Personerna i styrelsen för Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, STR-T

Under dessa veckor presenterar vi STR-Ts styrelse och den tredje att svara på några frågor är styrelseledamot Daniel Särkijärvi.

Styrelseroll: Ordinarie ledamot

Aktiva år i styrelsen: 2 år

Mitt bästa minne från en händelse där styrelsen var involverad: ”Jag har svårt att peka ut en specifik händelse, men nog är det underhållande när den tornedalska humorn i styrelsen vänds på ett sådant sätt att de makthavare och byråkrater vi träffar blir varse om att det är meänkieli och tornedalingarna som är det normala och de själva och vad de representerar är det konstiga och svårförståeliga. ”

Mina hjärtefrågor i föreningen: ”Barnens rättigheter och möjligheter vad gäller identitet, språk och kultur.”

Därför är det viktigt att STR-T finns: ”STR-T är en viktig part i jobbet med att påverka makthavare och samhället i rätt riktning så att vårt språk, vår identitet och vår kultur kan stärkas och utvecklas. Jag som tydligt ser de förändringar som sker, där STR-T är en drivande part, är stolt över att få vara med i detta viktiga arbete.”

Favoritplats: ”Den egna bastun på gården, framförallt vid de tillfällen då hela familjen badar och jag ser mina barn njuta av bastandet och vi skojar och pratar om allt möjligt på det språk som gör mig harmonisk och lugn, nämligen meänkieli.”

Ingrid Klockare – en flyttfågel som återvänt

Sjuksköterskan Ingrid Klockare är en återvändare. Hon flyttade från Haparanda till Södertälje på 1970-talet men hemlängtan blev för stark. Här berättar hon med egna ord om sitt liv.

När vi når Ingrid, som växte upp i Pajala, är hon på en tremånaders vistelse i Spanien tillsammans med maken Sölve. Bägge är pensionärer och rår över sin egen tid.

Hon är idag tacksam för att hon och Sölve flyttade söderut efter gymnasiet och säger:

-Mitt råd till en ungdom som är intresserad av att flytta är att ta chansen. Det finns alltid möjlighet till återvändo om man vill.

Vi ber henne berätta om sitt liv.

”Mina föräldrar hette John och Vilma Kreku, de kom från Erkheikki. Jag har två bröder, Gunnar och Carl-Axel. Efter grundskolan i Pajala flyttade jag och många med mig till Haparanda för att fortsätta på gymnasiet.

Gymnasiestudier fanns inte i Pajala utan vi fick välja mellan Haparanda eller Kiruna. Under gymnasietiden bodde vi på elevhemmet eller inackorderade i privata hem.

Turades om att skjutsa

I början turades våra föräldrar och kusiners föräldrar om att föra och hämta hem oss till helgerna. Vi åkte också rälsbuss ibland till Övertorneå och buss därifrån till Pajala. När rälsbussen lades ner började bussar köra hela vägen.

I Haparanda träffade jag min man, Sölve Klockare. Tillsammans flyttade vi till Södertälje 1970. Sölve till ett jobb inom kriminalvården och jag flyttade efter studenten till ett sommarjobb på Lövstalunds sjukhem.

Tiden i Södertälje var bra. Jag tog sjuksköterskeexamen på Röda Korsets sjuksköterskeskola, Sabbatsbergs sjukhus, 1976, och året därpå fick Sölve jobb på det nyöppnade häktet i Luleå. Jag var färdigutbildad sjuksköterska och vi hade inga barn, så det fanns ingenting som band oss söderut.

Vi trivdes bra och hade fina vänner i Södertälje men båda hade vi rötterna i Norrbotten. Jag fick också jobb på Luleå lasarett efter tre veckors arbetslöshet.

Vinterbild Kraaseli. Foto Privat

Stugan på en ö i Haparanda skärgård tillhörde tidigare Sölves föräldrar.  Foto: Privat

Fick överta stuga i skärgården

Fyra år senare fick jag jobb i Haparanda. Efter mycket övervägande beslöt vi att flytta dit. Vi hade ju kopplingar till Haparanda bland annat tack vare stugan på Lill-Kraaseli på en ö utanför Haparanda. Stugan hade vi fått överta efter Sölves föräldrar, den var vårt smultronställe och dit åkte vi ofta.

Nu har vi bott i Haparanda i 34 år. Vi har inte ångrat flytten, varken till Södertälje eller hem igen.

