Allt fler kommuner hissar Meänflaku

Fredrich Legnemark (V) i Borås skrev en motion om att hissa tornedalingarnas flagga 15 juli. Han fick igenom önskemålet. Foto: Privat

Allt fler kommuner hissar Meänflaku för att visa den mångfald som finns i vårt land.

– Det är en påminnelse om att vi även framöver behöver folk från andra delar av landet och världen, säger Fredrich Legnemark (V) från Borås.

Färgerna på Meänflaku symboliserar en sommarblå himmel, den gula solen samt de vintervita vidderna. Flaggan antogs som symbol för tornedalingarna 2013. Upphovsman är Herbert Wirlöf och flaggan hissades första gången 2006. Meänflaku lanserades av föreningen Meänmaa första gången 15 juli 2007. Dagen symboliserar en bottenlös längtan hem, längtan till rötter, platsen och familjen. Dagen firas 15 juli, för då infaller den fagraste tiden.

Allt eftersom åren gått har fler och fler kommuner uppmärksammat tornedalingarnas flaggdag. Senast i raden är Borås som nu köpt in samtliga minoritetsflaggor utom den judiska som ännu inte finns.

Fredrich Legnemark (V) sitter i kommunfullmäktige i Borås. Han är delaktig i beslutet att flagga på minoriteternas högtidsdagar. Själv är han medlem i Svenska tornedalingars riksförbund, delvis på grund av sina egna rötter. Hans far hette Lehto och är uppväxt i Saikosjärvi söder om Narken. Därför bär Fredrich med stolthet Meänflaku som pin på rockslaget. En pin som för övrigt alla medlemmar i STR-T fick som julklapp 2015.

Borås är finsk förvaltningskommun sedan flera år. En stor del av invånarna har kopplingar till den arbetskraftsinvandring som skedde efter andra världskrigets slut och framåt. Textilindustrin växte och skrek efter folk.

-Runt 28 000 av våra 100 000 invånare har finskt påbrå. Så vi är rätt bra på att stötta minoriteterna sedan tidigare.

Fredrich blev för en tid sedan uppmärksam på att andra kommuner flaggade på minoriteternas högtidsdagar och skrev en motion om att samtliga minoriteter borde uppmärksammas. Samma tanke hade slagit kommunalrådet Morgan Hjalmarsson (L) som även han motionerade i ämnet.

-Eftersom det visade sig finnas en tvärpolitisk enighet i frågan var saken klar, säger Fredrich.

-Det är viktigt att visa att det finns minoriteter i vårt land och folk som pratar ett annat språk. Vi har en bortglömd historia där folk tappat sina språk.

Flaggorna är också en påminnelse om att Borås även framöver kommer att ha behov av folk från andra delar av landet och världen, påpekar Legnemark.

– Kanske är det också en erinran om hur man inte ska göra. Det är ingen slump att folk bytt bort sina finska efternamn till exempel.

I Luleå, som är finsk förvaltningskommun, flaggas det för minoriteterna sedan en tid tillbaka.

Anne-Mari Angeria, samordnare för finskt förvaltningsområde, berättar:

– Vi har samtliga flaggor och i fjol började vi flagga för tornedalingarna. Vårt samråd bestämde det och det känns naturligt. Ett sätt att synliggöra minoriteterna på.

Angeria berättar att den samiska flaggan har ofta hissats under årens lopp.

-De andra minoriteternas flaggor är inte lika kända.

Luleå kommun har köpt in flaggor från alla minoriteter. Foto Frank Rizo, Luleå kommun

Kommunanställda som talar finska i Luleå. Foto: Frank Rizo, Luleå kommun

METavisi har skickat mejl till några slumpvist utvalda kommuner för att höra om de också uppmärksammar tornedalingarnas högtidsdag 15 juli. Så här ser det ut i några kommuner:

Sundsvall: ”Ja, vi flaggar för samtliga minoriteter.”

