Ellen tog studenten klädd i Meänflaku

Ellen Gustafsson, 19 år, vill lära sig meänkieli. Foto: Privat

Ellen Gustafssons studentfirande i Oskarström väckte uppmärksamhet. Hon virade in sig i tornedalsflaggan för att visa var hon hör hemma.

-Andra klädde sig i flaggor från Albanien och Bosnien, jag tog min Meänflaku, säger 19-åriga Ellen.

Ellen Gustafsson från Halland är intresserad av sina minoritetsrelationer. Hennes mormor Elin Wande har bott i Korpilombolo i många år och Ellens familj har därför vistats mycket vid gränsen under sommarloven.

Ellens mammas sambo är jugoslav och denna mix från två olika kulturer har gjort att Ellen tatuerat orden Mummu (mormor på meänkieli) och Baba (kroatiska för farmor) på sin ena arm.

-Jag tog med mormor och farmor till en tatuerare i Umeå och lät dem skriva orden på ett papper med sina egna handstilar. Sedan tatuerades det in.

Hon har dedikerat ytterligare en tatuering till mormors ära: bilder av mummus favoritblommor på underarmen. Snacka om kärleksförklaring!

När det var dags att ta studenten i våras från internationella IB-programmet (International Baccalaureate) i Oskarström utmärkte sig Ellen på lastbilsflaket där hon åkte med sina kompisar.

-Folk undrade vad det var för en flagga jag virat in mig i, säger Ellen.

Men hon var inte ensam om att lyfta fram sina rötter. Runt omkring henne hade flera studenter snott in sig i sina landsflaggor eftersom många hade anknytning till andra länder.

Tatueringarna på underarmen består av orden Mummu och Baba Foto Privat

Tatueringarna på underarmen består av orden Mummu (mormor på meänkieli) och Baba (farmor på kroatiska) och blommor. Foto: Privat

Ellen Gustafsson firade studenten i Oskarshamn iklädd meänflaku Foto Privat

Ellen Gustafsson firade studenten i Oskarshamn iklädd Meänflaku. Foto: Privat

Morbror har undervisat i meänkieli

Ellens mormors syster Barbro bor kvar i Korpilombolo och i sommar träffade Ellen även morbror Erling uppe vid gränsen. Erling har förresten undervisat i meänkieli vid Stockholms universitet och gjort en ordbok på språket.

-Det är så härligt uppe i Tornedalen, så lugnt och fridfullt, säger Ellen. Jag har funderat på att någon gång bo där. I så fall blir det nog Korpilombolo jag bosätter mig i.

När det här läses har Ellen precis avslutat en månadslång utbildning till bartender i Stockholm. Hon vet inte riktigt vad hon vill jobba med längre fram men under många år var arkitekt något hon drömde om. Ellen skulle vilja lära sig meänkieli och funderar just nu på hur det skulle gå till. Kanske kan hon gå kurs och även anlita släktingar till det?

Ingemar, 57: ”I Erkheikki kan jag vara mig själv”

Ingemar Pahtajärvi bor numera i Eskilstuna. Foto: Susanne Redebo

”Det är så enkelt hemma i Erkheikki. Folk är ju som jag, jag smälter in där på ett annat sätt än söderut. Där finns inte samma byråkrati. Hemma håller man inte på att plocka upp bajset från gräset om hunden gör ifrån sig på en promenad.” Det säger Ingemar Pahtajärvi, 57, uppväxt i Erkheikki, numera boende i Eskilstuna.

Fler och fler permanenta hus i Tornedalen blir sommarbostäder för folk som flyttat söderut. Ingemars föräldrahem står tålmodigt kvar och väntar på att sonen ska komma hem.

Det gula huset ligger vid Erkheikkibacken och sedan 2010 har det vårdats ömt av Ingemar sedan mamma Laina gick bort. Vår och sommar dyker han upp med sin fru Petra. Paret bor annars i Eskilstuna i Mälardalen där Ingemar jobbar som IT-konsult.

Vi träffas på ett fik i Eskilstuna och Ingemar får själv berätta om det tornedalska arvet och om sitt liv.

”Jag lämnade Erkheikki när jag var 17 år för att göra lumpen i förtid och sedan bar det av till Göteborg för jobb hos Volvo i slutet av 1970-talet. Jag monterade in vindrutetorkare bland annat.

