Från minoritetskommitté till språklag

Fortfarande på 1930 talet kunde man i offentliga beskrivningar av det svenska samhällets befolkning läsa, att vi i Sverige hade förmånen att ha en mycket homogen befolkning. Samtidigt hade man sedan länge klart för sig att det längst upp i norr, fanns andra som ”avvek” från den homogena normen. Dessa avvikelser sågs vid behov som pittoreska och exotiska. Så länge de inte utgjorde ett hot, bedömde man kanske att de inte var mycket att orda om. Hotet dök emellertid upp på 1920-30 talet när en rashygienisk ideologi började varna för att blandäktenskap kunde medföra, att en bastardbefolkning kunde utvecklas. Då blev det viktigt att hålla utvecklingen under kontroll.

Kanske är det mot den bakgrunden man kan förstå, varför det dröjde länge innan Sverige erkände att det fanns nationella minoritetsspråk i vårt land och inte heller såg behovet av att stärka svenska språkets ställning i Sverige. När Elisabet Jernström och Henning Johansson 1990 föreläste på Norra Latin under Stockholms skolvecka för Stockholms samlade lärarkår, lyfte de fram meänkieli och samiska som minoritetsspråk i Sverige. Samtidigt noterade de att Katalanskan i Spanien var ett minoritetsspråk som hade fler talare än det svenska språket i Sverige. Svenska språket riskerade att gå samma utveckling till mötes som andra minoritetsspråk här, om man inte slog vakt om språket. Detta väckte många ilskna reaktioner från många i den samlade lärarkåren. De menade att föredraget ”målade fan på väggen”, som flera av dem uttryckte saken.  Detta bemöttes med konstaterandet att ingen skulle inbilla sig att svenska språket beskyddas av andra om vi själva inte slog vakt om det.

Det skulle sedan visa sig att skyddet för svenska språket skulle dröja ytterligare nästan 20 år! Inte förrän Sveriges regering fattat beslut om fem nationella minoritetsspråk och deras språkbärare började kräva lagskydd för sina språk, verkade svenska politiker vakna.  Kanske såg vissa det också som ett hot. Åtminstone ser det ut som en tanke att en språklag (SF 2009:600) där det fastslås att svenska är huvudspråk i Sverige kommer till stånd två veckor innan motsvarande lag (SF 2009:724) ges till skydd för nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Men vägen dit var både lång och besvärlig för minoritetsspråken i Sverige. Redan 1975 hade Sverige tillsammans med 31 andra Europeiska stater och dessutom USA, Sovjetunionen och Canada skrivit på Helsingforsavtalet. Även om minoritetsfrågorna inte var stora i det avtalet så fanns de med. Alla stater som undertecknade Helsingforsavtalet förband sig att respektera minoriteterna och försvara deras intressen. Kanske tyckte västvärldens politiker att detta enbart var till för Sovjetunionen? Åtminstone är det få, om ens någon politiker, som har refererat till Helsingforsavtalet i detta avseende. Däremot uppmärksammades det av forskare inom olika vetenskaper. Med stöd från Europarådet kunde 35 forskare samlas till ett arbetsseminarium vid universitetet i Fribourg Schweiz där utbildningsfrågor rörande minoriteter ventilerades. De gjorde då bland annat en genomgång av situationen för rätoromanska som blivit ett officiellt språk i Schweiz. Det språket hade vid den tidpunkten färre talare än meänkieli i Sverige. När Meän Akateemi – Academia Tornedaliensis etablerades på initiativ av STR-T, sammanföll det tidsmässigt med att den internationella konferensen Challenge Future through Your Culture skulle arrangeras vid Högskolan i Luleå 1988. Akademin såg då till att 5 forskare presenterade artiklar vid konferensen, som handlade om meänkieli och samiska. Två av dessa artiklar ingick i Sveriges bidrag till FN:s världskonferens, Education for all 1990 i Thailand.

När man i efterhand granskar olika dokument, slås man av att forskarvärlden dels i sakfrågan om minoriteter i Europa, dels ifråga om vad Europarådet kommit överens om gällande minoriteterna, agerar mycket tidigare än politikerna i vårt land. Sverige tillhör de ursprungliga länder som redan 1949 skrev på Europarådets stadga, som ju är grunden för European Charter for Regional or Minority Languages 1992. Den stadgan liksom Helsingforsavtalet 1975 i detta avseende blir tydligen aktuella i Sverige först i och med att Sverige blir medlem i EU 1995! Sveriges EU inträde är i sak alltså ingen ursäkt för att vi i över 40 år åsidosatte de tidigaste avtalen som Sverige undertecknat. Det blir därför också nästan patetiskt att läsa några riksdagsledamöters interpellationer, där de negativt reagerar på att den minoritetsspråkskommitté som hade aviserats, tydligen inte var tänkt att bli en parlamentarisk kommitté. Dessa ledamöter argumenterar starkt för att de själva i stället skulle utgöra kommittén.  De som sist vaknat ansåg sig tydligen vara bäst lämpade för kommittén. Den ansvariga ministern motiverar i sitt svar kommittévalet med att det som Sverige måste ta ställning till i stadgan handlar, om juridiska spörsmål. Av interpellanterna är det egentligen bara Siv Holma (v) som håller sig till den viktiga sakfrågan, om vilka som skall räknas som inhemska minoriteter.