Stockholms stad: ” Nej. Staden har drygt 20 stänger, varav flera nere i city, och vi följer samma princip som övriga aktörer med flaggor gör, nämligen flaggning när det är allmän flaggdag. Kan dock tilläggas att det finns två flaggstänger i Stadshusparken vid vilka Sameföreningen i Stockholm sedan ett par år arrangerar en ceremoni 6 februari. När föreningen tog initiativ till ceremonin skänktes en flagga till staden, som sedan dess denna dag hissas på den ena av stängerna.”

Gävle: ”Nej. Vi har lyft frågan i ett öppet dialogmöte men det har inte varit något som tornedalingar i Gävle har önskat att kommunen prioriterar.”

Täby: ”Nej.”

Piteå: ”Vi har den samiska flaggan som vi flaggar vid högtider och olika evenemang rörande samerna. Finns ett behov av flaggning för övriga minoriteter så införskaffas dessa .”

Haparanda är en smältdegel mellan finska och meänkieli

Tommi Slunga och servicehandläggare Ulla Niska som dagligen får tala meänkieli med besökare. Foto: Haparanda kommun

I Haparanda dominerar det finska språket framför meänkieli. Tommi Slunga, handläggare för minoritetsspråk, funderar på hur kommunen ska utveckla arbetet med meänkieli för att få större fart på det.

I vår rundringning till förvaltningskommunerna har turen kommit till gränsstaden Haparanda. Tommi Slunga har jobbat med minoritetsfrågor sedan 2008 men Haparanda blev förvaltningskommun för meänkieli och finska redan 2000 när den första lagstiftningen genomfördes.

Kommunen har en speciell språkstruktur. Här är utbytet med Finland stort och det finska språket dominerar i jämförelse med meänkieli. 35 procent av Haparandas befolkning har finskt medborgarskap. Varje år flyttar 350-400 invånare från Finland över gränsen, lika många flyttar i motsatt riktning.

Språkgräns vid Övertorneå

Den språkliga gränsen för meänkieli går några mil norrut, i höjd med Övertorneå, menar Slunga.

-I vår kommun handlar mycket om finska språket, meänkieli har inte varit så mycket på tapeten.

Förvaltningarna får nästan aldrig frågor från invånarna om att de önskar information på meänkieli eller modersmålsundervisning i språket för sina barn.

Som ett led i det funderar Tommi på hur kommunen ska kunna utveckla arbetet med att revitalisera meänkieli.

-Vi har försökt tänka till under de senaste åren tillsammans med STR-T. Det är en stor utmaning och jag är öppen för förslag.

Vissa kulturella projekt har genomförts men mer på ett marginellt plan.

Mixade språk underlättar

Även om finskan dominerar bland minoritetsspråken i Haparanda så är den utblandad med uttryck och ord på meänkieli. Att språken mixas är en fördel inom till exempel äldreomsorgen, menar Slunga. I omsorgen finns finsktalade personal och äldre som bara kan uttrycka sig på meänkieli gör sig utan problem förstådda på ”sitt” språk.

Har meänkieli någon framtid?

-Den har större chans att överleva i Pajala och Övertorneå. Vi i Haparanda skulle behöva revitaliserande åtgärder.

-Där måste vi i Haparanda få stöd från ett Språkcentra och från STR-T som intresseförening.Slunga säger att man heller inte kan påtvinga ett språk på ett folk.

-Jag tror definitivt det är möjligt att ha kvar meänkieli som kulturellt arv. För vi är alla präglade av den tornedalska kulturen även om vi inte pratar språket så mycket.

Stadsbiblioteket i Haparanda anses vara ett föredöme bland tornedalskommunerna vad gäller litteratur på meänkieli.

-Vi har satsat mycket av minoritetspengarna på inköp av litteratur, ungefär 160 000 kronor. Bibliotekschef Marita Mattsson Barsk vurmar mycket för de här frågorna. Att hitta personer som brinner för frågorna är nyckeln till allt.

 

Marianne ger ut naturbok på två språk

Marianne Berglund jobbar idag halvtid som journalist på Haparandabladet. Foto: Linda Danhall

Journalisten Marianne Berglund ger ut en naturbok på meänkieli och svenska som passar både unga och gamla. I centrum står det rika djurlivet sett från hennes kameralins. 

