Prinsessan Estelles krona kan ha pärlor från Torne älv

Elever från Tornedalens Folkhögskola i Övertorneå letar flodpärlmusslor i Juojoki. Foto: Privat

Den mytomspunna flodpärlmusslan i Torne älv har spännande förgreningar in i svenska kungahuset.  Prinsessan Estelles krona från Oscar II kan vara försedd med pärlor från nordligaste Sverige. Kanske från Juojoki i Övertorneå?  Samma mussla spelade också stor roll när Carl von Linné adlades på 1700-talet.

Flodpärlmusslan har fiskats för sina pärlors skull sedan 1600-talet. Enligt uppgift hittas bara en sötvattenpärla på ett bestånd av 2 000 musslor. Därför har den utsatts för en hård jakt som gjort att den numera är fridlyst.

Några av de mest välbevarade sötvattenpärlorna är de som hovdamen Ebba Brahe fick av Gustav II Adolf som bevis på hans kärlek. Även Oscar II:s krona från 1844 har ett stort antal sötvattenpärlor som möjligen kommer från Sverige. Kronan tillhör idag prinsessan Estelle.

Juojoki i Torne älv kanske var platsen där de kungliga pärlorna växte sig vackra. Det är nämligen bara i den bäcken, två mil nordväst om Övertorneå, som flodpärlmusslan hittats i hela den svenska delen av Torne älv. Däremot finns två bäckar på finska sidan, i höjd med Pello, som också bär musslan.

Flodpärlmusslan blir cirka 10-15 cm lång. Skalfärgen är brunsvart-blåsvart och ska inte blandas ihop med dammusslan som har grönaktigt skal. Foto: Privat.

 

Skoningslöst pärlfiske

Det eftertraktade djuret finns även på andra håll i Sverige, men de flesta bestånden är utslagna. Pärlfisket är en orsak till det.

– Den kräver också klara vatten och tål inte nedsmutsning. Skogs- och jordbruk har slammat igen vattnet och musslan kvävs. Det har bidragit till att den försvunnit alltmer, säger Rolf Lahti, lärare på Tornedalens folkhögskola i Övertorneå med inriktning fiske.

Flodpärlmusslan har hittats på en sträcka av cirka tio kilometer utefter Juojoki när elever från skolans fiskelinje gjorde en inventering i Länsstyrelsens fiskevårdsprojekt 2007. Arbetet utfördes för att undersöka livsbetingelserna för lax och öring som ju är förutsättningen för musslans fortplantning.

Musslan kräver nämligen fisk som mellanvärd. Det betyder att musslan sitter som en parasit under sina första levnadsmånader i öringens/laxens gälar innan den trillar ner på botten och gräver ner sig.

Finns ingen fisk så dör flodpärlmusslan ut.

– Senast förra sommaren såg jag att musslorna fanns i Juojoki, de satt fast på botten och de var rätt så stora, säger Rolf.

Rolf Lahti, lärare på Tornedalens folkhögskola i Övertorneå, har räknat musslor i Juojoki tillsammans med sina elever. Foto: Privat.

Kan ligga i byrålådor

Flodpärlmusslan kan, i motsats till dammusslan som också förekommer i Torne älv, kapsla in små sandkorn som slinker in under skalet.

– Pärlorna kan se väldigt fula och eländiga ut men en del kan vara väldigt vackra.

Vanligt är dock att de är buckliga, ovala och lite missfärgade.

Rolf har aldrig hållit i en pärla från Juojoki.

– De finns säkert här i trakterna hemma hos folk. Men de pärlor som plockades och som var värdefulla på 40-50-talen var inget man behöll i byrålådan eftersom de kunde omvandlas till månadslöner.

Det som också gör flodpärlmusslan intressant är att den klassas som det äldsta djuret i Sverige. Ett exemplar som hittats hade 270 år på nacken.

Vad tror du om möjligheten att få musslan att sprida sig?

– Det finns en anledning till att det bara finns flodpärlmusslor i tre bäckar i hela Torne älvs system. Den kräver väldigt fina och klara vatten med högt ph-värde.

– Men visst kan man tänka sig att folk försökt lyfta över den till andra vattendrag eftersom den varit en inkomstkälla.

Idag är det dock förbjudet att röra musslorna utan att först ha fått dispens från Artskyddsförordningen.

Det tar 12-20 år innan en flodpärlmussla bär en pärla av en ärtas storlek så av den anledningen har det kanske inte funnits intresse att få bestånd att föröka sig, tror Rolf.

Han har en bekant som minns högar med flodpärlmusselskal på stranden vid Juojoki när han var barn. Folk hade fiskat upp dem för att se om de hade pärlor i sig.

Linné fixade odling

Hur var det då med musslans koppling till botanikern Carl von Linné? Jo, den unge Carl Linnaeus såg under en resa i nordligaste Sverige 1732 en man öppna musslor vid en älv i Lappland. Vackra pärlor bländade den unge Carl som redan då hade kopplingar till kungahuset. Han såg här möjligheten att förse drottningar med vackra smycken. Därför startade Carl en pärlmusselodling i Fyrisån i Uppsala. Han borrade hål i musslornas skal och placerade in en bit kalk som skulle omslutas av pärlemor. Försöket blev framgångsrikt. Den unge botanikern fick fram runda pärlor och sålde så småningom hela sitt experiment till staten. Lönen för odlingen bestod i en adelstitel, därav namnet Carl von Linné.