Regeringen fattar den 18 maj 1995 beslut om att tillkalla en kommitté för att utreda…”frågan om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk.” Till kommittén förordnades den 27 oktober 1995 tre riksdagsledamöter och tre ledamöter föreslagna av minoritetsorganisationer, samt även en sakkunnig från en fjärde minoritetsorganisation. Tilläggsdirektiv fick kommittén den 17 oktober 1996 för att utreda om Sverige skulle ratificera ramkonventionen. Dessa förkunnade också att det till kommittén nu skulle anslutas en sektion fr.o.m. den 26 november 1996. Till den nya sektionen förordnades sex riksdagsledamöter plus de tre riksdagsledamöter som redan ingick i den ursprungliga kommittén. Den ursprungliga kommittén kallades därefter sektion 1 och den rena parlamentariska sektionen kallades sektion 2.  Man kan konstatera att det tog ett och ett halvt år efter starten, men därmed hade interpellanterna som ville få ett starkare inflytande över kommittén för parlamentarikerna fått sin vilja fram.

Det första sammanträdet kunde kommittén (senare sektion 1) hålla den 12 december 1995. Den övergripande frågan var om Sverige skulle ansluta sig till konventionen. På vägen till det fanns det fem delmål. Det viktigaste delmålet var att redovisa vilka språk som i Sverige är minoritetsspråk och särskilt om finska kunde vara det. De övriga delmålen handlade om vilka punkter i konventionen som Sverige kunde anta, vilka författningsändringar som krävdes, vilka kostnader det skulle medföra och hur dessa kunde finansieras. Det fanns också vissa anvisningar om hur dessa bedömningar skulle ske.

I interpellationsdebatt med jordbruksministern hade den tornedalsbördige parlamentarikern i kommittén starkt hävdat att såväl Tornedalingar som Samer samt meänkieli och samiska… uppfyller alla kriterier på en inhemsk minoritet och ett inhemskt minoritetsspråk. Det bör inte råda någon oklarhet på den punkten”. Det var också min uppfattning som ledamot föreslagen av STR-T. Redan under andra och tredje sammanträdet med kommittén började det emellertid utkristalliseras en strategi som föreföll gå ut på att meänkieli skulle inkluderas i finska. Argumentet för det var att finska språket därigenom skulle kunna få en historisk geografisk bas i Sverige, nämligen Tornedalen. Finskans ställning i Sverige skulle alltså motiveras med att meänkieli pratades i Tornedalen. Denna linje fördes fram av kommitténs sekreterare och stöddes mycket överraskande av den tornedalsbördige parlamentarikern i kommittén.

Från egen och andras forskning lyfte jag då fram fakta om att koncentrationer av finsktalande fanns på helt andra håll i Sverige. Tornedalen och malmfälten var ett geografiskt område där det fanns en koncentration av meänkielitalande, men att flyttvågen därifrån också hade lett till spridning av meänkieli till hela landet. Kommittén tillkallade också en forskare som bland annat skulle reda ut vad som var dialekt och vad som var ett språk och vad meänkieli i så fall var. I sin rapport tog han inte ställning för det ena eller det andra utan såg sitt bidrag som ett underlag för politiker att fatta beslut. Då kunde jag konstatera att redan under 1960 talet uppmärksammade, den nyligen bortgångna professorn i allmän språkvetenskap vid Hamburgs universitet, Els Oksaar i flera föreläsningar i Sverige denna relation mellan språk och samhälle. Hon fångade den i uttrycket ”Ett språk är en dialekt som har en armé och en flotta”. Det är alltså makten som bestämmer om det som är mitt modersmål, är ett språk. Oksaar föreläste för övrigt också vid det första stora seminariet som arrangerades av Meän Akateemi i Kittilä 20-22 oktober 1989.