Jag har också jobbat som journalist på Nya Kristinehamns-Posten i tolv år.

Jag har arbetat med mycket, har räknat ut att jag haft 25 olika jobb.

Jag kan sakna livet där uppe men jag har svårt att se att en dag flytta upp permanent. Min fru kommer från Skåne och vill inte till Pajala. Och jag vet inte om jag vill själv heller.

Det är så enkelt när man är hemma. Folk är ju som jag. Vi är sociala och pratsamma av oss där uppe, norrlänningar är inte alls tysta, vi pratar ju hela tiden. Det har min fru också märkt.

Huset i Erkheikki foto Privat

Ingemars föräldrar Sigvard och Laina Pahtajärvi bodde i det här huset i Erkheikki som numera ägs av sonen Ingemar. Foto: Privat

Kan tvätta bilen i fred

Livet är enkelt i Tornedalen. När jag ska fixa med bilen så behövs det inte samma byråkrati som här nere. Nästan allt är förbjudet här. Hemma kan jag tvätta bilen på gården och sätter jag på bastun så bryr sig inte grannarna om att det ryker. Men börjar man grilla utanför hyreshuset här i Eskilstuna blir folk sura.

Jag pratade enbart meänkieli fram till jag var sex år. Då började jag leka med en kompis Dan som bara kunde svenska. Då var jag tvungen att lära mig svenska.

Idag pratar jag alltid meänkieli när jag är hemma och när jag träffar folk från Finland. Det är jättebra att kunna meänkieli även i Mälardalen. Vissa ord kan finnarna tycka låter gammeldags, men meänkieli är ju inte är så styrt, den lever sitt eget liv med ord och uttryck. Gråsparv har jag alltid kallat paskaryynö men så heter det inte på finska. Det är inte ofta finnarna rättar mig för de hör ju direkt att jag pratar annorlunda.

Försöker tänka sig för

Jag har tagit med mig det tornedalska raka sättet att kommunicera på. Men jag försöker att inte vara så rak i mitt sätt, även om det är svårt. Man får tänka sig för och vara lite försiktig med hur man uttrycker sig.

Jag slappnar av när jag är hemma i min egen kultur. Jag behöver inte tänka på vad jag ska säga eller hur. I Tornedalen kör vi bilen fram till förstubron och knackar på och går in. Men folk som kommer söderifrån ställer sig en lång bit från huset och de som bor där tänker då ”varför parkerar han så långt bort, det måste vara en skummis, han kan inte ha rent mjöl i påsen.” Så är det i Erkheikki.

Jag pratar mycket om Pajala med dem jag känner här nere och de säger ofta ”det måste vara ett fantastiskt ställe det där Pajala, så mycket som du pratar om det”.

Ingemar och Petra foto Privat

Ingemar Pahtajärvi med frun Petra åker ofta upp till Tornedalen på våren för att åka skidor. Foto: Privat

Tornedalingar – opålitlig arbetskraft?

Det gamla stationshuset i Övertorneå var under 1970- och 80-talen ett ställe att ta avsked på för tornedalingar som flyttade söderut. Foto: Jan-Erik Westman

För 50 år sedan var tornedalingar inte välkomna i södra Sverige. 1965 fanns det åsikter om att de var opålitliga och missanpassade hoppjerkor som inte hade lust att inordna sig i samhället. Journalisten Susanne Redebo, 52 år, från Övertorneå har kommit över intressanta tidningsklipp på nätet. Läs hennes krönika.

”I ett gulnat tidningsklipp från Småland daterat 1965 rapporteras det om invånare i Barnarp som startat en protestlista mot att bygga hyreshus som skulle inhysa arbetskraft norrifrån. Det här ser jag på en bild som valsar runt på Facebook.

Protestlistan hade startats av polis Knutsson och innehöll 26 namnunderskrifter. De protesterande var rädda för att det nya hyreshuset skulle locka till sig:

1 norrlänningar.

2 sämre folk.

3 utlänningar i allmänhet men finnar i synnerhet.

4 arbetare som fått hjälp genom arbetsförmedlingen.

De räddhågsna förklarade för journalisten att de inte ville bli grannar med ett gäng missanpassade människor som varken hade lust eller förmåga att inordna sig i samhället. Det fanns en rädsla för folk norrifrån, för tornedalingar och deras ovilja att inordna sig i ett samhälle.

