Lärarnas tips om minoriteter kan lyftas i undervisningen

Läraren Rebecka Szemenkár i Hässleholm har låtit eleverna i årskurs fyra ställa frågor direkt till tornedalingar för att göra ämnet mer levande. Foto: Privat

Det är lätt att bli hemmablind och inte se sina tillgångar. Speciellt för barn kan det vara svårt att förstå vad som är så speciellt med tornedalingar.

– Vi i förvaltningskommunerna är inte i minoritet, vi är i majoritet. Barnen kanske inte har upplevt något annat i sina liv än det här, säger Birgitta Rantatalo som jobbar med revitaliseringsprojekt i skolor.

Birgittas sätt att möta faktumet att bo och verka mitt i en nationell minoritet är att vara konkret i sin pedagogik.

– Jag pratar med barnen om vad som hänger på väggarna därhemma, vad som finns i farmors hus, hur det går till när pappa fiskar … Jag försöker lyfta vår kultur och synliggöra den.

Men ytterst få i landet har det så förspänt som barnen i Pajala, Korpilombolo och Jukkasjärvi. En undersökning som Sveriges radio gjort visar att majoriteten av Sveriges högstadieelever aldrig får lära sig något om de fem nationella minoriteterna, trots att det ska ingå i undervisningen.

Metavisi väljer att lyfta fram två goda undantag: Birgitta Rantatalo i Korpilombolo och Rebecka Szemenkár, lärare på Internationella engelska skolan i Hässleholm.

Skypade med tornedaling

Rebecka berättar hur hon resonerar:

– Jag vill inte att begreppet minoritetsspråk ska kännas som något avlägset, utan jag vill att eleverna i mina klasser får möta det själva.

Efter att barnen i årskurs fyra tittat på filmen ”Elina – som om jag inte fanns” under en lektion kom mycket frågor upp, vilket gjorde att Rebecka tog kontakt med människor som pratar olika minoritetsspråk.

– Frågorna om tornedalingar var främst ”Hur var det för dig när du var liten? Förbjöd din lärare även dig att prata finska?”. De funderingarna är inte så lätta att googla fram svar på.

Klassen lyckades få till ett skype-möte med Bengt Niska (STR-T:s ordförande).

– Det var superroligt. Eleverna uppskattade det verkligen.

– Jag har presenterat alla minoritetsspråken för eleverna och också tagit upp religioner. Det har gjort att ämnena naturligt gått i varandra och vi har diskuterat hur vi ”svenskar” behandlat minoriteter.

Birgitta Rantatalo i Korpilombolo jobbar för att skolbarnen ska se sin egen kultur och värdet av sitt ursprung. Foto: Privat

Ortnamnen i fokus

I Korpilombolo finns Birgitta Rantatalo, tidigare matte och NO-lärare, som den här våren samarbetar med skolor i norra förvaltningskommunerna. Främst är det Gårdbyskolan i Korpilombolo och Smedskolan i Pajala som Birgitta jobbar mot via olika revitaliseringsprojekt knutna till stiftelsen Meän Akateemi. Arbetet finansieras av ISOF (Institutet för språk och folkminnen). Bland fokus-teman finns ortnamnen.

– Det finns gemensamma begrepp som alla använder här uppe även om inte alla pratar meänkieli. Det är namn på olika platser, marker och naturföreteelser.

Läätinkuusi är till exempel en stor gran i Korpilombolo. Sivakkajänkkä är namnet på en speciell sankmark inte långt därifrån.

Birgitta besöker några av de här platserna tillsammans med främst elever som läser meänkieli.

Hon berättar att det finns åtskilliga exempel på fördelar man kan dra av sitt ursprung i norr.

– Sanna Kalla i The Magnettes har till exempel berättat hur coolt det är med rötter i en minoritetsbefolkning när hon kommer ut i världen. Det upplevs som något spännande och de har fått många spelningar tack vare det.

Barn från Korpilombolon matar renar med lav. Foto: Birgitta Rantatalo

Vad beror det på att skolorna är så dåliga på att lyfta fram minoriteter?

– Utbildning om nationella minoriteter har inte inkluderats i lärarutbildningarna och jag undrar hur det ser ut idag på den fronten?

Birgitta förstår att det krävs en hel del för att lärare som redan har fullt upp med ordinarie undervisning också ska lägga in minoriteter.

– Många orkar helt enkelt inte. Planeringstider äts ofta upp av annat. Det kanske krävs att de gör jobbet på sin fritid och då blir det ett motstånd.

Birgitta tycker att lärarnas kompetenshöjande dagar borde användas till att lära sig mer i ämnet.