Det jag kan sakna från Södertälje är det varma klimatet, men inte de blöta vintrarna. Närheten till Stockholm är också ett plus, med alla aktiviteter.

Idag är jag en glad pensionär. Jag jobbar extra som sjuksköterska ibland när det finns behov.

Jag och Sölve reser mycket och tillbringar stora delar av vintrarna i varmare länder. Just nu är vi på en tre månaders vistelse i Spanien. Annars gillar vi att pyssla i stugan eller i radhuset i Haparanda.”

Ingrid och Sölve Klockare, vinter i Malaga. Foto Privat

Ingrid och Sölve Klockare bor utomlands flera månader per år. Då är det Spanien som gäller. Foto: Privat

 

Personerna i styrelsen för Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, STR-T

Under dessa veckor presenterar vi STR-Ts styrelse och den andra att svara på några frågor är vice ordförande Bengt Niska.

Styrelseroll: Vice ordförande

Aktiva år i styrelsen: 3 år

Mitt bästa minne från en händelse där styrelsen var involverad: ”När Luleå ansökte om att bli förvaltningsområde för meänkieli.”

Mina hjärtefrågor i föreningen: ”Allt som stärker STRT-T:s ställning, lokalt som nationellt.”

Därför är det viktigt att STR-T finns: ”Vår historia och vårt arv ska tydliggöras.”

Favoritplats: ”Berget Jupukka, ett av Unescos världsarv med utsikt över min hembygd.”

Personerna i styrelsen för Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, STR-T

De kommande veckorna kommer vi att presentera STR-T:s styrelse och först ut att svara på några frågor är ordförande Tore Hjort.

Styrelseroll: Ordförande

Aktiva år i styrelsen: 9 år

Mitt bästa minne från en händelse där styrelsen var involverad: Tillkomsten av Tornedalingarnas dag den 15 juli.

Mina hjärtefrågor i föreningen: ”Engagemang i de samhälleliga frågorna, det vill säga frågor som berör oss alla på ett eller annat sätt, till exempel åldringsfrågor, undervisning, språk och kultur samt att hålla riksförbundet levande.”

Därför är det viktigt att STR-T finns: ”Bevakar viktiga frågor för vår minoritet!”

Favoritplats: ”Havet, skogen och skärgården! Tycker om att jaga och fiska.”

 

Ny grafisk profil för Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, STR-T

Aapua 2016-03-24

Till lokalavdelningsordföranden och medlemmar

Bakgrund

Vid årskongressen 2015 tillstyrktes motionen att se över frågan om enhetligt marknadsföringsmaterial från styrelsen för Tornedalingar i Stockholm och Kjell Havring. Årskongressen var av samma mening som styrelsen att det fanns en medvetenhet om att förbundets grafiska profilarbete var eftersatt och att det fanns ett behov av ett gemensamt och enhetligt material.

Förbundsledningen via kansliet har därefter gått ut med en offertförfrågan till två reklambyråer om framtagande av grafisk profil. Yours reklambyrå i Luleå beslutades bli samarbetspartner i detta arbete. Yours har i arbetet fått information om förbundets vision, värdegrund, målsättning och verksamhet. Yours har även fått inspel från STR-T att den nya grafiska profilen ska vara modern, öppen och inkluderande. En enhällig styrelse vid Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset har den 23 mars 2016 ställt sig bakom Yours förslag till grafisk profil.

Begäran om yttrande

Nedan har ni ett förslag till grafisk manual för Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, förslaget öppnar även upp för lokalavdelningar att anta samma profil ifall de önskar. Styrelsen för Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset vill av lokalavdelningarna och medlemmar ha ett yttrande om man stöder eller inte stöder detta förslag. Detta ärende kommer även att behandlas på årskongressen den 23 april 2016.

STR-T_Grafisk manual

Sista svarsdatum från lokalavdelningar och medlemmar är 1 maj, därefter kommer styrelsen att fatta det formella beslutet. Ert yttrande skickas till info@str-t.com

 

Styrelsen för STR-T

 

Tore Hjorth, förbundsordförande                             Maja Mella, verksamhetsledare

 

 

 

 

”Meänkieli – från mossigt till coolt”

Hanna Aili. Foto: Privat

Meänkieli börjar bli populärt och upplevs som spännande hos unga. Men för att språket ska överleva krävs att den yngre generationen hittar meningen med varför den ska lära sig det. Det kommer fram i en universitetsstudie som Hanna Aili står bakom.