-Det finns nästan inga fotografiska bilder i barnböcker, bara tecknade, säger Marianne.

”Djuren nära oss” (Elläimet meän ympärillä) är rikt illustrerad med Mariannes egna bilder från vackra Tornedalen.

Redan 2010 gav hon ut fotoboken Naturligt fångat i samarbete med författaren Bengt Pohjanen. Nu, sex år senare, står samma förlag, Barents Publisher, bakom utgivningen och Bengt har också översatt texterna till meänkieli.

Marianne fick bidrag från kulturrådet för att ge ut djurboken eftersom staten har ett gott öga till produktion av litteratur på minoritetsspråken. Särskilt meänkieli är eftersatt i bokform, så här finns en del att göra.

Marianne är i grunden utbildad förskollärare och lågstadielärare – men även journalist. De flesta känner henne som just journalist och redaktionschef på Haparandabladet.

-Jag fick lust att använda mitt kunnande inom barnpedagogiken i mitt nya bokprojekt.

Omslag Djuren nära oss. Foto Privat.

Uppslag Djuren nära oss. Foto Privat.

Djuren nära oss (Elläimet meän ympärillä) är Mariannes andra bok med koppling till naturen. Foto: Privat

Minnesträning för äldre

Även om Djuren nära oss passar bra för barn på förskolor och skolor så är den lika lämplig för äldreboenden, påpekar hon.

-De som har svårt med minnet kan säkert komma ihåg olika djur när de ser bilderna och läser de korta texterna. Kanske kan det inspirera till eget berättande också?

Bokens bilder har tagits fram under många år. En hel del är från fågelbordet vid Mariannes hem i Hedenäset. Hon har ett särskilt gott öga till fåglar. Men även djur vid strandkanten mot Torneälv har förevigats liksom fyrfota vänner i hagar och på bondgårdar. Här finns renar, lamm och kor. Korta texter på svenska och meänkieli berättar om djurens liv.

Boken kan dels användas som litteratur för dem som vill lära sig meänkieli men också för dem som vill veta mer om olika fågel- och djurarter.

Layouten står Marianne själv för och utgivningen är planerad till mars eller april.

Djurboken är sannolikt inte Mariannes sista. Hon har planer på fler fotoböcker framöver. Kanske någon som är mer renodlat riktad till den äldre befolkningen? Mer än så vill inte Marianne avslöja.

Fakta: Djuren nära oss kommer att kosta 180 kr (exkl frakt) och kan förbeställas från marianne.berglund@haparandabladet.se

 

 

 

 

 

 

Kalix längtar efter språkcentrum för meänkieli

Maria Vanhapiha bär gärna kassen med texten Meänkieli kannattaa som kommunen säljer. Foto: Kalix kommun

-Det vore superbra med ett språkcentrum för meänkieli. Statusmässigt skulle det bli ett lyft och vi skulle få en instans där vi kan bolla våra språkfrågor, säger Maria Vanhapiha, samordnare för minoriteterna i Kalix.

Kalix har varit förvaltningskommun för finska och meänkieli sedan 2011. Efter fem år har arbetet börjat sätta sig med självständiga förvaltningar som söker medel från den centrala potten på 1,1 miljoner kronor (gäller både finska och meänkieli).

Maria har en hoppfull inställning till meänkielis framtid. I förskolorna pågår arbete för att barnen ska intressera sig för språket. Här är språkaktivisten Daniel Särkijärvi betydelsefull med språkläger och turneringar mellan förskolor för att väcka barnens intresse.

Vår Kulturvagga är guld värd

I Kalix finns STR-T:s lokalavdelning Vår kulturvagga som är mycket aktiv. Flera studiecirklar är igång samtidigt, bland annat inom lapptäcksteknik, tennarmbandstillverkning och barnverksamhet.

-Det är guld värt att det finns en så aktiv förening som vi kan samarbeta med, säger Maria.

Kalix kommun har fått igång ett Infocenter i centrala stan. Här jobbar Maria Vanhapiha med meänkieli- och finsktalande via besök, telefon och mejl. På Infocenter finns tidningar på minoritetsspråken, broschyrer och speciellt upptryckta kassar med texten Meänkieli kannattaa. Motsvarande text finns också på finska.