Slutligen ger hon hopp för framtiden vad gäller den egna minoriteten:

– Jag märker av effekterna av revitaliseringsprojektens insatser. Intresset för meänkieli har helt klart ökat sedan vi började 2010. Fler barn förstår idag meänkieli och fler vill också läsa meänkieli själva. Det är väldigt glädjande.

Hela gruppen (från Pajala och Korpis) samlad på morgonen vid Kaunisvaara nya skola. Foto: Birgitta Rantatalo

 

Tornedalskt allmogemåleri göms i uthus

Gunnel Tjäder har drivit sitt företag som konsthantverkare sedan 1996. Hon jobbar med ull och renskinn utöver dekormåleri. Foto: Privat

Konsthantverkare Gunnel Tjäder i Kiruna är en av få dekormålare som har kunskap i tornedalskt allmogemåleri. 

– Jag tror att många inte känner till vilka skatter de har där hemma. Ett flertal gamla tornedalsmöbler står i uthus och blir fuktskadade. Jag hoppas intresset för dem kommer tillbaka.

De flesta av oss känner igen ”problemet” med stora ärvda pjäser som hamnar på undantag. De är visserligen vackra men de kräver utrymme och passar inte alltid in i moderna små bostäder. Ett stort skåp tar plats och väger en hel del.

Tornedalens färgstarka allmogemåleri har sina rötter i trakterna kring Torne- och Kalixälvdalar och var som mest intensivt under 1700- och 1800-talen. Möblerna målades med handblandade linoljefärger på fri hand. Skickliga allmogemålare dekorerade skåp, brudkistor, sängar och annat på gårdarna. En av de mest kända heter Gustaf Strålberg (1794-1858), verksam i Överkalixtrakten.

Gunnel Tjäders egen resa i ämnet tog ordentligt fart då hon gick en konsthantverksutbildning på 1990-talet. Hon blev elev hos framlidne konservatorn Paulus Aili i Risudden och fick då värdefull kunskap i hantverket.

Idag arbetar hon med tornedalskt allmogemåleri, design av hantverk och textiltryck med inspiration hämtad från Lappland.

Brudkista i 1800-talets varmröda bottenfärg med handgjorda beslag. Sven Pounu har snickrat. Foto: Privat

Alla dekorer målas på fri hand. Foto: Privat

Bristfällig dokumentation

Men det fanns en tid när Gunnel inte visste att det fanns en speciell allmogestil i Tornedalen trots att hon är född i byn Kitkiöjoki och uppvuxen i Kiruna.

– Det saknas dokumentation om den här målningstekniken och det är synd.

Vad utmärker stilen?

– Grundtekniken bygger på linoljefärger. I början på 1700-talet var det väldigt vanligt med gulockra, en gulbrunfärg, i botten och ovanpå det enkla torrlaserade dekorer (buskmålning) i mörkare brunt. Laseringen blev mer och mer avancerad med tiden.

Stilen har fått influenser från bland annat ryska sidan.

På 1800-talet dök fler pigment upp och man kunde blanda till de typiska varmröda bottenfärgerna och även vackert blåa färgtoner.

Hur ser intresset ut för tornedalskt allmogemåleri idag?

– Det jag oftast anlitas för är att återskapa gamla möbler som blivit av med sin färg.

Men även nyproduktion förekommer.

Gunnel har en butik, Ateljénord, tillsammans med hantverkare i Kiruna och med en av dem, snickaren Lena Gustavsson, har hon särskilt tätt samarbete. Lena tillverkar dopskrin som Gunnel målar i tornedalskt ljusa färger.

– På skrinen finns min personliga tolkning av tornedalskt måleri.

Små höstolar är populära

Gunnel dekorerar också små nytillverkade höstolar som mor- och farföräldrar vill ge sina barnbarn, inte sällan med barnets namn på.

Dopskrinet har Lena Gustavsson snickrat. Gunnel Tjäder har valt en ljus färgställning som är inspirerad av det tornedalska måleriet. Foto: Privat

Höstolen har karaktäristiska torrlaseringar i det ljusbruna ramverket. Foto: Privat

Håller allmogemåleriet på att glömmas bort?

– Jag vet inte. Men jämfört med Dalarna och kurbitsmålningen, som hade sin storhetstid ungefär samtidigt som det tornedalska allmogemåleriet, så är inte vårt lika känt och använt i modern tid.

Dessutom finns det väldigt få professionella dekormålare kvar med kunskap om det tornedalska dekormålandet. Gretel Güthlein i Luleå utgör ett undantag med sin tornedalska älg.

Syftet med älgen är att sprida kunskap om traktens traditionella måleri.