 

Fotnot: Länsstyrelsen i Norrbottens län jobbar med olika projekt för att förbättra livsmiljöerna för flodpärlmusslan. Bland annat har hinder i vattendrag tagits bort för att fisk ska kunna sprida sig. Vattendrag som påverkats negativt av flottning återställs också. Källa: Dagens Nyheter, 2014

Prinsessan Estelles krona som hon ärvt från Oscar II har pärlor från flodpärlmusslan. Foto: Privat

I Mariannes kappor möts Tornedalen och Stockholm

Marianne Funck jobbar fram sina textilier i en vävstuga i Bagarmossen. Hennes firma heter Stockholm Handmade. Foto: Privat

Vi är alla levande konstverk på gatorna och det vill jag göra synligt, säger textilkonstnären Marianne Funck från Övertorneå.

– Processen bakom mina produkter är mötet mellan Tornedalen och Stockholm.

Därför har Marianne anmält sig till en distanskurs i meänkieli. Kanske får hon via språket ny inspiration till vackra kappor och fantasifulla vävnader? 

– Det är något som fattas när man inte kan språket där uppe, så vi får se om det händer något med mina textilier efter att jag gått kursen, skrattar Marianne.

Marianne Funck är född i Övertorneå i en kreativ miljö. Farmor och mormor har bägge haft en kreativ sida och pappa Jim tar gärna fram nål och tråd när saker behöver fixas.

Själv har hon alltid varit modemedveten och brunnit för det estetiska hantverket. Efter gymnasiet flyttade hon till London för att gå frisör- och designutbildning och därefter Stockholm där hon fick anställning hos kändisfrisören Björn Axén.

Ett halssmycke i form av en sköld av garnrester och pärlor, made by Marianne. Foto: Privat

Klipper sönder ranor

Intresset för vävnader och textil har följt henne som en röd tråd genom hennes 50-åriga liv och idag jobbar hon två dagar i veckan med textilt hantverk. Senast ställde hon ut sina kappor på Formex-mässan i Älvsjö.

–  Jag väver och syr kappor av ranor i ull från Tornedalen. En typ av folklorekappa. Det kanske inte är så kul att jag klipper sönder ranorna, men det är väl bättre att de kommer till användning än bara ligger?

– Textilier kan vara lite tråkiga om de bara hänger på väggen, men om de bärs på kroppen så skapar man en textil utställning utomhus.

Hon jobbar mycket med återvinningsmaterial i både tyger och garner och en del garn färgar hon själv. Marianne syr också gärna upp kappor av ullfiltar som folk kommer till henne med. Ullen är varm och står emot fukt, ett ypperligt material. Kapporna har vackra udda detaljer och det finns bara en av varje.

Målet är inte att sälja så många plagg som möjligt, påpekar Marianne, utan skapandet ska ses mer som konstprojekt.

En kappa sydd av en tornedalsk rana. Foto: Privat

Meänkieli som inspiration

I sina verk knyter hon ihop sitt ursprung i Tornedalen med sina många år i Stockholm.

Hon har därför anmält sig till distanskurs i meänkieli vid Umeå universitet för att via språket få inspiration till sitt skapande.

– Textil har öppnat upp min förståelse för mitt eget kulturarv och hur mycket vi människor påverkas av olika miljöer. Mina första år i Stockholm upplevde jag stor ensamhet trots stadens alla utbud. Så processen med mina produkter är att föra samman, gemenskap och sammanhållning.

Mariannes utgångspunkt i sina kläder bygger på att vi alla blir synliga på gatan, likt ett levande galleri.

-Vi är alla levande konstverk.

Hennes produkter är färgstarka och feminina, med en fot i den folkloristiska stilen.

På Övertorneå bibliotek finns idag två textilier av Marianne kopplade till Tornedalen. En av dem är ett improviserat hantverk i garnrester som döpts till Hemlängtan.

– Jag älskar Tornedalen lika mycket som jag älskar Stockholm, säger hon.

Handvävd kappa i ull. Mariannes senaste skapelse i folkloristisk stil inspirerad av de egyptiska kopterna. Foto: Privat

Språkcentrum för meänkieli och ny myndighet ska rädda misslyckad minoritetspolitik

Lennart Rohdin, regeringens utredare inom minoritetspolitiken, blir intervjuad av samisk journalist om bristerna inom minoritetspolitiken. Foto: Susanne Redebo

Regeringen har misslyckats med delar av sin minoritetspolitik. Majoriteten av kommuner och landsting jobbar inte aktivt med det grundskydd som minoritetsbefolkningen har rätt till. Därför föreslår nu en utredning signerad Lennart Rohdin åtgärder. Bland annat bör minoritetsfrågorna införlivas i Skollagen och Socialtjänstlagen för att få tyngd. Ett speciellt språkcentrum för meänkieli kan också komma att prioriteras.

Lennart Rohdin har sedan i höstas, på uppdrag av regeringen, jobbat med en översyn av minoritetspolitiken för att stärka de nationella minoriteternas rättigheter. I delbetänkandet, som presenterades 15 juni, framgår att det finns en rad punkter som behöver förbättras för att Sverige ska leva upp till sin minoritetspolitik.

– Vi är inne i ett kritiskt skede angående språken, säger Lennart. För meänkielis del ser det sämre ut i dag än för tio år sedan när det gäller ungdomars studier av språket. Vi måste fånga upp möjligheten att bygga språkbroar mellan generationer för annars raseras hela språkpolitiken. Och nu är det bråttom.