– Med små gester går det att lyfta intresset.

Två förskolor i kommunen erbjuder meänkieli i sin pedagogik, men någon renodlad avdelning finns inte.

Kalix har ett kulturellt driv. Nyligen bjöds alla förskolebarn till en uppskattad teaterföreställning på tre språk: finska, svenska och meänkieli.

Ett annat grepp är att ge nyblivna föräldrar språkpaket. I dem finns information om rättigheter, tips på var de kan söka information och att det finns en meänkieliförening (Vår kulturvagga). Första upplagan av paketen på meänkieli tog slut i ett nafs.

Fagervall och Björkenwall i Kalix. Foto Kalix kommun.

När Infocenter invigdes uppträdde tornedalingarna Markus Fagervall och Tony Björkenvall. Foto: Kalix kommun

Stolta över ursprunget

I Kalix är efterfrågan på finskt material större eftersom det finns fler finsktalande invånare i kommunen. Just nu undervisas till exempel ingen grundskoleelev i meänkieli.

– Trots det märker vi att intresset för att ta tillbaka språket ökar. Folk är stolta över sitt ursprung och just stoltheten är otroligt viktig för språkets överlevnad.

Hur ser det ut inom äldreomsorgen?

-Vi har ingen avdelning för meänkielitalande ännu. Däremot finns önskemål om en finskspråkig avdelning och många ur vår personal kan både finska och meänkieli.

-När kommunen söker personal till barn- och äldreomsorgen frågar arbetsgivaren särskilt efter kunskap i meänkieli och finska.

Vad tror du om meänkielis framtid?

-Det är en tuff sits men jag är hoppfull. Känslan är att statusen håller på att höjas, även om det krävs insatser. Förutsättningarna har förbättrats jättemycket på kort tid.

Samtidigt tycker hon det är viktigt att inte kräva att folk ska prata perfekt meänkieli. Finns den inställningen vågar nybörjare knappt öppna munnen.

Maria är tacksam över att centralorganisationen STR-T driver frågan med språkcentrum och att många föreningar värnar om ämnet.

-Språket består också av flera varieteter, så vad är egentligen rätt och fel?

 

Kiruna har två flaggskepp som underhåller meänkieli

Susanne Hägglund, minoritetspråkssamordnare i Kiruna kommun. Foto: Kiruna kommun.

Kiruna har kommit långt i arbetet med att ta vara på meänkieli. Till Gläntan, en avdelning för äldre meänkielitalande, är det just nu kö. Och förskoleavdelningen Nalle-Maja är full.

Kiruna är sedan flera år förvaltningskommun för tre språk: meänkieli, finska och samiska. Vi ber kommunens samordnare Susanne Hägglund ta tempen på arbetet med meänkieli.

Hon berättar att det inte är svårt att få tag på språkkunnig personal till minoritetsspråkavdelningarna med inriktning finska eller meänkieli.

-Många här uppe har ju finskan och meänkielin med sig. Det är snarare den samiska biten som är utmaningen för oss.

Avdelningen Gläntan för äldre och förskoleavdelning Nalle-Maja är på sätt och vis kommunens flaggskepp på meänkieli-sidan. Till de båda arbetsplatserna kommer andra kommuners representanter på studiebesök för att se hur personalen jobbar.

Gläntan i Kiruna. Foto Kiruna kommun.

På avdelning Gläntan i Kiruna följer inredningen tornedalsk kultur. Foto: Kiruna kommun.

Loppisar och gammal träbåt

På Nalle-Maja finns bland annat en låtsasbastu och ett kök med gammal tornedalsk kultur

-Sakerna har personalen köpt in på loppisar, de gör en hel del utöver sitt uppdrag.

Inom äldreomsorgen på avdelning Gläntan finns 32 platser samt möjlighet till parboende. Just nu är det kö för att få plats på boendet. Här är inredningen och aktiviteterna kopplade till den tornedalska kulturen och språket. Personalen ordnade till exempel i höstas en stor fest där de äldre fick vara med och laga mat och baka på traditionellt vis.