Vill man se allmogetraditionen i målad form tipsar Gunnel om Martingården i Överkalix och Aunesgården i Övertorneå.

–  Åk gärna dit och kika på sommaren när de har öppet. Där finns mycket vackert.

Fotnot: Gunnel håller kurser i traditionellt allmogemåleri. Är du intresserad av att delta? Mejla henne på gunnel.tjader@ateljenord.com

Pöytäkaappi. Birger Berggård i Kangos har snickrat. Målad med handblandade linoljefärger av Gunnel. Foto: Privat

Trädkramare från Kangos jobbar med markanvändning i Stockholm

Lisa Mörtlund, 33, är uppväxt i Kangos och jobbar i dag med mark- och vattenfrågor i Stockholm. Foto: Privat

I Tornedalen borde lagen om strandskydd vara mer tillåtande än i storstäderna eftersom landsbygdens tillgång är att kunna nyttja naturen och närheten till vattendrag.

Det tycker Lisa Mörtlund, borgarrådssekreterare för V i Stadshuset i Stockholm. Hon har en syn på mark- och vattenfrågor som säkert påverkats av uppväxten i Kangos.

Lisa Mörtlund, 33 år, flyttade från Tornedalen när hon var 16 år för att gå gymnasiet i Luleå. Sedan bar det av till Göteborg och Stockholm. Men 33-åriga Lisa har inte släppt taget om sin bakgrund och föräldrarna, Berit Kruuka och Göran Mörtlund, bor kvar i Kangos.

Och jo, Lisa är släkt med författaren Mona Mörtlund om nu någon undrar över det. Mona är Lisas faster.

Lisa är sedan 2014 anställd som borgarrådssekreterare på bostads- och demokratiroteln i Stockholm stad. Tjänsten fick hon i samband med att det blev maktskifte i Stadshuset och V tog över efter borgarna tillsammans med S, MP och FI.

– Att de anställde mig handlar nog mer om att jag är insatt i bostadsförsörjningsfrågor och har jobbat med strategisk planering än att jag tillhör vänsterpartiet.

Trädkramande betongvänster

Lisa har alltid varit politiskt intresserad och tyckte det var dags att engagera sig i ett parti inför valet 2010. Det blev Vänsterpartiet. På Twitter kallar sig Lisa ”Trädkramande betongvänster från Tornedalen”.

– Jag har främst engagerat mig på aktivistnivå, ordnat flygbladsutdelningar, arrangerat kampanjer och så.

– Vi var en grupp för något år sedan som ordnade mycket aktiviteter i stan. Vi byggde till exempel upp ett vardagsrum på Hötorget för att visa på bostadsbristen.

Efter det började hon plugga samhällsplanering och gick med i organisationen ”Jag vill ha bostad.nu”. Efter studierna började hon arbeta åt Sigtuna kommun som samhällsplanerare.

En av de stora frågorna just nu i Stockholms stad är att ta fram en ny översiktsplan för kommunen. Lisa deltar i förhandlingar från vänsterpartiets sida. Planen är ett vägledande styrdokument för all mark- och vattenanvändning i en kommun.

”Var generös med tillstånd”

– Markanvändningsfrågor tycker jag är intressanta även när det gäller Tornedalen och Norrland där skogsbruk, turism och gruv- och rennäring ska samsas. I norr finns väldigt många konflikter som rör markanvändning.

En het fråga för många kommuner i norr är regleringen av strandskydd. Hur nära en sjö ska man egentligen få bygga?

– Jag kan tycka att man i glesbygd borde vara mer generös med byggelse vid vatten. I Stockholm finns många hus väldigt nära vatten eftersom det funnits industrier där tidigare. I norr får man inte bygga intill en sjö trots att det knappt finns några grannar alls i närheten, det tycker jag är märkligt.

Lisa anser att man borde vara mer mån om strandskyddet i storstäder jämfört med i glesbygd där det finns jättemycket plats och lite folk.

– Värdet med landsbygd är ju att ha mycket vatten omkring sig och kunna nyttja det.

– Jag tror att jag har ett annat perspektiv på strandskyddsfrågan jämfört med mina kollegor här nere eftersom jag kommer från Tornedalen.

2-3 gånger per år åker Lisa hem till föräldrarna i Kangos och njuter av naturen. Som här vid stranden till Särkijärvi. Foto: Privat

Ann-Helén har tagit makten över sin dubbla identitet

Författaren Ann-Helén Laestadius blev nyligen intervjuad inför publik av Finlandsinstitutets direktör Anders Eriksson. Foto: Susanne Redebo

-Det sätter sina spår att inte kunna vara sig själv.