Sett ur den roll jag hade i kommittén, föreslagen dit av STR-T och dessutom i egenskap av att jag själv hade meänkieli som modersmål och använde det språket varje dag i mitt privatliv, kände jag påtagligt maktens piska vina över mig. Det gick upp för mig att meänkielis roll i detta sammanhang var att rättfärdiggöra finska språkets ställning i Sverige och att dessutom begränsa det språkets ställning till minsta möjliga geografiska spridningsområde. När en parlamentariker i kommittén kallade meänkieli för ”rotvälska” i detta sammanhang som jag i min förhandsuppfattning hade betraktad som seriös, kände jag mig förnedrad. Jag talade tydligt om att det var fråga om diskriminering. Ingen reagerade på detta trots att åtminstone hovrättsassessorn som var sekreterare i kommittén, rimligtvis visste att diskriminering stred mot både FN stadgan och Sveriges regeringsform! I mina kontakter med media dolde jag inte mina reaktioner, men den breda allmänheten verkade överhuvudtaget inte bry sig om frågorna. Senare har jag ibland funderat över vad som skulle ha hänt om det i stället för meänkieli hade handlat om något av de nyanländas språk som skulle ha fått epitetet ”rotvälska”. De enda som reagerade, var en samling 20-talister från Tornedalen som i ortstidningarna bedyrade sin tacksamhet över att de fått lära sig svenska och pekade på hur bra det hade gått för dem i livet.

Finska som nationalspråk formades så sent som vid 1800 talets mitt. Redan det borde ha gjort kommittén något mer återhållsam till att betona 1809 års fred och skiljandet av Finland från Sverige som avgörande för utvecklingen av meänkieli. När präster på 1500-talet började komma till Torne lappmark för att kristna befolkningen, fanns det bevisligen folk där som är mina och många andra meänkielitalandes förfäder- och mödrar. De kan omöjligen ha pratat ett nationalspråk som kom till 300 år senare! Linné kallade visserligen på 1700-talet alla öster om Sangis för ”pura finnar”. Det vi dock med säkerhet vet är att han drar den slutsatsen på grund av det han själv skriver, nämligen …dem jag ej förstod. Dem han inte förstod kan istället ha pratat meänkieli, samiska eller till och med Överkalixmål. Inget av dessa förstod Linné. Att inte förstå språket blev i kommitténs ögon tydligen viktigare än att vara ”involverad” även när de valde språkprofessor som skulle utreda meänkielis relation till nationalspråket finska.

Agerandet i styrningen av kommitténs verksamhet gav redan från början intrycket  av att finska skulle erkännas som minoritetsspråk i Sverige. Det fanns interpellanter som menade att finskan hade en särställning också i relation till samiska och meänkieli.  Att finska skulle erkännas var för mig en självklarhet, men jag hävdade att det erkännandet skulle ges på språkets egna premisser inte på bekostnad av andra. Dessa premisser behövde inte betvivlas. Andra språk- och minoritetsgrupper som behandlades i kommittén var samiska hos samer, meänkieli hos tornedalingarna, romani chib hos romer samt jiddisch hos judar. I kommitténs arbete kunde man tidigt se att det fanns en särställning mellan grupperna i andra väsentliga avseenden. Till den finska gruppens stöd kunde finska ambassaden aktiveras och det fanns åtminstone någon viktig sambandsman på departementsnivå för gruppen. Den samiska gruppen kunde stödja sig på Sametinget som är såväl en statlig myndighet som ett samiskt folkvalt organ. De övriga saknade sådana möjligheter.

Kommitténs beslut i korthet blev att erkänna finska, samiska och romani chib som historiska minoritetsspråk i Sverige.  Jag hävdade att även meänkieli och jiddisch skulle erkännas liksom också sydsamiska och lulesamiska vid sidan av nordsamiska och lämnade en skriftlig reservation till beslutet, om vilken jag blev ensam. I sektion 2 av kommittén stödde parlamentarikern Siv Holma (v) min ståndpunkt genom ett särskilt yttrande om att även meänkieli skulle få statusen som ett minoritetsspråk

Vad hände sedan? När den dåvarande ansvariga ministern för minoritetsfrågor Ulrica Messing meddelade, att såväl meänkieli som jiddisch och dessutom finska, romani chib och samiska skulle erkännas, kom det som en stor överraskning. Glädjen var naturligtvis stor bland dem som kämpat för saken i åratal. När beslutet sedan skulle verkställas var det kanske naturligt att myndigheter och deras anställda inte var förberedda vare sig mentalt eller kunskapsmässigt på vad detta egentligen skulle innebära i genomförandefasen. Troligen var detta orsaken till att genomslaget inte alltid blev särskilt stort. Det var kanske också främsta skälet till att Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget 2010 fick huvudansvaret för att följa upp hur minoritetspolitiken egentligen fungerar. Nu börjar det väl bli dags att vetenskapligt utvärdera hur det delade ansvaret fungerat och i vad det resulterat.

Henning Johansson