Finlandsinstitutet satsar på litteratur på meänkieli

Bibliotekarie Anna-Leena Forsberg på Finlandsinstitutet välkomnar fler tornedalingar till Finlandsinstitutet som ligger i höjd med Birger Jarlsgatan. Foto: Susanne Redebo

Finlandsinstitutets bibliotek tänker köpa in en stor mängd litteratur på meänkieli. Samtidigt välkomnar bibliotekarie Anna-Leena Forsberg tornedalingar till lokalerna vid Stureplan i Stockholm.

 Det går också bra att fjärrlåna från oss via era egna bibliotek i länet eftersom vårt klassas som folkbibliotek, säger hon.

Finlandsinstitutets lokaler från 1890-talet ägdes av Kristna föreningen för unga män innan Finska föreningen köpte dem.

På 1970-talet inrättades biblioteket som idag har Sveriges största finskspråkiga boksamling.

 Vi är ett specialbibliotek som fungerar som folkbibliotek. Alla som bor i Stockholms län är välkomna att använda det.

Innanför väggarna ryms cirka 19 000 medier. Största delen av materialet, cirka 90 procent, är på finska och resten på svenska. Sverigefinska böcker har en egen hylla. I biblioteket finns även en bred samling av svenskspråkig litteratur, finsk och sverigefinsk skönlitteratur och facklitteratur om Finland.

Sedan förra hösten finns en särskild hylla för litteratur på meänkieli. Ännu är den inte så stor.

 Men vi har säkert fler titlar utspridda på andra håll i lokalerna, säger biblioteksassistent Eija-Liisa Knuutinen som har fått i uppgift att samla ihop dem.

När lokalavdelningen Tornedalingar i Stockholm besökte biblioteket i april var samlingen ganska blygsam, kanske ett 40-tal titlar, men Anna-Leena Forsberg flaggade för att det bara är början.

Inte bara böcker på meänkieli är intressanta att fånga upp utan även litteratur på svenska som har en handling från gränstrakterna. Och böcker som är skrivna av författare med rötter i Tornedalen. Till exempel Katarina Kieri, Tove Alsterdal, Gunnar Kieri, Mona Mörtlund …

Hyllan med litteratur på och om meänkieli är inte så stor idag men är tänkt att växa framöver. Foto: Susanne Redebo

Kan fjärrlåna böcker

  Vi har tänkt att hyllan ska växa och bli riktigt lång.

De som använder biblioteket mest idag är sverigefinnar.

 Det skulle vara kul om även tornedalingarna kom till oss, för jag vet att många bibliotek har väldigt små samlingar av böcker på meänkieli.

Så kallade transportlådor gör det möjligt för låntagare att fjärrlåna, det vill säga beställa böcker från ett bibliotek i Stockholms län och lämna tillbaka dem i ett annat.

Finlandsinstitutet står nu i grepp att gå igenom vilka förlag som har böcker på meänkieli och kontakta dem.

Biblioteksassistent Eija-Liisa Knuutinen, berättar att det är ett detektivarbete att få fram vilka förlag som marknadsför litteratur på meänkieli.

Anna-Liisa Forsberg har fått uppfattningen att det är få som skriver ny litteratur på minoritetsspråket.

Kanske kan du tipsa personalen om var de kan hitta nya och gamla böcker på meänkieli? Mejla bibliotek@finlandsinstitutet.se

STR-T:s medlemmar Tuula och Kurt Kalander från Haparanda/Torneå ser fram emot att fördjupa sig i meänkieli. Foto: Susanne Redebo

Pajalakändisars liv i SVT:s videobloggsatsning

Mattias Barsk på SVT sjösätter ett nytt koncept där unga videobloggande minoriteter lyfts fram. Foto: Privat

Till sommaren får vi ta del av artistduon The Magnettes vardag i stort och smått. Med egeninspelade videoklipp utan reportrar som ställer frågor, bjuds tittarna in i fem minoriteters vardagsrum.

– Vi pratar mycket om de unga men det är bättre att de pratar om sig själva, säger Mattias Barsk, programutvecklare för minoritetsspråk på SVT.

SVT satsar på ett nytt sätt att nå ut till ung publik.

Min squad (ungefär Mitt lag) har formen döpts till där unga företrädare för minoriteter spelar in korta videosnuttar ur sitt liv som läggs ut på SVTPlay. Tanken är att ett urval av videoklippen sammanfogas och publiceras i ett ”vanligt” program på SVT mot slutet av året.

