Begreppsutveckling – språkets- och folkets benämning

När man har anledning att läsa i gamla handlingar, ser man att det förefaller vara under 1920-talet, som benämningen ”tornedalsfinska” börjar användas, framförallt med koppling till skola och undervisning. Detta begrepp är naturligtvis en ”uppfinning” som skapades med det svenska språket. Det som skrevs eller uttalades offentligt, skedde alltid på det språket. Särskilt gäller det i fråga om när språkfrågorna ursprungligen kom in i det offentliga samtalet i Sverige.  Likaså har ju begreppet ”Tornedaling” samma utveckling. Redan i början av 1920 talet kan man se detta när synpunkter framförs på statliga utredningar eller uttalanden. När folk även i dag använder ”tornedalsfinska” som begrepp då de pratar, beror det också på att de just då pratar svenska.  Jag har faktiskt aldrig hört att någon med vilken jag pratar meänkieli skulle ha använt ordet ”tornedalsfinska” mitt i samtalet på meänkieli. Inte heller den finska översättningen som i så fall skulle kunna vara ”tornionlaakson suomea” eller något liknande.  Däremot har jag, särskilt längre tillbaks i tiden, hört folk säga om vårt språk att vi inte pratar ”oikeaata suomea”, det vill säga ”riktig finska”. Detta begrepp kan i sin tur ha kopplingar till förfinskningen i Finland under början av 1900-talet. Som enskilda människor fick vi under större delen av 1900-talet ofta understryka att vi var svenskar, men också att vi inte var finnar. Att vi inte pratade ”riktig” finska kunde förmodligen inte bedömas av andra än de som då ansåg sig prata denna ”riktiga” finska, vilket alltså bör ha varit ”riktiga” finnar. Förmodligen har det begreppet kommit den vägen till vårt eget språkbruk. Det kan också ha medfört att vissa negativa attityder till det egna språket utvecklades. Det i sin tur kan också hos vissa ha utvecklat mindervärdeskänslor, men även nedsättande uttryck om språket. Ett sådant omdöme om språket har varit att det är ”rotvältska”. Det begreppet kommer från tyskans ”rotwelsch”d v s ett sätt att prata som användes av kringstrykare och kriminella.

Hur ett dominerande språk styr språkbruket hos den som har ett annat modersmål, kan man också höra hos den svenskspråkige som vid något tillfälle talar engelska. När en svensktalande upplyser t ex en engelsktalande om att det egna språket är svenska, blir det förmodligen ”I generally speak swedish”. Vederbörande säger knappast ” I generally speak svenska”. Man anpassar sig helt enkelt till den man pratar med! Det är emellertid möjligt att vi så småningom blir mer kulturmedvetna och kan tänkas börja använda vår egen benämning av svenska språket, även när vi pratar ett annat språk, t ex engelska. Möjligen kan det bli ett resultat av att vi får in fler människor med andra språk och kulturer som tydligt värdesätter sin egen kultur och sitt språk mer än vad svenskar i allmänhet gör i dag.

Interiör Matkakoski. Foto: Lasse Stenman

Att vi i alla offentliga sammanhang har uttryckt oss på svenska, har inneburit att vi använt oss av det begrepp som det språket har använt för vårt språk och det har ju alltid varit ”tornedalsfinska”. Det gäller även i hög grad folk ifrån vårt kulturområde, som …”blivit män i staten” för att citera den kända dikten ”Pojkarne” av Anna Maria Lenngren, eller blivit politiker. Ett belysande exempel är en artikel i DN i november 1993, när riksdagsmannen Bruno Poromaa (s) skulle sluta som riksdagsledamot. Artikeln handlade om hans årliga motioner rörande språket och kulturen. Även i dessa användes begreppen ”tornedalingar” eller ”tornedalsfinska”. Intressant är dock att forskaren professor Els Oksaar, verksam i Tyskland, som föreläste på svenska, vid många konferenser i Sverige redan från 1970-talet och framåt, inte använde begreppet ”tornedalsfinska” utan begreppet ”tornedalska”. Oksaar motiverade till och med sitt begrepp med att språksituationen i nedre delen av Tornedalen var trespråkig med svenska, finska och tornedalska. Hon tillskrev alltså vårt språk ett eget berättigande  och ett namn redan före tillkomsten av minoritetsspråksutredningen. Men hur och när blev namnet meänkieli till egentligen? Hur det överhuvudtaget går till när människan skapar sina begrepp är man ganska enig om i tidigare forskning. Generellt kan man säga att det är tidigare föreställningar, kunskaper och erfarenheter som påverkar hur begreppen kommer till. I mitten av 1960 talet gjorde jag själv intervjuer på meänkieli med många människor i de nordligaste kommunerna. Ingen av mina informanter använde sig av begreppet ”tornedalsfinska” eller någon översättning av det till finska. Några sade ”meijänkieli” eller sade ”puhuuvat niinku met” d v s ”pratar som vi”. Andra som hade släkt i nordnorge sade också ”mei∂änkieli”.  Om dem som pratade ”meijänkieli” som grupp använde många begreppet ”meikäläiset”. Första versionerna av STR-T:s tidning med nuvarande namnet METavisi hette för övrigt just så. Namnbytet gjordes eftersom någon annan redan hade benämnt sin tidning med detta namn.