Det här ligger så nära i tid och känns ändå så långt borta. Pendeln måste ha svängt någon gång under 1970-talet vad gäller synen på folk norrifrån för då ansågs de vara tillförlitlig arbetskraft.

Ja, för 30 år sedan var det bara att välja och vraka bland sjukhusjobb i Stockholm. Det minns jag själv. Hade aldrig tömt en pisspotta i hela mitt liv men jobb som vårdbiträde fick jag ändå på stående fot.

För många av oss tornedalingar räckte det med att vi i telefon uttalade ordet ”jo” på inandningsluft så var jobbet i hamn.

Jag har en bekant från Pajala som under tidigt 80-tal fick jobb på Volvo i Göteborg och på tåget ner blev han headhuntad av en annan företagare som också ville ha honom. Alla slet i norrlänningarna! Och vi som flyttade fick pengar för att dra: flyttbidrag på flera tusen och gratis flygresor hem i ett halvår för att lindra smärtan tillfälligt. Jag var en av dem som vinkades av på tågstationen i Övertorneå för att aldrig mer komma tillbaka.

Men åter till nutid: Folk på Facebook häpnar i dag över tidningsklippet från 1965 som framhåller norrlänningar och tornedalingar som opålitliga och slöa. En del av kommentarerna påminner oss om det släktskap som finns mellan rasismen 1965 och det hat som drabbar många asylsökande i dag.

Jag läser vidare på Facebook vad folk tycker om det tidigare norrlänningshatet. Åsa skriver: ”Som norrbottning boende i Västsverige så är det bara att konstatera att Norrland är ett annat land, annorlunda, lite svårt och väldigt trevligt.” Annettes replik: ” Men suga vattenkraft och malmen och skogarna och rennäringen? Då duger vi norr om Dalälven!”

Frågan är om pendeln kommer att svänga när det gäller vår inställning till asylsökande på samma sätt som fientligheten mot norrlänningar klingat av? Idag tillhör tornedalingar en erkänd minoritet. Även om vårt språk meänkieli fått en rejäl spik i foten efter att staten försett våra föräldrar med munkavle, så jobbas det ända upp på ministernivå för att rädda det som räddas kan. Det känns bra mitt i sorgen över ett tappat språk.”

Susanne Redebo, före detta Övertorneå men sedan 30 år boende i Stockholmsområdet.

Susanne Redebo Foto Privat

Foto: Privat

Smyckesdesigner lyfter nordisk taggighet

Camilla Mustikka. Foto: Jonas Gunnare

Guldsmeden Camilla Mustikka i Kiruna har gått från att trä glaspärlor på tråd till unika vigselringar och kollektioner i silver.

-Jag vill knyta an till naturen här uppe. Det som jag ser när jag tittar ut genom fönstret, säger Camilla.

Till jul lanserar hon en smyckeskollektion i sterlingsilver som knyter an till hennes efternamn (blåbär).

-Den har folk frågat efter eftersom min firma har blåbär som logotyp.

Många producerar smycken i Tornedalen, men Camilla Mustikka har kommit längre än så, hon driver en egen butik på Hjalmar Lundbohmsgatan i Kiruna.

Det går så bra att hon nu anställt Emma som hjälper henne i smedjan med att bland annat såga och slipa. På så vis kan Camilla öka produktionstakten.

Företaget växer och att åka på mässor och säljresor tar tid från skapandet, har hon upptäckt.

Utbildad i Lannavaara

Camilla är uppvuxen i Kiruna men har bott i Umeå i många år.

-Jag gjorde glassmycken på fritiden, designade och skissade. Hade en dröm som jag inte visste var den skulle hamna.

Drömmen resulterade 2009 i en grundutbildning i ädelstensteknik i Lannavaara via Luleå Tekniska Universitet. Den utbildningen byggdes på med treårig hantverkslärlingsutbildning i Leksand. Hela tiden har den nordiska växtligheten funnits där.

-Jag har alltid skissat på floran här uppe, mycket taggar och grenar och det jag sett hela livet utanför fönstret.

Vilken kollektion har fått mest uppmärksamhet?

-Hjortron och Granat i silver. Efter det kommer Snöflinga, den säljer bra fast det är sommar.

