

-Luleå borde ha fått ekonomiska medel i år men leder översynen till förbättringar så är det bra. Jag har själv inte så väldigt bra erfarenheter från förvaltningskommunerna, man får nästan aldrig svar på en fråga från de ansvariga till exempel.

Vad lever befolkningen i Tornedalen av om hundra år?

-Basnäringarna finns kvar som skogen och gruvorna – vi har oerhört mycket metaller här uppe.

Besöksnäringen kommer att utvecklas positivt, det går bra att sälja stillhet. Jordbruket har också en framtid och fisket blir kvar.

Urbaniseringen fortsätter och landsbygden utarmas även under de närmaste åren, men Bengt tror att det sedan vänder – och blir inflyttning igen.

Vilka bor i Tornedalen?

-Med den globalisering som är nu tror jag det kommer hit mycket folk från hela världen, med nya inslag.

Sätter den nuvarande folkvandringen över gränsen spår?

-Självklart. Flyktingarna kommer att stanna kvar, bo här och verka här.

Han drar paralleller till vallonerna som emigrerade till Sverige under 1600-talet och bidrog med ökade kunskaper om smide. Det som händer nu med flyktingar från krigshärjade länder är en naturlig utveckling.

Fortsätter tornedalingarna vara en minoritet?

-Det finns meänkielispråkiga tornedalingar, svenskspråkiga tornedalingar och finskspråkiga tornedalingar. Jag är oerhört rädd för att det annars blir som i Tyskland under andra världskriget med Blut- und Boden-tanken.

-Lite sådana tankar finns också här uppe idag om att har man bott här uppe eller har en gård här så tillhör man en minoritet även om man inte har meänkieli som språk.

Regeringen har beslutat att var och en själv får bestämma om de är tornedaling?

-Ja. Jag förbjuder ingen att anse sig tillhöra en minoritet. Men jag anser att språket ska vara minoritetsgrundande.

Finns Ikea om hundra år?

-Nej. Jag har inget emot Ikea och idén är genial för Ingvar Kamprad själv men det lär inte finnas kvar i sin nuvarande form.

IKEA

I Bengt Pohjanens framtidsvision om Tornedalen finns inte Ikea kvar vid gränsen

 

Hon missionerar i skolorna för språkets överlevnad

En pensionerad förskollärare från Tornedalen har hittat sin mission. Hon åker runt i länets skolor för att väcka liv i meänkielin.

-Vi måste börja med förskolebarnen, det är där den största stöten ska sättas in, säger Kerstin Tuomas Larsson.

Pajalabon Kerstin har hittat sitt kall i livet: att blåsa liv i ett språk som under lång tid haft låg status. Själv har hon heller inte gått fri från språkskammen. Under många år föraktade hon sitt ursprung och var glad över att hon gifte sig med en Larsson och därför kunde stryka det finskklingande Tuomas.

-Mina föräldrar pratade alltid svenska med oss barn och samma sak med hunden som var i köket. Men i ladugården och sinsemellan blev det finska. Till korna, hästarna och grisarna pratade de alltid finska.

Hon berättar inför barnen om svunna tider och årstider, väver ihop historia med språket och tar ofta med sig vardagsprylar. En dag i veckan försöker Kerstin träffa ”sina” barn på olika skolor från Kiruna ner till Haparanda. Under lektionstimmarna pratar hon mycket meänkieli och läser högt ur de få barnböcker som finns på språket. Den här intervjun görs på en parkeringsficka mellan Korpilombolo och Pajala via mobil. Det ger en bra bild av Kerstins liv idag då hennes kall blivit att flänga mellan olika skolor i Norrbotten för att blåsa liv i minoritetsspråket.

– Vi fick nya elever till min klass som pratade meänkieli på rasterna och jag ville inte bli sedd som högfärdig så jag började svara på finska. Men gud vad jobbigt det var!

Kerstin, som hade språköra, snappade upp meänkielin ändå även om det dröjde till tolvårsåldern innan hon vågade prata själv.

-Just nu åker jag runt med min farmors gamla potatishacka, för så här års är det dags att ta upp potatisen. Det är lättare att konkretisera språket om man har med sig något att visa.

Kerstin riktar in sig på förskolebarn eftersom det är klarlagt att ju tidigare ett språk förs in i livet, desto lättare att ta till sig.

-Det jag gör är ett sätt att förändra språkets status på, ändra attityder och värderingar. Då är det viktigt att börja med de yngsta.

Pippi

I februari kommer Pippi Långstrump ut på meänkieli. Översatt av Kerstin Tuomas Larsson och Tuula Uusitalo.

Kerstin är författare också. I fjol kom hon ut med tre böcker på meänkieli – tre barnböcker och en diktsamling. Och i februari kommer Pippi Långstrump ut på meänkieli. Den har Kerstin översatt ihop med Tuula Uusitalo. I pipeline ligger också två barnböcker för de allra yngsta, knutna till Lumios förlag i Hedenäset.Tidigare i år fick Kerstin 50 000 kronor från Författarförbundet och nyligen tillkom 5 000 från Eva Heerbergers fond för att den tidigare hemspråksläraren Kerstin åker runt och missionerar i skolorna. Kerstin har ofta under sina turnéer med sina egna barnböcker på meänkieli och läser ur dem. Ennen aikhaan handlar till exempel om hur det var att leva förr i tiden och där finns många äldre ord som nästan är helt borta idag.

Räcker det med ett besök då och då för att få igång språket hos barnen?

– Naturligtvis räcker det inte med en gång i veckan men på vissa ställen pratar lärarna med barnen på meänkieli utöver det. Jag är så glad de gånger jag märker det, men det går ju inte att tvinga någon att göra det.

Vad pratar du själv för språk hemma?

-Jag och min man pratar mest meänkieli, det har blivit så med åren.