Största problemet med minoritetspolitiken i sin helhet är att majoriteten av kommuner och landsting inte tagit till sig grundskyddet som alla fem minoriteter har rätt till. Trots att lagen kom till för sju år sedan.

– Det är ett misslyckande. Nu kräver vi att alla kommuner och landsting i hela landet ovillkorligen informerar om minoritetsrättigheterna till sina medborgare.

Ny myndighet tar över

Samtliga kommuner och landsting ska också vara skyldiga att sätta upp mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete och följa upp det. För att göra denna nystart behövs en ny uppföljningsmyndighet som tar över uppgifter som hittills skötts av Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget. Den nya myndigheten ska också ha befogenhet att trycka på när förändringsarbetet går långsamt.

En tydligare lagstiftning inom förskola och äldreomsorg är a och o för att få rätsida på språksidan, påpekar Lennart. Här föreslås att frågor om minoritetsspråken flyttas från minoritetslagen till Skollagen respektive Socialtjänstlagen för att få större tyngd.

– Den yrkesgrupp som är bäst insatt i minoritetsfrågorna är bibliotekspersonalen. De vet precis vad som står i Bibliotekslagen – att de ska jobba med minoritetsspråken.

Kommuner ska enligt utredningen bli skyldiga att fråga vårdnadshavare om önskemål när det gäller förskola och informera äldre som ansöker om omsorg om deras rättigheter.

Idag är kunskapen om de fem nationella minoriteterna i vårt land låg. Här behöver Skolverket göra en översyn av sina läromedel och granska hur minoriteterna framställs samt se till att kunskapen om dem förs vidare.

I lärarutbildningen ska kunskap om de nationella minoriteterna ingå.

Minoritetsspråken bör få utvidgad plats i public service och annan media. Här vill man att journalister utbildas i ämnet och att journalister under sin utbildning backas upp för att bli tvåspråkiga.

Dessutom lyfter utredningen fram de kulturbärande institutionerna där de nationella minoriteterna bör synas mer; Riksantikvarieämbetet, Kungliga biblioteket, Riksteatern med flera.

Positiva upptäckter

Utredningen lyfter också fram en del positiva signaler. Till exempel har antalet kommuner som ingår i förvaltningsområde för finska, meänkieli eller samiska fördubblats på bara fem år från 38 till 75. Ytterligare ett tiotal står på tur.

De samiska språkcentrumen i Tärnaby och Östersund utgör värdefulla bidrag för att revitalisera samiska.

Bland annat på grund av det kommer delbetänkandet fram till att ett inrättande av språkligt centrum även för meänkieli och finska borde komma till stånd.

– Här finns redan en förstudie hos regeringen, så man har kommit en bra bit på väg. Vi föreslår att ISOF, Institutet för språk och folkminne, utreder formerna för detta.

Två ställen för Språkcentrum

– Språkcentrumet ska placeras där minoriteten finns, det vill säga i Tornedalen förstås. Kanske blir det aktuellt med två platser eftersom det finns olika varieteter av meänkieli? Här kan staten göra en besparing genom att utlokalisera någon myndighet och dela på lokalkostnader med Språkcentrum.

Nu går delbetänkandet ut på remiss och efter det redovisas ett slutbetänkande 15 november. Efter nyår ska frågan upp på riksdagens bord för beslut.

Utredningen i sin helhet kan laddas ner på regeringens hemsida, du hittar den här  Nästa steg? Förslag för en stärkt minoritetspolitik (SOU 2017:60)  och regeringens pressmeddelande samt sammanfattning av förslagen hittar du här Nästa steg i minoritetspolitiken?

Fotnot: Grundskyddet innebär bland annat att förvaltningsmyndigheterna är skyldiga att informera om minoriteternas rättigheter och ge dem inflytande i frågor som berör dem. Minoritetsspråken samt minoritetskulturerna ska också skyddas och främjas. Barns utveckling av en kulturell identitet ska främjas särskilt. 

Lagen om minoritetsspråk i förskolor bör lyftas från Minoritetslagen till Skollagen. På så vis får den större tyngd. Foto: Pexels

Lärarnas tips om minoriteter kan lyftas i undervisningen

Läraren Rebecka Szemenkár i Hässleholm har låtit eleverna i årskurs fyra ställa frågor direkt till tornedalingar för att göra ämnet mer levande. Foto: Privat

Det är lätt att bli hemmablind och inte se sina tillgångar. Speciellt för barn kan det vara svårt att förstå vad som är så speciellt med tornedalingar.

– Vi i förvaltningskommunerna är inte i minoritet, vi är i majoritet. Barnen kanske inte har upplevt något annat i sina liv än det här, säger Birgitta Rantatalo som jobbar med revitaliseringsprojekt i skolor.

Birgittas sätt att möta faktumet att bo och verka mitt i en nationell minoritet är att vara konkret i sin pedagogik.

– Jag pratar med barnen om vad som hänger på väggarna därhemma, vad som finns i farmors hus, hur det går till när pappa fiskar … Jag försöker lyfta vår kultur och synliggöra den.

Men ytterst få i landet har det så förspänt som barnen i Pajala, Korpilombolo och Jukkasjärvi. En undersökning som Sveriges radio gjort visar att majoriteten av Sveriges högstadieelever aldrig får lära sig något om de fem nationella minoriteterna, trots att det ska ingå i undervisningen.