Världsartisterna från Pajala, Rebecka Digervall och Sanna Kalla, företräder förstås tornedalingarna.

– Vi har letat videobloggare bland minoriteterna, talangfulla och starka profiler, som vi vill samarbeta med och har hittat sex stycken. Det här blir ett bloggande fast på video, ungefär som profilen Klara Henry gör.

Iden med att inte använda sig av någon reporter i klippen har sin förklaring. Mattias har under flera år försökt minska reportrarnas roll i dokumentärer.

-Man brukar säga att reportrar står i vägen för berättelserna. De tolkar och förklarar saker och det kan faktiskt bli ett hinder för att nå fram.

SVT kommer att finnas med som stöd för bloggarna men styr inte själva berättandet och heller inte så mycket av innehållet som ska kännas personligt och nära.

Rebecka Digervall och Sanna Kalla kommer att berätta om sin vardag kopplat till Tornedalen i SVT:s nya satsning Min squad. Foto: Isabelle Wahlf, SVT

Inspirera andra

– Jag tror det här kommer inspirera andra. Det finns säkert mycket igenkänning i deras videobloggar. Som tjej, tonåring, boende i Pajala, som musikintresserad …

Formatet tillåter dem att filma sig själva, varandra och andra i omgivningen.

– Vi kommer alla att få umgås med dem på ett nära sätt.

Renskötaren Ber-Joná Labba från Karesuando är också kontaktad och tänker dela med sig av sitt liv och sina tankar. Han grubblar mycket på hur han ska orka, vad han ska satsa sin energi på. Frågor som är ganska allmängiltiga även för dem utan renar.

Planen är att videobloggarna börjar publiceras på SVTPlay i början av sommaren.

– Vi vill visa att det här är Sverige.

Här är de – kvinnorna som medverkar i Bastubaletten!

Koreografen Justine Kirk väntar på de nya dansarna. Foto: Mattias Barsk

Nu är det klart vilka fem kvinnor från Tornedalen som medverkar i SVT:s fortsättning av Bastubaletten.

–  Mitt mål är att se till att Tornedalen inte dör ut, vi måste synliggöras, säger en av de utvalda, Pia Hulkoff från Hulkoffgården i Korpikylä.

Metavisi kan som enda media avslöja vilka kvinnor som ska ge sin bild av Tornedalen i fortsättningen av Bastubaletten. Det blir Pia Hulkoff, Gun Olofsson, Sanna Kalla, Birgitta Rantatalo och Lena Snell.

Gun Olofsson är skådespelerska i Tornedalsteatern, Sanna Kalla ena halvan i popduon The Magnettes, Birgitta Rantatalo språkivrande renbonde i Korpilombolo och Lena Snell företräder ICA Lahtis i Kaunisjoensuu.

Själva kärnan i de två första delarna av Bastubaletten var att frigöra mannen från föreställningar om sig själv, har producenten Mattias Barsk tidigare sagt på SVT:s hemsida. Och andras förväntningar.

  Men vad är det som kvinnorna i Tornedalen gör upp med? undrar han. Det är ju inte så att man kallar en kvinna för knapsu. Men det där har vi tänkt på en del, och vi kommer nog få svar från kvinnorna.

Pia Hulkoff ser fram emot äventyret som börjar i maj.

 Jättespännande. Det gladde mig att det nu görs en Bastubalett om kvinnor för är det inte kvinnorna som är de starka i Tornedalen?

  En anledning till att jag valdes ut är nog att jag kan meänkieli. Och så är jag känd för att vara frispråkig.

Var det självklart att tacka ja?

– Absolut, jag är ju spontan av mig. Ju tokigare desto bättre.

Har gott självförtroende

Pia gillar att hitta nya utmaningar i livet. Hulkoffgården, som Pia driver ihop med maken, är en restaurang- och konferensanläggning som fått sin tionde omnämning i White guide. Bara en sån sak!

Det krävs mod för att vara med i programmet?

–  Ja. Men jag har ett gott självförtroende och har aldrig varit osäker på min tornedalska identitet. Tvärtom har jag alltid stått för den.

Vad är tornedalsk identitet för dig?

– Att vara stolt över att komma härifrån, att vara stolt över sitt ursprung och sitt språk. Jag fick med mig hemifrån att inte lämna finska språket.

Männen har något att göra upp med i Bastubaletten, till exempel föreställningen att inte vara knapsu. Har kvinnorna något att göra upp med?

