Från att mobilisera till att företräda – viktiga frågor på 2000-talet

Som många andra hade jag en tid följt Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, STR-T, verksamhet och strävan efter att få tornedalingarna att bli erkända som en ursprunglig inhemsk minoritet. I riksförbundets arbete ingick också att få meänkieli att godkännas som ett minoritetsspråk, deras arbete för att främja den tornedalska kulturen hade också väckt mitt intresse för föreningen.

Min förvåning var också stor då jag blev kontaktad av föreningens valberedning som undrade om jag kunde tänka mig att bli nominerad till ordförande för föreningen.

Efter en kort betänketid och ett besök på kontoret i Aapua, bestämde jag mig för att ställa upp som kandidat till ordförandeposten. På kansliet träffade jag den personal som då arbetade där, Göta Andersson, Siv Vanhatalo och Astrid Hedpalm. De berättade om föreningens ekonomi och verksamhet och jag berättade om mig själv. Göta och Siv arbetade på kansliet med Göta som arbetsledare och Astrid arbetade mest hemifrån huvudsakligen med METavisi.

Jag fick en positiv uppfattning om föreningen och dess verksamhet och människorna på kansliet var trevliga och insatta i sina arbetsuppgifter. Jag fick med mig en förteckning på styrelsen och föreningens stadgar samt ett antal tidigare utgivna METavisi. Innan jag lämnade kontoret stack Göta till mig ett inbetalningskort för medlemsavgiften till föreningen.

Efter att ha granskat stadgarna, läst många exemplar av METavisi meddelade jag kansliet att  jag skulle komma till årsmötet och presentera mig.

Årsmötet hölls på våren 2007 och jag valdes till ordförande i ett år. Övriga i styrelsen blev: Bo-Lennart Uusitalo, Tapio Kostet, Linnea Nylund, Tomas Olofsson, Torvald Pääjärvi och Birgitta Kvist. Till suppleanter valdes Birger Engström och Britta Tervaniemi. Till valberedning valdes Gunvor Hjärtström, Arent Hanno och Björnar Seppola.

Redan vid ett av de första styrelsemötena beslutades att förbundet skulle anställa en verksamhetsledare. Den första verksamhetsplanen under mitt första år som ordförande kom att handla om att öka förbundets möjlighet att i större utsträckning än tidigare verka på regional- och nationell nivå. Därför beslutades det om att försöka starta upp nya lokalavdelningar som till sin uppgift skulle ha att bevaka minoritetsfrågor på lokal nivå och vara de lokala organens samverkanspartner.

Idag finns det sammanlagt åtta lokalavdelningar, Göteborg, Stockholm, Uppsala, Umeå, Kalix, Övertorneå, Pajala och Gällivare. Det har funnits en lokalavdelning i Kiruna som dock hade lagts ned före min tid i styrelsen. Vi har ännu inte lyckats starta upp lokalavdelningar i alla kommunerna inom förvaltningsområdet för meänkieli i Norrbotten. Under år 2014 bildades ungdomsavdelningen Met Nuoret som förhoppningsvis kommer att sörja för framtida kontinuitet i förbundsstyrelsen.

När jag studerat tidigare års verksamhetsberättelser fann jag att förbundet inte i någon större utsträckning ägnat sig åt ”det tredje” benet i stadgarnas andra paragraf,  dvs förutom språk och kultur så skulle man också ägna sig åt samhälleliga frågor. De samhälleliga frågorna anser jag, är den bredaste uppgiften och kräver mycket mer energi av förbundet på såväl riks- som regional- och lokal nivå än de två övriga frågorna. Därför har förbundet under min tid som ordförande ägnat mest uppmärksamhet åt de samhälleliga frågorna då ju dessa på något sätt berör alla tornedalingar var de än finns i landet. Därmed menar jag inte, att inte de språkliga och kulturella frågorna är mindre viktiga.

Under min tid som ordförande har det skett många förändringar som berör minoriteterna. Ny lagstiftning har tillkommit och samhällets olika organ har börjat lära sig att det finns flera minoriteter i landet som har speciella rättigheter, behov och krav. Allteftersom olika myndigheter och andra samhällsorgan har lärt sig vad landets minoritetslagstiftning innebär för deras verksamhet, så har också kravet på samverkan och samråd med vårt riksförbund ökat.

Som jag ser det nu, så har vår verksamhet uppnått det stadiet där vi inte längre kan utöka våra aktiviteter på grund av för knappa ekonomiska resurser och därigenom för lite personal. Behovet av vår medverkan på olika områden har ökat så kraftigt att våra små resurser inte längre räcker till att möta upp på de krav som olika myndigheter och samhällsorgan ställer på oss.

Efter att ha gjort olika försök till att upprätthålla vår tidskrift METavisi som språkrör till medlemmarna, har vi tvingats konstatera att vi på grund av alla andra övriga uppgifter inte mäktat med att ekonomiskt ha kvar avisi i den form som den ursprungliga. Numera informerar vi medlemmarna i större utsträckning genom vår hemsida och via facebook. Vi har dock konstaterat att detta medie ännu inte når alla medlemmar och särskilt inte de äldre som ännu inte börjat eller velat börja använda datorer. Vi ser dock att allt fler följer oss på de sociala medierna

Tyvärr så har de statliga anslagen inte ökat under de senaste 5 – 6 åren fastän kostnadsökningarna följt den övriga prisbilden i samhället. För att någorlunda klara vår ekonomi har vi under en följd av år fått sälja tjänster eller arbeta i projektform. Projekten har regelbundet syftat till att stärka och utveckla minoriteternas ställning i samhället på olika vis. Nettot från de genomförda projekten har oftast varit litet men har dock stärkt vår ekonomi något. Nackdelen med utifrån kommande projekt är dock att de tär på våra egna personresurser om vi inte anställer personer för att genomföra dessa.

I vår verksamhetsplan för 2015 angav vi som ambition att stärka kontakterna med lokalorganisationerna. Vi måste dock med facit i hand konstatera att detta har vi inte lyckats med och här finns utrymme till bättring.

Som vi tidigare också klart uttryckt så bygger varje enskild individs tillhörighet på självidentifikation – om man är tornedaling eller inte. Vi klassificerar ingen människa i STR-T, utan det får var och en göra själv. Den diskussion som förts med Norska Kveners Forbund-Ruijan Kveeniliitto och Kvänlandsförbundet har rört benämningen ”kväner” och ”urfolk” samt huruvida vi skall bilda en gemensam plattform, samarbetsorgan, med en gemensam benämning. Efter genomförd enkät och styrelsebehandling kom vi fram till att var och en får kalla sig vad de vill. Vi kallar oss även fortsättningsvis tornedalingar men samarbetar gärna i minoritetsfrågor med Norska Kveners Forbund-Ruijan Kveeniliitto och Kvänlandsförbundet. Det som förenar våra folk är dock det gemensamma språket meänkieli.

Många tornedalingar talar både svenska, meänkieli och finska, somliga även samiska. Här måste dock nämnas att ett stort antal tornedalingar inte anser att det ”tornedalsfinska” språk som talas i svenska Tornedalen utgör ett eget språk, utan är snarare en dialekt av det finska språket. Enligt min mening är det dock tvärtom, det finska nationella språket är mycket yngre än meänkieli och måste därmed självklart anses vara en dialekt eller utveckling av meänkieli.

För övrigt konstaterar jag att styrelsearbetet fungerat mycket tillfredsställande och många av ledamöterna har stärkt kansliet vid tillfälliga arbetsanhopningar såsom mässor, marknader eller högtider av olika slag.

Tore Hjorth, förbundsordförande 2007-2015