Metavisi väljer att lyfta fram två goda undantag: Birgitta Rantatalo i Korpilombolo och Rebecka Szemenkár, lärare på Internationella engelska skolan i Hässleholm.

Skypade med tornedaling

Rebecka berättar hur hon resonerar:

– Jag vill inte att begreppet minoritetsspråk ska kännas som något avlägset, utan jag vill att eleverna i mina klasser får möta det själva.

Efter att barnen i årskurs fyra tittat på filmen ”Elina – som om jag inte fanns” under en lektion kom mycket frågor upp, vilket gjorde att Rebecka tog kontakt med människor som pratar olika minoritetsspråk.

– Frågorna om tornedalingar var främst ”Hur var det för dig när du var liten? Förbjöd din lärare även dig att prata finska?”. De funderingarna är inte så lätta att googla fram svar på.

Klassen lyckades få till ett skype-möte med Bengt Niska (STR-T:s ordförande).

– Det var superroligt. Eleverna uppskattade det verkligen.

– Jag har presenterat alla minoritetsspråken för eleverna och också tagit upp religioner. Det har gjort att ämnena naturligt gått i varandra och vi har diskuterat hur vi ”svenskar” behandlat minoriteter.

Birgitta Rantatalo i Korpilombolo jobbar för att skolbarnen ska se sin egen kultur och värdet av sitt ursprung. Foto: Privat

Ortnamnen i fokus

I Korpilombolo finns Birgitta Rantatalo, tidigare matte och NO-lärare, som den här våren samarbetar med skolor i norra förvaltningskommunerna. Främst är det Gårdbyskolan i Korpilombolo och Smedskolan i Pajala som Birgitta jobbar mot via olika revitaliseringsprojekt knutna till stiftelsen Meän Akateemi. Arbetet finansieras av ISOF (Institutet för språk och folkminnen). Bland fokus-teman finns ortnamnen.

– Det finns gemensamma begrepp som alla använder här uppe även om inte alla pratar meänkieli. Det är namn på olika platser, marker och naturföreteelser.

Läätinkuusi är till exempel en stor gran i Korpilombolo. Sivakkajänkkä är namnet på en speciell sankmark inte långt därifrån.

Birgitta besöker några av de här platserna tillsammans med främst elever som läser meänkieli.

Hon berättar att det finns åtskilliga exempel på fördelar man kan dra av sitt ursprung i norr.

– Sanna Kalla i The Magnettes har till exempel berättat hur coolt det är med rötter i en minoritetsbefolkning när hon kommer ut i världen. Det upplevs som något spännande och de har fått många spelningar tack vare det.

Barn från Korpilombolon matar renar med lav. Foto: Birgitta Rantatalo

Vad beror det på att skolorna är så dåliga på att lyfta fram minoriteter?

– Utbildning om nationella minoriteter har inte inkluderats i lärarutbildningarna och jag undrar hur det ser ut idag på den fronten?

Birgitta förstår att det krävs en hel del för att lärare som redan har fullt upp med ordinarie undervisning också ska lägga in minoriteter.

– Många orkar helt enkelt inte. Planeringstider äts ofta upp av annat. Det kanske krävs att de gör jobbet på sin fritid och då blir det ett motstånd.

Birgitta tycker att lärarnas kompetenshöjande dagar borde användas till att lära sig mer i ämnet.

Slutligen ger hon hopp för framtiden vad gäller den egna minoriteten:

– Jag märker av effekterna av revitaliseringsprojektens insatser. Intresset för meänkieli har helt klart ökat sedan vi började 2010. Fler barn förstår idag meänkieli och fler vill också läsa meänkieli själva. Det är väldigt glädjande.

Hela gruppen (från Pajala och Korpis) samlad på morgonen vid Kaunisvaara nya skola. Foto: Birgitta Rantatalo

 

Tornedalskt allmogemåleri göms i uthus

Gunnel Tjäder har drivit sitt företag som konsthantverkare sedan 1996. Hon jobbar med ull och renskinn utöver dekormåleri. Foto: Privat

Konsthantverkare Gunnel Tjäder i Kiruna är en av få dekormålare som har kunskap i tornedalskt allmogemåleri. 

– Jag tror att många inte känner till vilka skatter de har där hemma. Ett flertal gamla tornedalsmöbler står i uthus och blir fuktskadade. Jag hoppas intresset för dem kommer tillbaka.

De flesta av oss känner igen ”problemet” med stora ärvda pjäser som hamnar på undantag. De är visserligen vackra men de kräver utrymme och passar inte alltid in i moderna små bostäder. Ett stort skåp tar plats och väger en hel del.

Tornedalens färgstarka allmogemåleri har sina rötter i trakterna kring Torne- och Kalixälvdalar och var som mest intensivt under 1700- och 1800-talen. Möblerna målades med handblandade linoljefärger på fri hand. Skickliga allmogemålare dekorerade skåp, brudkistor, sängar och annat på gårdarna. En av de mest kända heter Gustaf Strålberg (1794-1858), verksam i Överkalixtrakten.

Gunnel Tjäders egen resa i ämnet tog ordentligt fart då hon gick en konsthantverksutbildning på 1990-talet. Hon blev elev hos framlidne konservatorn Paulus Aili i Risudden och fick då värdefull kunskap i hantverket.