-Här finns också en fin bastu och en gammal träbåt på gården där de boende kan sitta och jobba.

Knackigt med samrådsarbete

Något som fungerat sämre i Kiruna är arbetet med samråd där det är sagt att representanter från minoriteterna ska träffas regelbundet.

-Det har varit lite knackigt med det men nu börjar vi vända skutan. Vi har jobbat mycket med att få till möten, reglementen och att hitta representanter.

Just att hitta representanter har varit lätt.

-Folk är engagerade och organiserade sedan tidigare.

När det gäller modersmålsundervisning i skolan läser 34 elever meänkieli. Det är samma antal som förra året. Två lärare, Paula Kruukka och Ulla Bergström, håller just nu på att ta fram litteratur för nybörjare i meänkieli.

-Kommunen har gått in med medel för vi kan inte sitta och vänta på att det ska ske, vi tycker det är angeläget.

Vad tror du om meänkielins framtid?

-Om vi satsar på barnen och lägger krutet där, så tror jag det överlever. Det är också jätteviktigt att föräldrarna känner att det är värdefullt att föra språket vidare.

– På bara 20 år har attityden till att tillhöra en minoritet förändrats i positiv riktning. Jag kan se en tydlig skillnad nu jämfört med när jag själv var ung. De unga är stolta över sitt ursprung på ett annat sätt.

Nalle-Maja i Kiruna. Foto Kiruna kommun.

Personalens engagemang på förskoleavdelningen Nalle-Maja är a och o för hur bra det blivit. Foto: Kiruna kommun.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Unga skryter om att de kommer från Tornedalen”

En del av personalen på Länsmansgården i Övertorneå. Stående från vänster Kati Vedestig, Mumena Alisada, Ani Mäki och Anne Pasma. Sittande: Berit Lindberg, Inger Lejon och Maj-Britt Funck.

Meänkieli är poppis bland unga på sociala medier. Framför allt killar tycker det är coolt att uttrycka sig på gränsspråket, anser ett gäng kvinnor vi pratat med i Övertorneå.

Vi har återvänt till undersköterskorna på äldreboendet Länsmansgården i Övertorneå (se förra artikeln om meänkieli i vården). Den här gången vill vi höra deras personliga uppfattningar om meänkieli. Går språket att rädda? Är det rätt att klassa det som ett språk?

Berit Lindberg är hemvändare. Hon återvände till Övertorneå som vuxen och började prata meänkieli först som 35-åring.

-Mina föräldrar pratade alltid svenska hemma när jag var liten, säger hon. Berit tror att det är försent att ta tag i språket nu eftersom en generation redan är förlorad.

Berits föräldrar tillhör generationen som förbjöds att prata finska i skolan under sin uppväxt, och för dem blev det viktigt att deras barn lärde sig svenska. Tornedalen skulle försvenskas och föräldrarna anammade det synsättet fullt ut.

-Jag skulle aldrig börja prata finska med mina barn i dag, för jag behärskar inte det tillräckligt bra. Det skulle kännas onaturligt att göra det. Staten borde ha tänkt på redan när jag var liten: att det var viktigt att vi skulle lära oss meänkieli.

Blev kallad högfärdig

Kollegan Inger Lejon tycker det finns skillnader beroende på var i Övertorneå kommun man är uppväxt.

-I Svanstein, där jag kommer ifrån, pratade man i huvudsak svenska när jag var liten liksom i tätorten Övertorneå. Men i byarna Juoksengi och Rantajärvi pratades det meänkieli. Vi i Svanstein kallades ofta högfärdiga av byborna eftersom svenska var vårt huvudspråk.

Hur ser ni på att staten klassar meänkieli som ett minoritetsspråk och att barn har rätt till undervisning?

-Jag tycker det är försent att lära sig språket i skolan om man inte talat det hemma, säger Ani Mäki. Man måste lära sig det av föräldrarna, annars blir man aldrig bra på det.

Inger Lejon är inte lika säker på att det är försent. Hon har märkt att framför allt unga killar börjat prata meänkieli på senare tid. Även på Facebook syns många uppdateringar på meänkieli både bland unga och äldre.