Hjortron foto Therese Stålnacke

En av de kollektioner som går bäst heter Hjortron. Foto: Therese Stålnacke

Platser som ger sinnesro

Sinnesro har Camilla döpt en ring till där kunden själv bestämmer vilken ort/plats hen vill ha ingraverad.

-Den kom till när jag hade sjukt många beställningar och satt och smidde 12-14 timmar per dag. Jag ville skapa något med ett ord som skapade sinnesro i mig.

Den första ringen fick därför namnet Kiruna ingraverat, Camillas plats på jorden.

Efter det har hon gjort fyra Mauno-ringar och presenter med ortsnamnen Vittangi och Jokkmokk.

SNOFLINGA_Vigsel_HerroDam

Camillas unika förlovnings- och vigselringar. Foto: Privat

Framtiden?

-Planen är att utöka butiken. Och att utöka försäljningen på webben. Jag vill nå ut både till Kirunabor och turister.

-Inom 4-5 år hoppas jag att vi är fler i smedjan. Jag vill jättegärna tillverka fler vigsel- och förlovningsringar men det arbetet har hindrats av att jag helt enkelt inte har tid.

Guldsmeden Camilla Mustikka jobbar Foto Jonas Gunnare

Camilla Mustikka längtar efter att smida fler vigselringar i sin smedja. Foto: Jonas Gunnare

Passion och gruvnäring i tornedalsk jätteproduktion

LK (Göran Forsmark), JussiJussan (David Forsberg) och entreprenören Veikko (Markku Köngäs) konspirerar mot den sovande Gruvan (Tuulikki Jauhojärvi). Foto: Regina Veräjä

Tornedalsteaterns 30-årsjubileum blir en jätteproduktion med premiär 18 augusti. I ”Malmens väg” får mänskliga karaktärer gestalta gruvan, LKAB, marknaden och rosten. Det blir både passion och girighet på scen, lovar projektledaren Regina Veräjä.

-Nu börjar det kännas som efter en lång graviditet, det är dags att barnet kommer ut och börjar leva sitt eget liv, säger Regina Veräjä som levt med föreställningen i ett par års tid.

Totalt är runt 70 personer involverade i musikteatern som har premiär i Luleå och sedan vandrar vidare till Malmberget, Kiruna, Pajala och finska Pello fram till 25 augusti.

Manuset är skrivet av Petri Tuominen, han har lyckats bryta ner järnmalmsindustrin till mänskliga förhållanden. Handlingen kretsar kring LK och hans hustru Gruvan där passionen slocknat för länge sedan. Ett strävsamt par där Gruvan föder barn, LK tar hand om dem, Marknaden kräver och Rosten tär. När Entreprenören dyker upp iscensätts en konspiration tillsammans med andra män för att komma åt Gruvans barn. Regina berättar att det här är ett verk där köksbordsrealism vävs ihop med surrealistiska karaktärer.

Ett inlägg i debatten

Alla norrbottningar kan relatera till järnmalmsindustrin i norr. Oavsett om vi lever i ett samhälle där staden måste flyttas eller om vi finns på en ort där järnverket är en stor arbetsgivare, menar Regina.

-Vi måste göra uttag från naturen för att kunna bo och verka, men måste vi även göra insättningar?

-Det här är en generationsberättelse om hur vi förhåller oss till naturresurser som vi bor och verkar vid.

Just nu är den stora teaterproduktionen inne i slutfasen inför de fem föreställningarna. Med på turnén följer digitala kulisser (filmade och stillbilder) som projiceras på dukar, till exempel illusionen av ett bergrum.

Teatern är ett samarbete mellan alla länskulturorganisationer i Norrbotten, vilket är ovanligt i sig. Norrbotten NEO deltar på hela turnén med nykomponerad klassisk konstmusik där slagverk kommer att få en framträdande roll.

– Det kommer att bli pampigt.

Tornedalsteatern får NSDs Kulturpris 2015.

Carina Henriksson, konstnärligt ansvarig hos Tornedalsteatern och Regina Veräjä. Fotograf: Pär Bäckström

Största utmaningen för dig som projektledare?

-Att få ihop ett bra manus. Sedan är det ett stort format, så jag har arbetat en hel del med att se till så uttrycken tillför varann något och inte bara finns där för att det är maffigt. Jag tycker att vi lyckats.

-Jag vill ändå påstå att det inte varit någon räkmacka att jobba med Malmens väg, ha ha.