Idag arbetar hon med tornedalskt allmogemåleri, design av hantverk och textiltryck med inspiration hämtad från Lappland.

Brudkista i 1800-talets varmröda bottenfärg med handgjorda beslag. Sven Pounu har snickrat. Foto: Privat

Alla dekorer målas på fri hand. Foto: Privat

Bristfällig dokumentation

Men det fanns en tid när Gunnel inte visste att det fanns en speciell allmogestil i Tornedalen trots att hon är född i byn Kitkiöjoki och uppvuxen i Kiruna.

– Det saknas dokumentation om den här målningstekniken och det är synd.

Vad utmärker stilen?

– Grundtekniken bygger på linoljefärger. I början på 1700-talet var det väldigt vanligt med gulockra, en gulbrunfärg, i botten och ovanpå det enkla torrlaserade dekorer (buskmålning) i mörkare brunt. Laseringen blev mer och mer avancerad med tiden.

Stilen har fått influenser från bland annat ryska sidan.

På 1800-talet dök fler pigment upp och man kunde blanda till de typiska varmröda bottenfärgerna och även vackert blåa färgtoner.

Hur ser intresset ut för tornedalskt allmogemåleri idag?

– Det jag oftast anlitas för är att återskapa gamla möbler som blivit av med sin färg.

Men även nyproduktion förekommer.

Gunnel har en butik, Ateljénord, tillsammans med hantverkare i Kiruna och med en av dem, snickaren Lena Gustavsson, har hon särskilt tätt samarbete. Lena tillverkar dopskrin som Gunnel målar i tornedalskt ljusa färger.

– På skrinen finns min personliga tolkning av tornedalskt måleri.

Små höstolar är populära

Gunnel dekorerar också små nytillverkade höstolar som mor- och farföräldrar vill ge sina barnbarn, inte sällan med barnets namn på.

Dopskrinet har Lena Gustavsson snickrat. Gunnel Tjäder har valt en ljus färgställning som är inspirerad av det tornedalska måleriet. Foto: Privat

Höstolen har karaktäristiska torrlaseringar i det ljusbruna ramverket. Foto: Privat

Håller allmogemåleriet på att glömmas bort?

– Jag vet inte. Men jämfört med Dalarna och kurbitsmålningen, som hade sin storhetstid ungefär samtidigt som det tornedalska allmogemåleriet, så är inte vårt lika känt och använt i modern tid.

Dessutom finns det väldigt få professionella dekormålare kvar med kunskap om det tornedalska dekormålandet. Gretel Güthlein i Luleå utgör ett undantag med sin tornedalska älg.

Syftet med älgen är att sprida kunskap om traktens traditionella måleri.

Vill man se allmogetraditionen i målad form tipsar Gunnel om Martingården i Överkalix och Aunesgården i Övertorneå.

–  Åk gärna dit och kika på sommaren när de har öppet. Där finns mycket vackert.

Fotnot: Gunnel håller kurser i traditionellt allmogemåleri. Är du intresserad av att delta? Mejla henne på gunnel.tjader@ateljenord.com

Pöytäkaappi. Birger Berggård i Kangos har snickrat. Målad med handblandade linoljefärger av Gunnel. Foto: Privat

Trädkramare från Kangos jobbar med markanvändning i Stockholm

Lisa Mörtlund, 33, är uppväxt i Kangos och jobbar i dag med mark- och vattenfrågor i Stockholm. Foto: Privat

I Tornedalen borde lagen om strandskydd vara mer tillåtande än i storstäderna eftersom landsbygdens tillgång är att kunna nyttja naturen och närheten till vattendrag.

Det tycker Lisa Mörtlund, borgarrådssekreterare för V i Stadshuset i Stockholm. Hon har en syn på mark- och vattenfrågor som säkert påverkats av uppväxten i Kangos.

Lisa Mörtlund, 33 år, flyttade från Tornedalen när hon var 16 år för att gå gymnasiet i Luleå. Sedan bar det av till Göteborg och Stockholm. Men 33-åriga Lisa har inte släppt taget om sin bakgrund och föräldrarna, Berit Kruuka och Göran Mörtlund, bor kvar i Kangos.

Och jo, Lisa är släkt med författaren Mona Mörtlund om nu någon undrar över det. Mona är Lisas faster.

Lisa är sedan 2014 anställd som borgarrådssekreterare på bostads- och demokratiroteln i Stockholm stad. Tjänsten fick hon i samband med att det blev maktskifte i Stadshuset och V tog över efter borgarna tillsammans med S, MP och FI.

– Att de anställde mig handlar nog mer om att jag är insatt i bostadsförsörjningsfrågor och har jobbat med strategisk planering än att jag tillhör vänsterpartiet.

Trädkramande betongvänster

Lisa har alltid varit politiskt intresserad och tyckte det var dags att engagera sig i ett parti inför valet 2010. Det blev Vänsterpartiet. På Twitter kallar sig Lisa ”Trädkramande betongvänster från Tornedalen”.

– Jag har främst engagerat mig på aktivistnivå, ordnat flygbladsutdelningar, arrangerat kampanjer och så.

– Vi var en grupp för något år sedan som ordnade mycket aktiviteter i stan. Vi byggde till exempel upp ett vardagsrum på Hötorget för att visa på bostadsbristen.

Efter det började hon plugga samhällsplanering och gick med i organisationen ”Jag vill ha bostad.nu”. Efter studierna började hon arbeta åt Sigtuna kommun som samhällsplanerare.