25-åriga Hanna har under hösten jobbat med en antropologisk studie vid Göteborgs universitet som hon döpt till ”Meänkieli – från mossigt till coolt”.

Syftet var att undersöka meänkielis ställning bland unga vuxna i Tornedalen.

Hanna intervjuade sex tornedalingar från Övertorneå: fyra ”vanliga” invånare mellan 20 och 30 år och två aktiva meänkieliförespråkare (Met Nuorets vice ordförande Johanna Sirkka och radioprofilen Ida Brännström).

Även om studien är liten, 15 poäng, ger den en intressant inblick i meänkielis ställning.

Språket förändras

-Det viktigaste jag fått med mig från studien är att meänkieli börjar bli populär och upplevs som spännande hos unga. Men för att revitaliseringen ska lyckas krävs att de själva definierar varför det är viktigt att kunna det.

Här behövs en rörelse motsvarande den som Met Nuoret håller på med, att knyta den tornedalska kulturen till ett historiskt perspektiv.

-Jag tycker också man ska se meänkieli som en föränderlig process där varje generation sätter sin prägel på den.

I uppsatsen kommer det fram att Hannas generation inte upplevt statens förtryck av språket på det sätt som äldre personer gjort. Därför bör fokus flyttas från förlusten av ett språk till vinsten med att lära sig ett.

-Vi lever i en tid där allt är föränderligt, då värderas rötter, trygghet och en stark identitet väldigt högt. I det har meänkieli och Tornedalen mycket att hämta.

Grillkvällar i Övertorneå. Foto Privat

Flera grillkvällar i Övertorneå ledde fram till Hanna Ailis kandidatuppsats om meänkieli. Foto: Privat

 

 

Jakt, skog och renskötsel

Meänkieli är hårt knuten till vissa näringar: jakt, skog och renskötsel. I studien berättar en av tjejerna att hon som älgjägare kände sig bortkommen i skogen av en särskild anledning. När nyheten spreds mellan jakttornen om att en älg fällts fattade hon först inte vad som hänt – eftersom larmet gick ut på meänkieli. Den händelsen motiverade henne till att lära sig språket.

Men det finns även andra anledningar till att vara öppen för meänkieli:

-Att förstå sin egen bakgrund och varför tornedalingarna är en minoritetsgrupp är jätteviktigt för då kopplas historien ihop med språket.

Hanna säger att allt fler unga börjat intressera sig för sitt minoritetsspråk.

-Det har skett en attitydförändring, de unga är tydliga med att de inte skäms för språket.

Det märks inte minst i sociala medier där de gärna uttrycker sig på gränsspråket. Där läggs heller ingen stor möda på att uttrycka sig ”rätt” enligt en standardiseringsmodell.

Viktigt att inte skuldbelägga

Just denna standardisering kan verka hämmande, i alla fall när så kallade meänkieliaktivister ger sig själva tolkningsföreträde. I Hannas studie berättas om några få ur den äldre generationen som sätter gränser för språket och därmed stänger ute många.

-Det är jätteviktigt att inte skuldbelägga någon utan låta språket vara föränderligt. Då kan det komma fram en ny meänkieli som stärker den tornedalska identiteten.

Hanna är medveten om att det inte är okomplicerat att prata om standardisering av ett språk. I meänkieli möts två motpoler med olika åsikter: statens krav på regler och majoritetssamhällets mer öppna tolkning.

-Kanske måste ändå språket standardiseras för att få upphöjd status? funderar hon.

Fotnot: Hanna är uppväxt i Arboga men har vistats på skollov hos sin pappa Bengt Aili i Övertorneå, som för övrigt är en av deltagarna i SVT:s serie Bastubaletten.

Elitidrottare från Haparanda blir akvarellmästare

Christian Koivumaa har bytt bana från karate till akvarellmåleri. Foto: Privat

Haparandasonen Christian Koivumaa får stor uppmärksamhet på nätet för sina akvareller med Haparandamotiv. 37-åringen är flerfaldig nordisk mästare i karate – men lägger nu all energi på att bli riktigt bra på att måla.

– Jag började måla 2007, och nu börjar det hända saker, säger Christian.