Så här i efterhand kan man kanske spåra ursprunget till 1970-talet och dåvarande länsskolnämnden i Norrbotten.  När hemspråksreformen 1977 skulle genomföras var det viktigt att ta ställning till vilka språk som var levande inslag i hemmet. I ett brev till Minoritetsspråksutredningen skriver förre skolinspektören Karl Pekkari att länsskolnämnden då i realiteten erkände meänkielis existens som ett eget språk. Det var den tolkningen som ledde till att Matti Kenttä också kunde visa hur viljan att välja hemspråk dramatiskt ökade, när man som hemspråk reellt använde meänkieli i undervisningen. Självklart använde såväl Pekkari som Kenttä den svenska benämningen ”tornedalsfinska” när de skrev på svenska. Intressant i sammanhanget är att när jag i början av 1978 besökte länsskolnämnden i Norrbotten för första gången, för att diskutera den då kommande läroplanen LGR 80, berättade länsskolinspektören Erik Weinz och inspektören Karl Pekkari om den för mig då okände Matti Kenttä och hans arbete. Närvarande vid den sammankomsten var även skolinspektören tillika nomadskolinspektören Gösta Andersson. I mina anteckningar från mötet har jag noterat att såväl Weinz som Pekkari använde begreppet ”meijänkieli” när de informerade mig om deras läromedelsarbete och Kenttäs arbete. Det var således begreppen ”met, meijän, mei∂än, meikälaiset,  meikäläiset” som användes i olika sammanhang i slutet av 1970-talet. På något sätt har benämningen ”meän” sin förutsättning i att dessa andra benämningar redan var etablerade i olika muntliga sammanhang. Dessa benämningar spreds också genom skolsystemet genom att Länsskolnämnden vid mitten av 1980-talet gav ut flera temanummer på och om språket under bland annat rubriken Meän Kieltä.

När arbetsgruppen, som förberedde bildandet av det som senare blev Meän Akateemi, sammanträdde 28-29 augusti 1987 i Tärendö, under ledning av Monica Johansson från STR-T, fanns såväl Matti Kenttä som Karl Pekkari närvarande. Därutöver även Henning Johansson och Bengt Pohjanen. När Matti Kenttä föreslog att Akademin kunde benämnas Meän Akateemi blev det egentligen ingen diskussion om det. Jag ställde en direkt fråga till Bengt Pohjanen, som två år tidigare hade utkommit med den första romanen på språket, vad han ansåg om namnförslaget. Med även hans positiva inställning, klubbades namnförslaget enhälligt igenom av Monica Johansson.  Mot bakgrund av vad vi vet om hur begreppsbildning i allmänhet kan gå till, är det troligt att beslutet om namnet på Meän Akateemi blev ytterligare en språklig erfarenhet som gjorde att meänkieli som begrepp spred sig mycket snabbt. Det finns emellertid mig veterligen inget enskilt beslut någonstans i namnfrågan före Minoritetsspråksutredningen. Samtidigt bör man påminna sig om att det först med språklagsbeslutet SFS 2009:600 fastslås att svenska är huvudspråket i Sverige.  Ändock började vi redan efter Kalmarunionens fall 1523 att mera medvetet använda svenska, eftersom vi tidigare av rädsla för danskarna inte vågat göra det.

När det gäller minoritetsbegreppet mötte det kraftigt motstånd i insändarspalter i de norrbottniska tidningarna. Det var främst väl etablerade, huvudsakligen män, födda på 1920-talet som inte ville veta av minoritets ”stämpeln”. Att tillhöra en minoritet tolkades av dem som nedsättande. De ville bli betraktade som goda svenskar som kämpat sig fram, lärt sig det svenska språket och nått positioner i samhället. I viss utsträckning kan man ha förståelse för deras inställning även om jag inte delar den. En del av förståelsen kan grundas i vad som hände i detta språkområde med början från 1910-talet till början av 1930-talet. Den då världsberömde forskaren Herman Lundborg sökte sig till detta område och levde där under långa tider. Hans rasbiologiska utgångspunkter gjorde området intressant för att han där förväntade sig finna ”bastarder” d.v.s. rasblandade människor som därmed enligt definitionen var lägre stående. Befolkningen fotograferades nakna och mättes med lämpliga mått som skulle kunna bekräfta hans utgångspunkter. Minoritetsbegreppet kom outtalat att förknippas med dessa ”bastarder”. Dessa negativa känslor framgick också i en studie (Jernström, 1988) som gjordes av insändarspalter om meänkieli i norrbottenstidningarna. Det framkom då att många negativa insändare skrevs av människor som själva var bärare av språket. Även där framkom negativa yttranden som var nedlåtande om språket. Vissa hade alltså på sätt och vis blivit sina egna förtryckare.  Detta har framförallt det senaste decenniet förändrats i en mycket positiv riktning. STR-T har lokalavdelningar på flera håll i landet som anordnar aktiviteter grundade i den egna kulturen. Även i Stockholm med det stora kulturutbud som finns där, samlar lokalavdelningens arrangemang oftast hundratals deltagare. Bildandet av en ungdomsavdelning har likaså inneburit ett viktigt tillskott till revitalisering av språk och kultur.