En av de stora frågorna just nu i Stockholms stad är att ta fram en ny översiktsplan för kommunen. Lisa deltar i förhandlingar från vänsterpartiets sida. Planen är ett vägledande styrdokument för all mark- och vattenanvändning i en kommun.

”Var generös med tillstånd”

– Markanvändningsfrågor tycker jag är intressanta även när det gäller Tornedalen och Norrland där skogsbruk, turism och gruv- och rennäring ska samsas. I norr finns väldigt många konflikter som rör markanvändning.

En het fråga för många kommuner i norr är regleringen av strandskydd. Hur nära en sjö ska man egentligen få bygga?

– Jag kan tycka att man i glesbygd borde vara mer generös med byggelse vid vatten. I Stockholm finns många hus väldigt nära vatten eftersom det funnits industrier där tidigare. I norr får man inte bygga intill en sjö trots att det knappt finns några grannar alls i närheten, det tycker jag är märkligt.

Lisa anser att man borde vara mer mån om strandskyddet i storstäder jämfört med i glesbygd där det finns jättemycket plats och lite folk.

– Värdet med landsbygd är ju att ha mycket vatten omkring sig och kunna nyttja det.

– Jag tror att jag har ett annat perspektiv på strandskyddsfrågan jämfört med mina kollegor här nere eftersom jag kommer från Tornedalen.

2-3 gånger per år åker Lisa hem till föräldrarna i Kangos och njuter av naturen. Som här vid stranden till Särkijärvi. Foto: Privat

Ann-Helén har tagit makten över sin dubbla identitet

Författaren Ann-Helén Laestadius blev nyligen intervjuad inför publik av Finlandsinstitutets direktör Anders Eriksson. Foto: Susanne Redebo

-Det sätter sina spår att inte kunna vara sig själv.

-Därför handlar mina böcker om att våga vara sig själv, att ingen annan ska definiera vem du är, säger författaren Ann-Helén Laestadius som vuxit upp i ett trespråkigt hem i Kiruna.

Ann-Helén Laestadius fick nyligen Augustpriset i Barn- och ungdomsklassen för sin sjätte bok ”Tio över ett”. Under Finlandsinstitutets bokcafé i Stockholm om tornedalsk litteratur berättade hon om sin uppväxt och om att våga stå för sin identitet. Intervjuare var Finlandsinstitutets direktör Anders Eriksson. Här kommer ett utdrag från mötet inför publik.

Huvudpersonen i boken bor i Bläckhornen i Kiruna i ett av de hus som måste rivas på grund av LKAB:s expansion. I juryns motivering står det att du väver samman plats, psykologi och tid?

– Jag ville gräva mig in i hur människor mår på grund av flytten av stan. Det mesta hittills har handlat om den fysiska flytten, inte om känslor. Men jag ville lyfta barns och tonåringars känslor, de som är extra maktlösa. Boken handlar också om mig själv, för jag känner en oerhörd sorg över att Kiruna är på väg att förändras. Mina kvarter är de första som rivs i flytten.

Är boken självbiografisk?

– Nej, men det finns likheter. Erfarenheten av att växa upp i både den samiska och tornedalska kulturen är hämtad från mig själv. I ”Tio över ett” har jag valt en pappa som kan meänkieli och en mamma som bara pratar svenska. I mina böcker om Agnes är mamman same, fast hon har valt att lämna språket och kulturen.

”Tio över ett” är delvis en självbiografisk berättelse om Ann-Heléns egen uppväxt.

 

Du har ett väldigt driv när du skriver, beror det på att du är journalist också?

-Det tror jag. Jag vill snabbt komma till kärnan. När jag skriver hör jag röster i huvudet och då mest på samiska och meänkieli. Jag skriver upp det på post-it-lappar och när jag sedan sätter mig går det fort.

-Jag skriver i snitt 15-20 sidor om dagen när jag jobbar med en bok.

Hur var det att växa upp i Kiruna med tre identiteter: en samisk, en tornedalsk och en svensk?

-Det var tufft att växa upp som same i Kiruna. Mamma gick Nomadskolan och lärde mig aldrig språket, hon hade en svår tid som ung. Många av barnen som gick i den här skolan blev slagna och fick höra att de och språket var mindre värda. Jag är född 1971 och på den tiden ansågs det inte bra att lära sig två språk för man kunde bli halvspråkig. Själv längtade jag efter båda språken, framför allt efter samiskan. Och jag förstod inte varför jag inte kunde få det.

-När jag kom till skolan blev det tydligt att jag inte skulle berätta att jag var same för då skulle jag blir kallad lappjävel. Jag fick hålla tillbaka min identitet. Det var märkligt eftersom jag växte upp med den samiska och tornedalska identiteten hemma men i skolan var jag svensk.

Den samiska kulturen upplever en hype nu med filmer som Sameblod och artisterna Jon-Henrik Fjällgren, Sofia Jannok med flera?

-Ja, men jag brukar säga att vi har funnits här hela tiden men varit osynliggjorda! Nu börjar vi tillåtas att synas. Det handlar mycket om den yngre generationen som tar för sig, som inte står och väntar. Och att det finns så många sociala medier idag där saker plockas upp och får uppmärksamhet.

-Därför skriver jag om hur viktigt det är att ta makten över sin egen historia, att berätta på sitt eget sätt och inte bli berättad OM. Det är hela poängen med att jag blivit författare.