Många har sett hans stämningsfulla bilder på Facebook där flertalet motiv kommer från Tornedalen med tonvikt på Haparanda stad och vinterlandskap.

– Just de motiven är svåra, det var utmaningen som lockade mig.

Christian bodde i Haparanda fram till 18 års ålder. Under hela ungdomstiden var det karate han brann för och han fanns med i landslaget 2000-2009. Den idrottsliga meritlistan är lång. Själv rankar han fyra guld i Nordiska mästerskap högst. Karriären tog dock ett abrupt slut när han drabbades av artros och tvingades till operation.

– Jag fick förbud mot all form av hård träning. När jag slutade träna tio pass i veckan för några år sedan behövde jag något att ersätta det med.

Det blev akvarellen.

– Egentligen ser jag på mig själv som nybörjare, det är först under de två-tre senaste åren som det börjat hända saker. Akvarell är en svår teknik, jag har varit frustrerad många gånger.

Statt av Christian Koivumaa. Foto Privat

Haparanda av Christian Koivumaa. Foto Privat

Motiven kommer ofta från Haparanda stad. Stadshotellet och vattentornet är två landmärken som utmärker sig i Christians bilder. Foto: Privat

Har nytta av mental träning

I sin nya hobby har han stor nytta av den mentala träningen från idrotten: att envist jobba vidare trots motgångar med färger som inte alltid beter sig som man vill.

– Inom idrotten hade jag egentligen inte så stor talang, jag nådde långt tack vare min envishet.

Konsten, däremot, har han talang för och nu är han nyfiken på hur långt den kan ta honom. Christian är självlärd. Han har gått en akvarellkurs en dag i USA men efter det har han experimenterat sig fram.

På dagtid jobbar han som grundskolelärare i Katrineholm, målandet är en hobby även om han nu också börjat sälja en del.

Känns det något speciellt att återge Haparanda?

– Ja, jag har jättemånga minnen uppifrån och det är kul att illustrera motiv som folk tar för givna.

Christian är ofta i Haparanda och brukar fota stadsmiljöer för att använda bilderna som stöd för minnet. Han känner särskilt för vintern som årstid.

-Det blir snyggt och stilrent. För mig är det enklare än att måla sommarmotiv.

Just nu planerar karatemästaren för en sommarutställning hos Tornedal & Co på torget i Haparanda.

Fotnot: Du kan se mer av Christians konst på www.christiankoivumaa.com

 

Förskola i Pajala vill byta personal med finska Kolari

Johanna Collén i Pajala. Foto: Privat

I Pajala planerar man för något som kan bli en världsnyhet. Här vill man införa personalutbyte mellan förskolor på båda sidor om gränsen för att uppmuntra språkutvecklingen.

-Det behöver inte kosta mer än 500 kronor i månaden om vi byter personal med Kolari två dagar i månaden, säger idékläckaren Johanna Collén.

Pajala är förvaltningskommun för både finska och meänkieli. Johanna Collén tillträdde i november 2015 som samordnare för minoritetsspråken och har nya fräscha idéer om hur gränsspråken kan bevaras och utvecklas.

En av dem är detta med personalutbyte mellan förskolor. Till Kolari på finska sidan är det bara 2,5 mil och det var under ett utbytesbesök i december mellan språkförskolan Lillskogen och en finsk förskola i Kolari som idén uppstod.

-Jag var med på resan och upptäckte att alla hade så kul ihop, både barnen och personalen. Så jag började fundera vidare på det.

Lillskogens förskola. Foto Johanna Collen

Språkförskolan Lillskogen ligger i framkant när det gäller språkutbyte över gränsen. Foto: Johanna Collén

Vikarierar för varandra

Tanken mynnade ut i att någon ur den pedagogiska personalen på båda sidor om gränsen ”vikarierar” för den andra två dagar i månaden. Rent praktiskt skulle det gå till så att en förskollärare från Lillskogens förskola lånar en av kommunens bilar och kör till Kolari samtidigt som en person från förskola i Kolari gör samma resa i motsatt riktning.

Lön har de redan från sina respektive arbetsgivare så merkostnaden handlar enbart om bensinpengar, påpekar Johanna.

-Jag tycker vi ska utnyttja det faktum att vi bor så nära gränsen. Det här är ett jättebilligt sätt för kommunen att få språkbad för både personal och barn.