– Ja, jag tror det. Att våga bära med sig sin identitet, att inte byta dialekt för att man varit två veckor i Stockholm. Våga vara sig själv och se sitt ursprung.

Gun Olofsson, skådespelare i Tornedalsteatern, är också stolt över att ha blivit utvald till Bastubaletten:

– Jag är otroligt glad att få vara en av de fem kvinnorna. Hauska! Det ska bli väldigt spännande att få möta de övriga kvinnorna. Se vad vi kan göra tillsammans, hur vi ska porträttera, dansa och lyfta fram den moderna tornedalska kvinnan.

Pia Hulkoff, Korpikylä, Haparanda. Foto: Privat

Gun Olofsson, skådespelerska Tornedalsteatern. Foto: Privat

Sanna Kalla, ena halvan av The Magnettes. Foto: Privat

Birgitta Rantatalo, språkivrande renbonde i Korpilombolo. Foto: Privat

Lena Snell, ICA-handlare, Erkheikki. Foto: Privat

Bortspolad kyrka återuppstår – men en halv miljon saknas

Ritningarna på nya Särkilax kyrka som ska uppföras utefter väg 99 norr om Övertorneå. Bild: Särkilax kyrkas vänner

Särkilax kyrka, som följde med vårfloden för 400 år sedan, kommer att byggas upp igen på sin gamla plats strax norr om Övertorneå. I sommar ordnas workshops i timmerhuggning i Haapakylä och till hösten kan replikan invigas.

– Det fattas fortfarande 500 000 kronor, så nu går vi ut på bred front för att be om bidrag och ideellt arbete, säger Leif Toolanen, Särkilax kyrkas vänner.

Övertorneå församling har beslutat att skänka 20 000 kronor till replikan, som bygget kallas. Simo Rundgren, kyrkoherde i Övertorneå, förklarar varför summan är så beskedlig:

– Vi tycker det är ett intressant och värdefullt projekt ur ett lokalhistoriskt och turistiskt perspektiv. Fint om det lyckas. Men vår församling har redan fem kyrkor, det räcker för oss. Det här är mer ett projekt för kommunen.

Biskop Hans Stiglund, med rötter i Haparanda, har deklarerat att han inte tänker viga bygget som kyrka, därför kommer förmodligen inga gudstjänster att hållas innanför väggarna. Men Svenska kyrkans något svala intresse påverkar inte Särkilax kyrkas vänner, som den nybildade föreningen heter. Medlemmarna tror att det finns många företagare och privatpersoner som vill bidra till bygget. Antingen med pengar, timmer eller stå för en del av arbetsinsatsen.

Övertorneå församling ger 20 000 kronor till Särkilax kyrkas vänner, berättar kyrkoherde Simo Rundgren. Foto: Privat

400 år sedan vårfloden

Syftet med föreningen är att sprida kunskap om den kulturskatt som den gamla kyrkan och händelserna kring den utgör. I år är det 400 år sedan kapellet spolades bort av vårfloden och endast ett kors finns kvar som minne vid väg 99.

Replikan byggs delvis med hjälp av gammal teknik och gammal kunskap, berättar Leif Toolanen som har drivit byggfirma i 20 års tid. Kyrkan uppförs i naturlig storlek i timmer, men eftersom det inte finns några ritningar bevarade på hur den såg ut, har man utgått från Älvros 1600-tals kyrka i Härjedalen. Stora och branta tak var den tidens melodi och det återfinns även på ritningarna för Särkilax kapell.

Lång process

Efter många turer har också kommunen gett bygglov. Regler för strandskyddet har gjort att kyrkan flyttas från nuvarande kors till en björkdunge söder om vägen som går över till suveränitetsholmarna.

– Redan för tio år sedan togs första stegen i det här men tack vare vår ordförande Jan Tollin har frågan aktualiserats, säger Toolanen.

Övertorneå kommun har lovat ett avsevärt ekonomiskt stöd, men det behövs mer. Byggmaterial är dock i princip redan är klart sedan skogsägare lovat skänka träd.

– Vi ska hålla i timringskurser på Haapakylä såg i april till juni för folk från både svenska och finska sidan. För att få ihop det här behövs gamla tiders ideellt arbete.

Kyrkan ska vara öppen företrädesvis sommartid och det planeras bland annat för teaterverksamhet som knyter an till byggnadens historia.