Finns det något som även de andra minoriteterna i vårt land kan ta lärdom av?

-Det handlar om att bestämma sig för att ta makten över sin egen historia. Det kan vara via litteraturen, musiken eller på andra sätt. Att försöka synas och hela tiden ligga på för att få tillfällen.

Hur ser din längtan norrut ut?

-Jag längtar hela tiden och jag åker upp så ofta jag kan till vår stuga i Soppero. Det är där hjärtat finns. Jag kallar mig Kirunabo fast jag bor i Solna sedan 1999. Jag blev faktiskt lite förvånad när jag nyligen såg en rubrik om mig i lokaltidningen här nere. Där stod att jag var ”Samisk Solnabo”. Det hade jag aldrig hört förut och det skulle jag inte kalla mig själv.

– Jag längtar alltid hem till Kiruna och Soppero. Det är där jag får min inspiration, säger Ann-Helén Laestadius, 45 år. Foto: Susanne Redebo

Finlandsinstitutet satsar på litteratur på meänkieli

Bibliotekarie Anna-Leena Forsberg på Finlandsinstitutet välkomnar fler tornedalingar till Finlandsinstitutet som ligger i höjd med Birger Jarlsgatan. Foto: Susanne Redebo

Finlandsinstitutets bibliotek tänker köpa in en stor mängd litteratur på meänkieli. Samtidigt välkomnar bibliotekarie Anna-Leena Forsberg tornedalingar till lokalerna vid Stureplan i Stockholm.

 Det går också bra att fjärrlåna från oss via era egna bibliotek i länet eftersom vårt klassas som folkbibliotek, säger hon.

Finlandsinstitutets lokaler från 1890-talet ägdes av Kristna föreningen för unga män innan Finska föreningen köpte dem.

På 1970-talet inrättades biblioteket som idag har Sveriges största finskspråkiga boksamling.

 Vi är ett specialbibliotek som fungerar som folkbibliotek. Alla som bor i Stockholms län är välkomna att använda det.

Innanför väggarna ryms cirka 19 000 medier. Största delen av materialet, cirka 90 procent, är på finska och resten på svenska. Sverigefinska böcker har en egen hylla. I biblioteket finns även en bred samling av svenskspråkig litteratur, finsk och sverigefinsk skönlitteratur och facklitteratur om Finland.

Sedan förra hösten finns en särskild hylla för litteratur på meänkieli. Ännu är den inte så stor.

 Men vi har säkert fler titlar utspridda på andra håll i lokalerna, säger biblioteksassistent Eija-Liisa Knuutinen som har fått i uppgift att samla ihop dem.

När lokalavdelningen Tornedalingar i Stockholm besökte biblioteket i april var samlingen ganska blygsam, kanske ett 40-tal titlar, men Anna-Leena Forsberg flaggade för att det bara är början.

Inte bara böcker på meänkieli är intressanta att fånga upp utan även litteratur på svenska som har en handling från gränstrakterna. Och böcker som är skrivna av författare med rötter i Tornedalen. Till exempel Katarina Kieri, Tove Alsterdal, Gunnar Kieri, Mona Mörtlund …

Hyllan med litteratur på och om meänkieli är inte så stor idag men är tänkt att växa framöver. Foto: Susanne Redebo

Kan fjärrlåna böcker

  Vi har tänkt att hyllan ska växa och bli riktigt lång.

De som använder biblioteket mest idag är sverigefinnar.

 Det skulle vara kul om även tornedalingarna kom till oss, för jag vet att många bibliotek har väldigt små samlingar av böcker på meänkieli.

Så kallade transportlådor gör det möjligt för låntagare att fjärrlåna, det vill säga beställa böcker från ett bibliotek i Stockholms län och lämna tillbaka dem i ett annat.

Finlandsinstitutet står nu i grepp att gå igenom vilka förlag som har böcker på meänkieli och kontakta dem.

Biblioteksassistent Eija-Liisa Knuutinen, berättar att det är ett detektivarbete att få fram vilka förlag som marknadsför litteratur på meänkieli.

Anna-Liisa Forsberg har fått uppfattningen att det är få som skriver ny litteratur på minoritetsspråket.

Kanske kan du tipsa personalen om var de kan hitta nya och gamla böcker på meänkieli? Mejla bibliotek@finlandsinstitutet.se

STR-T:s medlemmar Tuula och Kurt Kalander från Haparanda/Torneå ser fram emot att fördjupa sig i meänkieli. Foto: Susanne Redebo

Pajalakändisars liv i SVT:s videobloggsatsning

Mattias Barsk på SVT sjösätter ett nytt koncept där unga videobloggande minoriteter lyfts fram. Foto: Privat

Till sommaren får vi ta del av artistduon The Magnettes vardag i stort och smått. Med egeninspelade videoklipp utan reportrar som ställer frågor, bjuds tittarna in i fem minoriteters vardagsrum.

– Vi pratar mycket om de unga men det är bättre att de pratar om sig själva, säger Mattias Barsk, programutvecklare för minoritetsspråk på SVT.

SVT satsar på ett nytt sätt att nå ut till ung publik.

Min squad (ungefär Mitt lag) har formen döpts till där unga företrädare för minoriteter spelar in korta videosnuttar ur sitt liv som läggs ut på SVTPlay. Tanken är att ett urval av videoklippen sammanfogas och publiceras i ett ”vanligt” program på SVT mot slutet av året.