I revitaliseringsarbetet är det tydligt att många yngre människor också söker sina rötter i ett större sammanhang än det ”förvaltningsområde” som är ett resultat av språklagen SFS 2009:724. Med Sveriges inträde i EU har ungdomen i synnerhet tagit till sig tanken om den fria rörligheten för människor inom EU. Det påverkar också intresset för att försöka förstå människans geografiska rörlighet även i svunna tider. En del har sett vad professor i nordeuropeisk etnologi, Phebe Fjällström uttryckte i ett av de seminarier som arrangerades av Meän Akateemi i Kittilä 1989. Fjällström skriver i seminarierapporten att ”När man förut i historisk litteratur ansett norra Sverige ligga utanför Centralstaten har man byggt detta antagande på att aktiviteter i norr varit samiska kort och gott. Men vi bör vara mycket uppmärksamma på det faktum att även andra folkgrupper rört sig tvärs över Nordkalotten i förhistorisk tid och att de  förvisso varit av finsk eller östligare ursprung.  Fjällström pekar då särskilt ut kvänerna. Hon menar att Karaktäristiskt för kvänerna var deras rörlighet, de färdades med båt över sjöar och älvar. Hon konstaterar också att de varit skickliga båtbyggare som kom i olika vågor över tid och blev kvar här. Det finns också uppgifter i Nestorskrönikan som kan stödja detta med olika vågor av inflyttning från öster. Vidare menar Fjällström att det norrbottniska området före 1200-talets förra hälft uppvisade en annan …befolkningsstruktur , andra normregler , kort sagt andra kognitiva mönster som avskiljde  det från övriga Sverige”. Redan då menar Fjällström att det börjar hända saker som börjar tränga undan kvänerna.

Kengisforsen. Foto: Lasse Stenman

I tidskriften Svea, tidskrift för vetenskap och konst finns iakttagelser som också stödjer Fjällströms iakttagelser. Denna tidskrift utgavs 1818-32 och var på sin tid Sveriges förnämsta och grundligaste tidskrift. Där har bland annat Sveriges förste professor i Historia Erik Gustaf Geijer skrivit om kvänerna. Geijer var förutom professor också rektor för Uppsala universitet och ledamot av Svenska Akademin. Dessutom representerade han prästerståndet i riksdagen och bidrog starkt till att Sverige avvecklade slaveriet på Saint Barthelemy. Geijer beskriver kvänerna som nomader vid sidan av och även bland ”lapparna”. Det finns där beskrivningar som visar på att kvänerna levde av jakt, boskapsskötsel och fiske. Han beskriver också hur svenskar och norrmän börjar beskatta kvänernas och ”lapparnas” verksamheter. Svenskarna och norrmännen  utmärker sig genom …”fasta boningar, jordbruk och handel”. Intressant är också det brev som Gustav Vasa 1526 skrivit till en munk vid Vadstena kloster, där denne uppmanas att söka upp … de fattiga lappar och andra den landsändans urbyggare Guds tro och vad deras själs salighet tillyder förkunna. Gustav Vasa är alltså medveten om att det även finns andra urbyggare än samerna i det nordliga området.

När STR-T:s ungdomsorganisation nu är intresserad av de kvänska rötterna bör de tas på allvar. STR-T:s medlemsenkät i frågan visar dock på att medlemmarna, varav majoriteten är äldre, inte är begeistrade av frågan. Det är förståeligt mot bakgrund av att de flesta själva kanske inte är lika geografiskt rörliga som den yngre generationen. Många av de yngre har också vuxit upp med den fria rörlighetens Europa på ett annat sätt än de äldre. Oavsett hur det ligger till med den saken, är det dock viktigt för vår kulturella utveckling att samverkan med de som benämner sig som kväner såväl i Sverige som Norge vidareutvecklas.   Att vi på 1920-talet började benämnas ”tornedalingar” oavsett vid vilka vattendrag vi fanns, är i sig ett historiskt faktum. Att även minoritetsspråksutredningen använder det begreppet, är också enbart ett historiskt faktum. Det är också ett faktum att benämningarna har gjorts med det svenska språket som grund och kan givetvis förändras över tid. Det förutsätter emellertid att storhopen av oss, vill vara med och diskutera saken i god ordning.

Henning Johansson