I projektet ingår även en bok av Petter Antti och Sture Torikka. Den kommer ut i sommar och beskriver ingående vilken betydelse kristendomens näst nordligaste kyrka hade på sin tid.

Är det så att stora delar av projektet strandar återbetalas medel till bidragsgivarna, lovar Leif Toolanen.

Fotnot: Är du intresserad av att delta i timringskurserna i Haapakylä? Eller bidra på annat sätt till bygget? Ring Leif Toolanen på 070-56 46 179.

Idag står ett kors vid Torne älv som visar var kyrkan stod innan vårfloden tog den på 1600-talet.

Minoriteter planerar äldreomsorg i privat regi

Lennart Albinsson tänker se till att det blir ett profilerat boende i Gällivare – även om det inte blir kommunen som driver det. Foto: Privat

Planerna på äldreboende för tre minoritetsgrupper i Gällivare skjuts på framtiden. Det upprör Lennart Albinsson, Storlule sameförening, som nu ser över möjligheten att starta äldreomsorg i privat regi.

 Nu försöker vi hitta medel och lokaler, säger han.

Metavisi berättade förra våren om tre elever vid Vård- och omsorgsprogrammet i Gällivare som fått i uppdrag att planera för nya äldreboendet Forsgläntans minoritetsprofilering (tornedalingar, samer och sverigefinnar). Äldreboendet öppnade i höstas och tanken var att delvis anpassa boendet efter minoriteterna med personal som kan språken, se över inredningen och kanske koppla maten till de boendes ursprung.

Nu har planerna stött på patrull. I november avslog socialnämnden i Gällivare beslutet att gå vidare med frågan. Man hänvisade till att det skett förändringar i tidsplanen med anledning av LKAB:s gruvbrytning i Malmberget. Samhällsomvandlingen innebär att en del boende och personal måste flytta till andra enheter och detta innan frågan om profilerat boende utretts klart.

Lennart Albinsson, Storlule sameförening, har startat en särskild minoritetsgrupp med anledning av kommunens agerande.

 Politikerna backar trots att deras egen utredning är för profilerat boende.

Han tycker avslaget är upprörande med tanke på att Gällivare kommun sedan 2000 är förvaltningskommun för de tre minoriteterna, och med det följer åtagande. 

Får vänta till 2020

Nästa chans att få omsorg på minoritetsspråk är när Lövberga vård- och omsorgsboende flyttar till nya lokaler runt 2020. Men det lugnar inte Albinsson.

Det kan ju också bli så att 2020 säger de samma sak, att de hinner inte. Vi har ingen tillit till kommunen i det fallet.

Jag tror att deras hänvisning till samhällsomvandlingen är ett svepskäl och ett sätt att försöka komma runt beslutet. Det är något helt annat som ligger bakom: den dolda rasismen.

Vad gör ni i minoritetsgruppen nu?

Vi försöker få till stånd ett projekt, hitta medel och lokaler och attrahera ett ombonadsföretag som kan tänkas driva ett boende.

Kontakter har tagits med landsbygdsutvecklingsprojektet Leader, och de inledande kontakterna har varit positiva.

 Men vi behöver ha kommunen med i projektet.

Utmaningen består i att hitta lämpliga lokaler. Intresserad personal och underlag för att fylla platserna finns redan, enligt Albinsson.

Tvingades till rockad

Socialnämndens ordförande Katinka Sundqvist Apelqvist (V) ger sin syn på saken:

– Det har varit ett maktskifte i Gällivare. Vi har tagit över efter tidigare parti och vad de lovat syns inte i några dokument som jag hittat. Det finns ingen nedtecknad plan för en minoritetsspråksavdelning.

– Vi blev tvingade till en rockad på grund av de stora markdeformationerna och vibrationer både nattetid och dagtid. LKAB har därför begärt att vi planerar för flytt från Malmberget, istället för som vi tänkt utifrån behov i Gällivare. Det har inneburit ett behov av fler platser.

– Det är heller inte görligt att fem i tolv göra förändringar i en redan färdigställd byggnad.

Hur säkerställer ni att boendealternativen på minoritetsspråk blir verklighet 2020?

– Det nya boendet som ligger för planering nu, är definitivt föremål för att uppfylla de mål som finns enligt lagstiftning gällande minoritetsspråk.

En undersökning från 2015 visar att det finns underlag för äldreomsorg på minoritetsspråk i Gällivare, både vad gäller antalet boende och personal.