Flera språk på scen

Som om det inte vore nog med projicerade bilder, koreograferad dans, klassisk musik och många ansikten på scen, till det kommer lokala körer på varje ort. Bara Pellokvartetten hänger med på hela turnén.

Dialogerna på scen hålls på svenska och meänkieli på ett randat sätt för att alla ska förstå allt, även de som inte är tvåspråkiga. Det är totalt fyra språk i föreställningen.

Produktionen utgör en mix mellan amatörer och proffs på scen, vilket blivit lite av Tornedalsteaterns signum. Amatörer bjuder på ett naturligt uttryck. Blandningen proffs/amatör befruktar varandra, har regissören och operasångaren Håkan Starkenberg tidigare sagt.

Bastubaletten återuppstår – urpremiär i Tärendö 27 augusti

Daniel Wikslund och Bengt Niska. Foto: SVT

Bastu och balett? Det låter ju hett. Och faktiskt, det slår inte bara gnistor, det blir stor eld. Gänget från tv-serien som blandade bastu och balett är tillbaka. Nu på scen i en dans- och musikföreställning.

Efter uppmärksamhet från hela Norden och på internationella tv-mässor är gubbarna i bastun redo igen. Den här gången måste allt bli rätt! Det går inte att ta om eller klippa bort inför publik!

Urpremiären för ”Här dansar vi inte!” (uppföljare till Bastubaletten) blir lämpligt nog i Tärendö, på Eldfesten, lördag 27 augusti.

Bengt Niska får koreografi av Justine Kirk Foto SVT

Bengt Niska från Bastubaletten får koreografi av SVT:s Justine Kirk. Foto: SVT

 

 

Från Astrids livs till skaldjur i Spånga

Åsa Brännström från Haparanda har förverkligat en dröm om att driva eget. Här står hon i sin butik i Spånga med personalen Calle. Foto: Spånga centrum

När Åsa Brännström var 13 år jobbade hon extra hos Astrids livs i Haparanda. I dag är hon 49 och driver butik med fisk och skaldjur i Spånga.

-Jag har plockat in delikatesser från Tornedalen och Finland i sortimentet, säger Åsa vars pappa fångat mycket löja och lax.

Jag når Åsa när hon precis checkat in på föräldrarnas sommarställe i Kalix skärgård. Här umgås hon med sina två syskon med familjer och kopplar av från ett intensivt första år som egen företagare i Stockholm.

Hon flyttade från Haparanda 1986 och då var det enkelbiljett till huvudstaden som gällde och en karriär inom ICA-koncernen.

Förra hösten blev hon med fiskaffär i Spånga strax utanför Stockholm efter att hon under alla år jobbat i matvarubutik med start hos ICA Maxi i Haparanda. Hennes passion har framför allt handlat om grönsaker. Fisk har hon aldrig trott skulle bli hennes grej.

-Precis innan jag tog över fiskaffären visste jag exakt vad jag gjorde varje dag kvart i tre. Jag behövde helt enkelt en förändring och nya utmaningar i livet.

Skaldjurstallrik foto privat

Så här kan en av många skaldjurstallrikar som Åsa lagar till se ut. Foto: Privat

 

Oroliga kunder

Åsa tog över ett väl inarbetat koncept och kunderna var i början oroliga för att deras älsklingsbutik skulle förändras. Så hon har fått ta det varsamt.

-Det här är framför allt en delikatessbutik med skaldjur, vi kokar allt själva. Men jag har försiktigt börjat införa tornedalska specialitéer och rätter från Finland.

Ryktet har spritt sig och en stril av kunder från Tornedalen dyker nu upp för att handla löjrom, Pesulas rybsolja från Haparanda och kanske så småningom Kalix ost som hon hoppas få sälja till hösten. En bekant till henne från Haparanda tillverkar egen getost utanför Kalix.

-Jag tycker det är roligt att ta upp det norrländska, så nu välkomnar jag också surströmming i sortimentet – och kaffeost!

-Vi lagar ganska mycket mat själva, i julas sålde vi finska kålrotslådor till exempel.

Haparandabördiga Åsa har sambon Victor och 8-årig dotter som följer med henne upp till mormor och morfar i Tornedalen ett par gånger per år.

Åsas fisk har några få sittplatser inomhus och ett antal utomhus. Tanken är att man hämtar luncher och middagar hos henne och hon och de anställda erbjuder också catering.

