Så började det – grundarna tycker och tänker 34 år senare

Det var söndagen den 25 oktober 1981 som ett tiotal entusiaster hade samlats på Tornedalens folkhögskola i Övertorneå för att diskutera bildandet av Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset. Mötet hade föregåtts av samtal i en mindre grupp bestående av Bertil Isaksson, Mona Mörtlund och Björn Eklöv. Man hade träffats tidigare under året i Kangos och bestämt sig för att bilda föreningen och i Gällivare valdes den 17 september en interimsstyrelse för Tornedalens kulturförening med de tre som ledamöter. Det var dessa som sedan kallade till det konstituerande mötet i Övertorneå.

Till mötets ordförande valdes Bertil Isaksson och till sekreterare Monica Johansson. Bland deltagarna märktes förutom initiativtagarna också Marita Mattson Barsk och Gunnar Kieri. Mötet beslutade bilda STR-T och antog målsättning och stadgar för förbundet. Till STR-T:s första ordförande valdes Mona Mörtlund.

Bertil Isaksson, Mona Mörtlund och Björn Eklöv. Foto: Lasse Stenman

Redaktionskommittén inbjöd de tre initiativtagarna – Bertil, Mona och Björn – till ett samtal i Luleå 25 oktober 2015 kring vad det var som låg bakom initiativet och vad man hade för förväntningar på det nya förbundet De tre konstaterade samfällt att de alla var väldigt unga.

Mona och Bertil tillhörde en ny generation tornedalingar som var tvåspråkig och de hade varit borta några år från Tornedalen och Norrbotten. Björn hade flyttat till sin mors hemby i Tornedalen efter att ha tillbringat en stor del av sin uppväxttid i södra Sverige. Att de alla hade haft distans till Tornedalen kanske gjorde att de såg tydligare vilka problem som fanns där när det gällde språket och kulturen.

De var alla tre bekymrade över tornedalsfinskans låga status. Mona berättade att hon hört Ragnar Lassinantti i ett tv-program hävda att språket självklart skulle leva vidare och höras också framöver i Tornedalen. Och hon hade inte känt igen sig i det, hennes uppfattning var att språket var på väg att tyna bort.

De konstaterade alla tre att de först när de var borta från Tornedalen började fundera på vilka de var och varifrån de kom. Mona hade varit i London som au-pair i en judisk familj, för vilken det var alldeles självklart att ha en dubbel identitet – en engelsk och en judisk – samtidigt. Det kom att påverka hennes inställning i fortsättningen att man kan bejaka båda sina språk.

Väl i norr började de på olika sätt engagera sig i det tornedalska språkets och kulturens situation. Mona upplevde som elev på Lärarhögskolan i Luleå ett starkt stöd för detta från särskilt skolinspektören Karl Pekkari vid länsskolnämnden i Luleå och från läraren Matti Kenttä – två av de tidiga eldsjälarna, när det gällde att stärka tornedalsfinskans ställning. Mona tog också intryck av samiska kurskamrater och samernas arbete för sina rättigheter, som ju pågått sedan början av 1900-talet. I norra Tornedalen har ju tornedalingar och samer levt nära varandra. Alla tre betonar sin syn på samernas organisering som förebilder.

Mona Mörtlund. Foto Lasse Stenman

Bertil lyfter också fram det förhållandet att de hörde till den första riktigt tvåspråkiga generationen i Tornedalen som kände sig lika hemma och trygga i både svenska och tornedalsfinska och som kunde jobba i båda språken. Generationen före kände sig nedtryckt och mindre värd medan nästa generation är enspråkig på svenska. De tre betonar känslan av att vi duger, vilket också blev ett ledmotiv för arbetet med STR-T.

Björn och Bertil framhåller att man gjorde allvarliga försök att få med också finnar i arbetet, men att det gav lite gensvar. Kanske det hängde samman med en uppfattning att tornedalsfinskan inte ansågs vara ett riktigt språk på samma sätt som finskan och att man inte skulle förstöra det finska språket. Och det är ju en återkommande syn från en del att tornedalsfinskan inte är ett riktigt språk eller ett eget språk. Kontakter togs också med företrädare för kvänerna i Norge.

En central punkt för tillkomsten av STR-T var uppfattningen att ”vi svenska tornedalingar är en inhemsk språklig och kulturell minoritet” i Sverige, som det står i inledningen förbundets målsättning, som den antogs i Övertorneå den 25 oktober 1981. För svenska tornedalingar har den nationella hemvisten alltid varit Sverige – aldrig Finland.

Arbetet i STR-T kom att i hög grad handla om att påverka attityder. Genom seminarier, kurser, tidningen Meikäläiset och genom direkta möten och samtal med människor. Björn och Bertil berättade hur de inledningsvis reste till Luppio och gick från hus till hus och samtalade med människor. De gick också från huskropp till huskropp i Haparanda. De besökte högstadieskolor i Kiruna och Pajala.

Bertil Isaksson. Foto: Lasse Stenman

Och de mötte både positiva och negativa reaktioner från dem de samtalade med. Många hade i hela sitt liv kämpat för att bli riktiga svenskar. De ville inte att någon skulle komma och störa detta. Andra var så berörda av ungdomarnas engagemang att de grät vid mötena och var så glada över att detta arbete kommit i gång.

Många var insändarna i tidningarna med starka känslor både för och emot. Starkast var nog motståndet bland politiker och ledande kommunala företrädare. För dem gällde det att komma så nära det svenska föregångssamhället som möjligt och dra fördel av detta. De lyssnade dåligt och hånade ofta STR-T för deras arbete. Ofta framfördes också uppfattningen att språk konkurrerar med varandra, så att man bör välja ett språk – en uppfattning som varit stark länge inte minst inom skolans område.

Björn berättade om initiativet med en lägerskola i Rantajärvi som blev en återkommande sommaraktivitet. Snart var byns alla 80 invånare engagerade och snart tog de över verksamheten. På lägret fick barnen komma i kontakt med tornedalsfinskan men också lära sig traditionella tornedalska sysslor som att göra blodkorv på gammalt sätt och bygga en kolmila.

Björn Eklöv. Foto: Lasse Stenman

Då i början av 1980-talet var det mycket som började hända samtidigt som STR-T bildades. Folkmusiken började blomma i spåren av Hasse Alatalos uppteckningar av folkvisor och tillkomsten av Norrlåtar. Man började sjunga på tornedalsfinska och det bildades folkdanslag. Teaterverksamheten utvecklades med Tornedalsteatern. Den tornedalska kulturen och språket blev något att vara stolt över och som utvecklats till något av hög kvalitet.

Avslutningsvis framhöll alla tre att de aldrig sett kampen för tornedalsfinska som varande i motsättning till det finska. Tvärtom förutsätter de varandra. Men, man ville börja där man befann sig med sitt eget språk och sedan bygga vidare på detta. Och alla tre gick ju snart vidare med arbetet i andra former än inom ramen för STR-T.

Lennart Rohdin