Världsartisterna från Pajala, Rebecka Digervall och Sanna Kalla, företräder förstås tornedalingarna.

– Vi har letat videobloggare bland minoriteterna, talangfulla och starka profiler, som vi vill samarbeta med och har hittat sex stycken. Det här blir ett bloggande fast på video, ungefär som profilen Klara Henry gör.

Iden med att inte använda sig av någon reporter i klippen har sin förklaring. Mattias har under flera år försökt minska reportrarnas roll i dokumentärer.

-Man brukar säga att reportrar står i vägen för berättelserna. De tolkar och förklarar saker och det kan faktiskt bli ett hinder för att nå fram.

SVT kommer att finnas med som stöd för bloggarna men styr inte själva berättandet och heller inte så mycket av innehållet som ska kännas personligt och nära.

Rebecka Digervall och Sanna Kalla kommer att berätta om sin vardag kopplat till Tornedalen i SVT:s nya satsning Min squad. Foto: Isabelle Wahlf, SVT

Inspirera andra

– Jag tror det här kommer inspirera andra. Det finns säkert mycket igenkänning i deras videobloggar. Som tjej, tonåring, boende i Pajala, som musikintresserad …

Formatet tillåter dem att filma sig själva, varandra och andra i omgivningen.

– Vi kommer alla att få umgås med dem på ett nära sätt.

Renskötaren Ber-Joná Labba från Karesuando är också kontaktad och tänker dela med sig av sitt liv och sina tankar. Han grubblar mycket på hur han ska orka, vad han ska satsa sin energi på. Frågor som är ganska allmängiltiga även för dem utan renar.

Planen är att videobloggarna börjar publiceras på SVTPlay i början av sommaren.

– Vi vill visa att det här är Sverige.

Här är de – kvinnorna som medverkar i Bastubaletten!

Koreografen Justine Kirk väntar på de nya dansarna. Foto: Mattias Barsk

Nu är det klart vilka fem kvinnor från Tornedalen som medverkar i SVT:s fortsättning av Bastubaletten.

–  Mitt mål är att se till att Tornedalen inte dör ut, vi måste synliggöras, säger en av de utvalda, Pia Hulkoff från Hulkoffgården i Korpikylä.

Metavisi kan som enda media avslöja vilka kvinnor som ska ge sin bild av Tornedalen i fortsättningen av Bastubaletten. Det blir Pia Hulkoff, Gun Olofsson, Sanna Kalla, Birgitta Rantatalo och Lena Snell.

Gun Olofsson är skådespelerska i Tornedalsteatern, Sanna Kalla ena halvan i popduon The Magnettes, Birgitta Rantatalo språkivrande renbonde i Korpilombolo och Lena Snell företräder ICA Lahtis i Kaunisjoensuu.

Själva kärnan i de två första delarna av Bastubaletten var att frigöra mannen från föreställningar om sig själv, har producenten Mattias Barsk tidigare sagt på SVT:s hemsida. Och andras förväntningar.

  Men vad är det som kvinnorna i Tornedalen gör upp med? undrar han. Det är ju inte så att man kallar en kvinna för knapsu. Men det där har vi tänkt på en del, och vi kommer nog få svar från kvinnorna.

Pia Hulkoff ser fram emot äventyret som börjar i maj.

 Jättespännande. Det gladde mig att det nu görs en Bastubalett om kvinnor för är det inte kvinnorna som är de starka i Tornedalen?

  En anledning till att jag valdes ut är nog att jag kan meänkieli. Och så är jag känd för att vara frispråkig.

Var det självklart att tacka ja?

– Absolut, jag är ju spontan av mig. Ju tokigare desto bättre.

Har gott självförtroende

Pia gillar att hitta nya utmaningar i livet. Hulkoffgården, som Pia driver ihop med maken, är en restaurang- och konferensanläggning som fått sin tionde omnämning i White guide. Bara en sån sak!

Det krävs mod för att vara med i programmet?

–  Ja. Men jag har ett gott självförtroende och har aldrig varit osäker på min tornedalska identitet. Tvärtom har jag alltid stått för den.

Vad är tornedalsk identitet för dig?

– Att vara stolt över att komma härifrån, att vara stolt över sitt ursprung och sitt språk. Jag fick med mig hemifrån att inte lämna finska språket.

Männen har något att göra upp med i Bastubaletten, till exempel föreställningen att inte vara knapsu. Har kvinnorna något att göra upp med?

– Ja, jag tror det. Att våga bära med sig sin identitet, att inte byta dialekt för att man varit två veckor i Stockholm. Våga vara sig själv och se sitt ursprung.

Gun Olofsson, skådespelare i Tornedalsteatern, är också stolt över att ha blivit utvald till Bastubaletten:

– Jag är otroligt glad att få vara en av de fem kvinnorna. Hauska! Det ska bli väldigt spännande att få möta de övriga kvinnorna. Se vad vi kan göra tillsammans, hur vi ska porträttera, dansa och lyfta fram den moderna tornedalska kvinnan.

Pia Hulkoff, Korpikylä, Haparanda. Foto: Privat

Gun Olofsson, skådespelerska Tornedalsteatern. Foto: Privat

Sanna Kalla, ena halvan av The Magnettes. Foto: Privat

Birgitta Rantatalo, språkivrande renbonde i Korpilombolo. Foto: Privat

Lena Snell, ICA-handlare, Erkheikki. Foto: Privat