-Vi åker faktiskt hellre upp än utomlands.

Åsa, Victor och Cajsa foto privat

Åsas familj består av sambon Victor (som är snickare) och dottern Cajsa, 8 år. Foto: Privat

 

”Många tornedalingar är också kväner”

Kartan från 1200-talet visar ett område norr om Bottenviken som kallas Kvänland.

-Vi har varit dåliga på att lyfta fram vår egen historia och föra ut den, säger Gertrud Monlund, styrelseledamot i Kvenlandsförbundet. De som idag kallar sig tornedalingar och lantalaiset tillhör samma folkgrupp, kväner, men känner inte till det.

STR-T:s nya ordförande Bengt Niska flaggade i våras för att en av utmaningarna han står inför blir att göra en gemensam historia synlig kring tornedalingar, lantalaiset (Malmfälten i Sverige), lappalaiset (Finland ) och kvener (Norge). Språket meänkieli är gemensamma nämnaren för allihop men även historian är densamma för folket med rötter på Nordkalotten.

Kväner är ett samlingsbegrepp för en ursprungsbefolkning som fanns på plats på Nordkalotten redan på 800-talet, långt innan gränserna drogs mellan de tre länderna. Huvudsakliga näringarna för ursprungsfolket i Kvenland var fiske och jakt.

-Den historia som är vedertagen i Sverige nu är att har vi har en enda ursprungsbefolkning, samerna, och resten är svenskar. Ingen har forskat i om det finns fler. Vi kväner har egentligen oss själva att skylla för att vi inte tagit fram vår historia utan istället tagit till oss det som andra har bestämt åt oss, säger Gertrud. Bland annat handlar det om den försvenskningsprocess vårt folk utsatts för.

Gertrud Monlund Foto Privat

Gertrud Monlund sitter i styrelsen för Kvenlandsförbundet. Foto: Privat

Konflikt kring marker

En annan orsak till okunskapen om kvänerna kan vara att politikerna inte vill erkänna ytterligare ett ursprungsfolk som får status och börjar lyfta frågor om till exempel rätten till fiske- och jaktmarker. Det misstänker i alla fall Gertrud. Den frågan är inte okomplicerad utan kan skapa konflikter med till exempel samerna.

-Staten har erkänt meänkieli som ett minoritetsspråk men i samma veva har de format bilden av ett geografiskt avgränsat område, inte en etnisk grupp som det ju handlar om. För att klassas som ursprungsbefolkning måste man betraktas som en etnisk grupp och det är ju kvänerna historiskt sett. Långt tillbaka hade vi också ett land som kallades Kvänland.

Hur vet jag om jag är kvän?

– Vi har dokument från 1500-talet där vi kan följa släkter från Pello, Övertorneå, Torneå och Malmfältsområdet. Släkter som flyttade upp mot Norge och hade meänkieli som sitt språk. Mycket finns dokumenterat i skattelängder, kyrkoböcker … Välbevarade bomärken finns också från 1400-talet.

Kvenlandsförbundet bildades 1999 och har en styrelse med personer från Norge, Sverige och Finland. Förbundet har omkring 600 enskilda medlemmar fördelade mellan tre länder. Ledningen jobbar med språk och kultur men framför allt för att behålla kvänernas urgamla rättigheter till land och vatten.

– Vi anser att det blivit en feltolkning av vår historia. Det är kränkande att ett folk som levt här uppe sedan 800-talet inte erkänns. Det strider mot FN:s konventioner om mänskliga rättigheter.

Kvenfolkens dag hålls 16 mars och då hissas kvänernas flagga. Foto Privat

Kvenfolkens dag hålls 16 mars och då hissas kvänernas flagga

Åsikterna går isär

Gertrud påpekar att det är stora och komplexa frågor Kvenlandsförbundet jobbar med och inte alls okontroversiella. Åsikterna är ibland lika många som antalet människor, säger hon.

Hon berättar också att det finns flera personer i Malmfältsområdet som stöttar förbundet i dess arbete men inte vågar ansluta sig för att inte hamna i onåd hos grannar eller myndigheter, till exempel länsstyrelsen och samebyar som reglerar älgjakten på statens mark.

Förbundets övergripande mål är i alla fall att kvänerna erkänns som ursprungsbefolkning av staten, på samma villkor som samerna. Det skulle ge högre status och rättigheter.