-Det har blivit en jargong bland unga att blanda finska och svenska, säger Inger. De tycker det är coolt.

Ani har också märkt att ungdomar skryter om att de kommer från Tornedalen, så visst kan pendeln ha svängt?

Kati Vedestig har föräldrar som kommer från Finland. Hennes uppfattning är att meänkieli inte är ett språk utan en dialekt.

-Reser man utanför Tornedalen så förstår ingen vad man säger. Så jag tycker det är viktigare att kunna riktig finska.

Dåliga erfarenheter

Kati har inte försökt lära sina barn finska, eftersom hon har dåliga erfarenheter från det. Hennes syster fick problem i skolan och det uppdagades i högstadiet att hon tänkte på finska och skrev på svenska.

-Det vill jag inte att våra barn ska utsättas för.

Ani Mäki, som också kommer från Finland, kallar meänkieli för ”dålig finska”.

Berit Lindberg har även hon svårt att se meänkieli som ett språk, även om språkforskare säger annat.

– Jag tycker det är som Överkalixmål eller Pitemål, jag tror det kommer att dö ut. Mina egna barn kan bara säga makkara (korv) på meänkieli, det är allt.

Inger Lejon tycker det är bra att staten ger stöd för att upprätthålla gränsspråket.

-Vi kan ju inte låta det dö ut. Men samtidigt tycker jag att barnen främst ska lära sig andra språk i skolan för meänkieli kan du inte använda någon annanstans än här uppe.

Maj-Britt Funck tror att meänkieli kommer att försvinna med tiden eftersom så få talar det i hemmen: -För att ett språk ska överleva måste det talas hemma, det är det viktiga.

Ani Mäki har märkt att när hon blir riktigt arg uttrycker hon sin ilska på två språk, först på meänkieli och sedan på svenska. Är det för att få mer tryck bakom orden?

-Jag vet inte varför jag gör så, bara att det blir så.

Bildhäfte på meänkieli.

På Länsmansgården i Övertorneå finns bildhäften på meänkieli som gjorts av skolbarn i Svanstein.

 

Gratis tomter lockar folk till Övertorneå

Kommunal mark för bygge av fritidshus kostar mellan 50 000 och 70 000 kronor i Övertorneå. Foto: Susanne Redebo.

Övertorneå kommun försöker locka invånare till byn genom att skänka byggklara tomter till privatpersoner.

Greppet är lite udda och känns också generöst gentemot de som kan tänkas bosätta sig i eller runt byn. För det är bara för ”utomsocknes” som erbjudandet gäller. Kravet är att du bor någon annanstans, mantalsskriver dig på orten och bosätter dig i Övertorneå permanent inom två år efter att du fått tomten.

Vill du bygga ett fritidshus och bara vistas vissa tider på året i kommunen gäller inte erbjudandet.

Det är kommunens egna tomter som skänks bort till folk som vill bygga villa. I Övertorneå centralort inklusive Turovaara och Ekobyn i Ruskola handlar det om cirka 25 byggklara tomter, i Hedenäset fem och i Svanstein ett tiotal.

Tidigare har kommunalrådet Tomas Mörtberg (C) uttalat sig om orsaken till det politiska beslutet, som klubbades under förra året. Kommunledningen vill uppmuntra nybyggande och drar på det här sättet sitt strå till stacken i en tid då bankerna har en tveksam inställning till lån för nyproduktion.

Kommunens tekniske chef Carl-Axel Sundbaum tycker inte att det handlar om några stora pengar som kommunen går miste om.

-Nej, en tomt i Övertorneå kostar ju inte mer än 50 000-70 000 kronor om du köper. Och du kan få en bra färdigbyggd villa med tomt för 500 000-600 000 kronor idag. Så att köpa ett färdigt hus blir ju betydligt billigare än att bygga nytt.

Gratis tomter

Tomterna som skänks av kommunen finns utmärkta på en karta på www.overtornea.se

Har folk nappat på erbjudandet om gratis tomt?