Tanken är att utbytet sker två gånger i månaden under en försöksperiod på fyra månader.

-Vi skulle vilja testa och se om det funkar.

Syftet med utbytet för Pajalas del är att skapa språkbad för personal och barn i finska och meänkieli.

Men vad ger utbytet Kolaris förskolebarn och pedagoger?

– Jag kan tänka mig att de vill att vår personal pratar en del svenska. Men jag tror den största nyttan för dem är att personalen får se hur vi arbetar med utlandsfödda barn.

Sverige har som bekant en mer omfattande erfarenhet från integrationsarbete än Finland och helt klart finns en nyfikenhet på hur vi tacklar mångfalden.

Om allt går i lås inleds samarbetet i augusti.

Fotnot: Språkförskolan Lillskogen har både finsk- och meänkielitalande personal på sina avdelningar. Här finns språkinspiratörer som aktiverar språket i naturliga sammanhang och lustfyllda aktiviteter för barn.

Lillskogens förskola 2. Foto Johanna Collen.

Lillskogen. Foto: Johanna Collén

 

 

 

 

Tornedalingar kan få kulturhus i Stockholm

WAO på Finlandsinstitutet. Foto: Susanne Redebo.

Finlandsinstitutet i Stockholm öppnar sina dörrar för tornedalingar. På sikt kan det vackra huset intill Stureplan bli en mötesplats för både sverigefinnar och tornedalingar. Nu planeras för gemensamma kulturevenemang och inköp av böcker på meänkieli.

-Det finns en sammanhållning bland tornedalingar som är imponerande. Arrangerar man något så kommer folk, säger institutets vd Anders Eriksson.

När STR-T:s lokalavdelning Tornedalingar i Stockholm äntrade Finlandsinstitutets fina konsertlokal på Birger Jarlsgatan i februari i år blev det fullt hus med en gång. Detta med anledning av Tornedalsteaterns föreställning Tjära människa och gruppen WAO:s uppträdande. Ett arrangemang som språkligt sett var öppet för vem som helst.

-Det är inte så ofta det blir slutsålt, högst en gång per år när det gäller teater, säger Anders Eriksson som i samband med det började spinna på idén om ett tätare samarbete med gränsfolket. Det gick så bra att jag är beredd att titta på möjligheten att regelbundet anordna något.

-Vi har ju språket gemensamt med tornedalingarna – även om det i grunden handlar om två språk med betydande likheter.

Anders Eriksson. Foto Finlandsinstitutet

Anders Eriksson, VD vid Finlandsinstitutet. Foto: Finlandsinstitutet.

Proffsiga kulturutövare

Det som lockar Anders Eriksson särskilt är att det finns professionella kulturutövare i Tornedalen, framför allt Tornedalsteatern och JORD.

-Vi har ju gästspel hos oss med teater på finska flera gånger per år.

Kanske går det att ordna något motsvarande för tornedalingar, eventuellt med författarbesök i anslutning till det?

Finlandsinstitutet har ett eget bibliotek med litteratur på finska, och Eriksson berättar att bland låntagarna finns en hel del tornedalingar som läser riksfinska.

Institutet skickar också ut boktips till en stor del av landets bibliotek och är känt för att vara mer uppdaterad än motsvarigheten hos Bibliotekstjänst. Här skulle institutet kunna hjälpa till med att sprida litteratur som ges ut på meänkieli, påpekar Anders.

-Det finns mycket vi kan utveckla hos oss i ett samarbete. Det vore kul om tornedalingarna skulle uppleva att vårt hus även är deras kulturhus.

I huset drivs också kommersiell konferensverksamhet (seminarier) med ett besöksantal på ungefär 40 000 personer per år. På helger och kvällar är det dock ganska lugnt.

– Jag tror det vore bra om tornedalingarna fick en lokal att vara i med sina evenemang så slipper de leta efter det varje gång de vill träffas.

Nu ser Anders Eriksson fram emot ett möte med ordförande i Tornedalingar i Stockholm för att utveckla idéerna om samarbete.

Fullt hus på Finlandsinstitutet när Tornedalsteaterns Tjära människa och WAO underhöll i februari i år. Foto Susanne Redebo

Fullt hus på Finlandsinstitutet när Tornedalsteaterns Tjära människa och WAO underhöll i februari i år. Foto: Susanne Redebo.