-Därför handlar mina böcker om att våga vara sig själv, att ingen annan ska definiera vem du är, säger författaren Ann-Helén Laestadius som vuxit upp i ett trespråkigt hem i Kiruna.

Ann-Helén Laestadius fick nyligen Augustpriset i Barn- och ungdomsklassen för sin sjätte bok ”Tio över ett”. Under Finlandsinstitutets bokcafé i Stockholm om tornedalsk litteratur berättade hon om sin uppväxt och om att våga stå för sin identitet. Intervjuare var Finlandsinstitutets direktör Anders Eriksson. Här kommer ett utdrag från mötet inför publik.

Huvudpersonen i boken bor i Bläckhornen i Kiruna i ett av de hus som måste rivas på grund av LKAB:s expansion. I juryns motivering står det att du väver samman plats, psykologi och tid?

– Jag ville gräva mig in i hur människor mår på grund av flytten av stan. Det mesta hittills har handlat om den fysiska flytten, inte om känslor. Men jag ville lyfta barns och tonåringars känslor, de som är extra maktlösa. Boken handlar också om mig själv, för jag känner en oerhörd sorg över att Kiruna är på väg att förändras. Mina kvarter är de första som rivs i flytten.

Är boken självbiografisk?

– Nej, men det finns likheter. Erfarenheten av att växa upp i både den samiska och tornedalska kulturen är hämtad från mig själv. I ”Tio över ett” har jag valt en pappa som kan meänkieli och en mamma som bara pratar svenska. I mina böcker om Agnes är mamman same, fast hon har valt att lämna språket och kulturen.

”Tio över ett” är delvis en självbiografisk berättelse om Ann-Heléns egen uppväxt.

 

Du har ett väldigt driv när du skriver, beror det på att du är journalist också?

-Det tror jag. Jag vill snabbt komma till kärnan. När jag skriver hör jag röster i huvudet och då mest på samiska och meänkieli. Jag skriver upp det på post-it-lappar och när jag sedan sätter mig går det fort.

-Jag skriver i snitt 15-20 sidor om dagen när jag jobbar med en bok.

Hur var det att växa upp i Kiruna med tre identiteter: en samisk, en tornedalsk och en svensk?

-Det var tufft att växa upp som same i Kiruna. Mamma gick Nomadskolan och lärde mig aldrig språket, hon hade en svår tid som ung. Många av barnen som gick i den här skolan blev slagna och fick höra att de och språket var mindre värda. Jag är född 1971 och på den tiden ansågs det inte bra att lära sig två språk för man kunde bli halvspråkig. Själv längtade jag efter båda språken, framför allt efter samiskan. Och jag förstod inte varför jag inte kunde få det.

-När jag kom till skolan blev det tydligt att jag inte skulle berätta att jag var same för då skulle jag blir kallad lappjävel. Jag fick hålla tillbaka min identitet. Det var märkligt eftersom jag växte upp med den samiska och tornedalska identiteten hemma men i skolan var jag svensk.

Den samiska kulturen upplever en hype nu med filmer som Sameblod och artisterna Jon-Henrik Fjällgren, Sofia Jannok med flera?

-Ja, men jag brukar säga att vi har funnits här hela tiden men varit osynliggjorda! Nu börjar vi tillåtas att synas. Det handlar mycket om den yngre generationen som tar för sig, som inte står och väntar. Och att det finns så många sociala medier idag där saker plockas upp och får uppmärksamhet.

-Därför skriver jag om hur viktigt det är att ta makten över sin egen historia, att berätta på sitt eget sätt och inte bli berättad OM. Det är hela poängen med att jag blivit författare.

Finns det något som även de andra minoriteterna i vårt land kan ta lärdom av?

-Det handlar om att bestämma sig för att ta makten över sin egen historia. Det kan vara via litteraturen, musiken eller på andra sätt. Att försöka synas och hela tiden ligga på för att få tillfällen.

Hur ser din längtan norrut ut?

-Jag längtar hela tiden och jag åker upp så ofta jag kan till vår stuga i Soppero. Det är där hjärtat finns. Jag kallar mig Kirunabo fast jag bor i Solna sedan 1999. Jag blev faktiskt lite förvånad när jag nyligen såg en rubrik om mig i lokaltidningen här nere. Där stod att jag var ”Samisk Solnabo”. Det hade jag aldrig hört förut och det skulle jag inte kalla mig själv.

– Jag längtar alltid hem till Kiruna och Soppero. Det är där jag får min inspiration, säger Ann-Helén Laestadius, 45 år. Foto: Susanne Redebo