-Det är väl någon som har ringt men ingen har tecknat sig för en tomt. De är ju ganska billiga även om man väljer att bygga ett fritidshus. Kostar ungefär 70 kronor kvadratmetern.

I Ruskola är marken ännu billigare: för 50 000 kronor får du en byggklar tomt på tusen kvadratmeter.

De tomter som kommunen skänker är cirka tusen kvadratmeter stora och de ligger alla i anslutning till tättbebyggt område.

När det gäller industritomter i Övertorneå är prislappen en annan. Där ligger kvadratmeterpriset på mellan 20 och 2 000 kronor.

-Så det är ju inte mycket pengar, det heller. Det är nog inte tomtpriset det hänger på om man vill bygga någonting hos oss

Är det en bra idé med gratis tomter?

.- Alla idéer som lockar invånare till oss är bra eftersom befolkningen minskar hos oss för varje år …

På en karta på kommunens hemsida är gratistomterna utmärkta. Gå in och kika på www.overtornea.se

 

 

 

 

Tre språkcirklar håller igång Uppsalas lokalavdelning

Ordföranden Tyra Helena Lindström och vice ordföranden Bengt Bucht leder sång (Tornedalssången) som avslutning på föreningsmötet. Foto: Irma Ridbäck

-Det är viktigt att få återvända till sitt barndomsspråk. Det frigör så oerhört mycket styrka, säger Tyra Helena Lindström, ordförande i STR-T:s lokalavdelning i Uppsala, som är språkinriktad.

Tornedalingar i Uppsala består av ungefär 80 medlemmar. Lokalavdelningen inriktar sig på att bevara och sprida kunskap om meänkieli och gör det i form av tre språkstudiecirklar – samtidigt!

Deltagarna träffas en gång i månaden (söndagar) på Träffpunkten i Uppsala vid samma tidpunkt. Det speciella är att grupperna efter sina träffar på 1,5 timme sammanstrålar för att fika och dela med sig av det de pratat om.

-I storgruppen spånar vi kring meänkieli, olika uttryck och ord. Vi har väldigt kul tillsammans. En av cirklarna riktar sig till nybörjare. Den håller Irma Ridbäck i och som grund har hon systrarna Nylunds bok som ger baskunskap i meänkieli. Åtta personer ingår i cirkeln.

-Flera av dem är ungdomar som även läser meänkieli på distans vid Umeå universitet. Men här finns också äldre personer som vill utvecklas.

Studiecirkel i meänkieli. Foto Sven-Olov Larsson

Studiecirkel i Meänkieli, för nybörjare. Fr. v: Sonia Aunes, Joel Öhlund, Li Öhlund,  Anna-Lena Öhlund, Sven Aaro, Kurt Laitamaa, Irma Ridbäck (cirkelledare). Foto: Sven-Olov Larsson.

Läser romaner och bibeln

Cirkel nummer två går ut på att läsa högt inför varandra på meänkieli. Bengt Bucht leder den och sedan 1,5 år läser man Mikael Niemis genombrottsroman Populärmusik från Vittula.

-Boken har räckt i 1,5 år för de turvis läser högt inför varandra och då kommer de inte så långt, kanske bara ett kapitel per träff.

Tredje studiecirkeln är också en högläsningsgrupp inriktad på Matteusevangeliet översatt av författaren Bengt Pohjanen. Ledare där är Tyra Helena Lindström som har jobbat som präst i många år, bland annat i Övertorneå.

Uppsala kommun stöttade lokalavdelningen i Uppsala när den bildades för några få år sedan och framför allt att de slog an på språket. Flera av de aktiva medlemmarna i föreningen är ”språkmänniskor”.

-Det är viktigt att få återvända till sitt barndomsspråk, tycker Tyra Helena. Det frigör så oerhört mycket styrka, frimodighet och självkänsla. Man hittar sin identitet på ett annat vis när man får tala det och blir en friare människa.

Tyra Helena Lindström lärde sig svenska först när hon började småskolan. Hennes mamma kom från finska Tornedalen och pappan var svensk. Fortfarande reser Tyra Helena ibland norrut, inte minst när hon gör sina inhopp som präst i Övertorneå kyrka.