Men Gertrud känner att det finns ett motstånd mot det i de politiska korridorerna.

– Så länge man sjunger och dansar och skriver böcker så gör det ingenting. Staten ger bidrag för att till exempel bevara vårt språk meänkieli som minoritetsspråk. Men börjar man göra anspråk på laxen som fiskas i gränsälven så blir det genast mer komplicerat.

Bucht har nytta av Tornedalen i sin politik

Sven-Erik Bucht. Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) bor precis på gränsen mellan Sverige och Finland, på Kyrkholmen i Karungi. Vi har ställt några korta frågor till mannen som är ständigt på resande fot.

Hur ser din koppling till Tornedalen ut?

-Jag är född och uppvuxen i Karungi by och har stark anknytning till Haparanda och Torneå. Jag bor i princip mitt på gränsen. Min bostad i Karungi by ligger på Kyrkholmen, det vill säga en holme i Torne älv mellan svenska och finska Tornedalen.

Finns det några frågor på din politiska agenda där din bakgrund från Tornedalen haft en direkt påverkan?

-Det finns många frågor där Tornedalen påverkar och har varit en styrka i det politiska värvet. Inte minst det gränsöverskridande samarbetet har varit en styrka att ha med mig på nationell nivå och på EU-nivå.

Vad är det bästa med Tornedalen?

-Det bästa är dess natur, inte minst den oerhört mäktiga Torneälven men även människorna och kulturen är långt utöver det vanliga.

Sofia och Jens ger upp Stockholm och flyttar norrut

Familjen Stridsman/Kärrman lämnar i sommar Mälardalen för att återvända till Sofias hemtrakter i Luleå och Tornedalen. Foto: Privat

Flyttlassen går – norrut! Nu lämnar två journalister Mälardalen för att bosätta sig i Luleå och få nära till Tornedalen. Sofia Stridsman och Jens Kärrman ser fram emot att barnen ska lära sig meänkieli.

Vi har tidigare berättat om Sofia eftersom hon i hemmet i Mariefred (nära Stockholm) tragglat meänkieli tillsammans med sina två barn som är i skolåldern. Hennes och barnens intresse för språket är stort och ambitionen är att lära sig det bättre.

Sofias föräldrar bor i Korva i Övertorneå (mamma heter Ann-Britt Stridsman) och själv bodde Sofia sina första tio år i Övertorneå innan det blev Boden.

Maken Jens Kärrman har gjort sig ett namn som journalist i Stockholm, senast i sin roll som politisk reporter på Dagens Nyheter. Men nu lämnar alltså familjen Mälardalen.

 Varför flyttar ni upp, Sofia?

– Vi har länge längtat norrut; efter riktiga vintrar, naturen och människorna. När det dök upp ett spännande jobb i Luleå sökte jag det – och fick det! Så då bestämde vi oss för att ta chansen.

– Jag ska arbeta som presskontakt på Luleå tekniska universitet och min man som frilansjournalist.

Vad ser ni mest fram emot?

– Det är många saker: Det blir ett äventyr i det lilla för hela familjen att komma tillrätta i en ny stad, med skola, förskola, fritidsaktiviteter och att lära känna nya vänner. Sedan ska det bli härligt att kunna åka mer skidor och att ha nära till barnens mommo och moffa. Vi kommer säkert åka mycket till Korva på helgerna.

Du körde med lite hemundervisning i meänkieli i vintras, vad tror du om möjligheterna att utveckla språket i Luleå?

– De ser jag som goda. Vår äldsta dotter har sagt att hon vill läsa meänkieli i skolan. Luleå är ju fullt av tornedalingar så jag tror att både barnen och jag själv kommer få tillfälle öva på meänkielin på ett helt annat sätt än i Mälardalen.

Vad kommer du att sakna mest från södra Sverige?

– Alla fina vänner vi har fått i Mariefred.

Vad kommer du inte att sakna?

– Vintrarna! Fy så deppigt med slask i flera månader.

Vem eller vilka tror du är gladast över att ni flyttar upp?

– Hm, det är nog maken. Han är smålänning med längdskidåkning som främsta fritidsintresse och han har velat flytta norrut i åratal.

Utebastun i Korva. Foto Privat

Den fina utebastun i Korva i närheten av Sofias föräldrar kommer att få många besök framöver. Foto: Privat