Mikael är boss på Kanadas största byggföretag

Mikael Kantomaa är numera säkerhetschef på Kanadas största byggföretag. På fritiden kör han gärna motorcykel. Foto: Privat

Övertorneåbon Mikael Kantomaa flyttade till Kanada 1997. Något han lärt sina barn – och även andra – är att Tornedalen är gränslöst.

-Det gränslösa låter helt otroligt för nordamerikanerna som är vana vid att gränser är strikt övervakade.

52-åriga Mikael har alltid varit duktig på språk, och det underlättade flytten till ett engelsktalande land, berättar han. Idag är han säkerhetschef på Kanadas största byggföretag EllisDon.

-Mitt jobb är att se till att alla säkerhetssystem på våra byggprojekt implementeras enligt kundernas krav. Projekt som jag jobbar med är bland annat fängelser, domstolsbyggnader och liknande högriskprojekt.

På sidan om driver han också ett eget företag som säkerhetskonsult.

Mikael är född i finska Pello och flyttade till Övertorneå 1972. Han gick grundskolan i Övertorneå och därefter Riksyrkesskolan i Hedenäset. Livet förde honom vidare till Stockholm i början av 1980-talet.

-Jag är fortfarande på samma resa. I Stockholm halkade jag in i ett larmföretag 1987.

Bland annat såg han över säkerhetssystemen i kungafamiljens privatbostad på Drottningholms slott.

-Jag träffade kungen med barnen ett antal gånger. Det är helt vanligt folk egentligen.

Han återvände till skolbänken och tog ingenjörsexamen innan han flyttade till Toronto i Kanada 1997, där han träffade sin ex-fru och fick två barn.

Vad gillar du livet over there?

-Livet här är inte helt olikt livet i Sverige. Klimatet liknar det svenska, fast somrarna är varmare och längre här.

Greater Toronto Area (GTA) har cirka 4.5 miljoner invånare, Mikael och hans familj bor i en förort strax norr om Toronto.

-Kanada är ett enormt stort land. Sveriges yta täcker inte ens hälften av Ontario, provinsen jag bor i. Så det finns ingen större anledning att resa utomlands när man har så mycket av sitt eget land att upptäcka.

Mikaels stora hobby är att köra motorcykel, det har blivit en del resor i Kanada på två hjul.

Mikael Kantomaa old finish. Foto Privat.

Mikael. Foto: Privat

Åker du hem till Tornedalen ibland?

-Tyvärr så har det blivit alldeles för lite resor dit. De senaste tre gångerna var på grund av begravningar. Min mamma bor kvar i Övertorneå, annars så är vi syskon utspridda lite här och där. En syster i Stockholm, en i Spanien och en bror i Trollhättan.

Håller du kontakt med folk hemifrån?

-Innan Facebook fanns så hade jag inte så mycket kontakt, men nu är det väldigt enkelt via nätet. Jag var på väg till en av klassträffarna som Övertorneå kommun ordnade för några år sedan, men tyvärr råkade jag ut för en trafikolycka på väg dit så det blev inget den gången.

Det Mikael saknar mest hemifrån är maten, till exempel renskav med potatismos. Och potatislimpan från finska Lakkapään Leipomo! I brist på svensk mat så har han lärt sig att laga allt själv. Det blir en del köttbullar, pitepalt, kalops och så.

Naturen saknar han också.

-När man ser bilder från Tornedalen så förstår man hur vackert det egentligen är där. Som hängiven fotograf skulle jag kunna resa runt i Tornedalen i flera dagar och bara fota.

Mikael har reagerat över det hårda klimatet i Sverige kring invandrare och flyktingar.

-Ni har till och med ett politiskt parti som är öppet främlingsfientligt! Kanada är fullt av invandrare av alla slag, var man än går hör man någon prata engelska med brytning. Men i Kanada finns nästan ingen rasism. I Sverige packas flyktingarna ihop på anläggningar och isoleras från samhället. Hos oss integreras de och blir en del av samhället. Kanske har Sverige något att lära sig från kanadensarna?

Mikael försöker lära sina barn finska. De förstår en hel del men pratar inte så mycket själva. Han påminner ofta barnen om deras ursprung, att de ska vara stolta över det.

Barnen Aaron och Laura. Foto Privat.

Mikael har tre barn. Här två av dem: Aaron, 15 år och Laura, 10 år. Foto: Privat