Tornedalsteatern långlivad regional workshop


2016 firar ToTe trettio år – en skapande paraplyinstitution med tentakler på många fler ställen än det Pajala där man har sitt högsäte.

En organisation som nästan alla kulturarbetare i nejden vid något tillfälle haft samröre med.

Teaterns uppbyggnad och framgång är förstås resultatet av många människors input och ansträngningar.

Men det är svårt att förbigå multiverktyget Bror Astermo, en pragmatisk kraft från Junosuando som varit sammanlänkande faktor under hela kollektivets liv.

Bror ger en koncis programförklaring.

-Teatern är lika med språket, att man skriver på meänkieli och talar det på scenen.

Något som nu kan tyckas självklart har under lång tid varit en daglig kamp.

Periferin central

ToTe:s verksamhet är i sanning decentraliserad. Man spelar ofta ute i byarna och igenkänningsfaktorn är stark.

-Det faktum att man kan få se grannen stå på scenen och tala sitt eget språk bidrar till att människorna kan känna stolthet över det man har, menar Astermo.

En instegströskel på lagom nivå gör också att många kan delta aktivt. Ett antal personer har börjat som snövita amatörer och fortsatt till semiprofessionell nivå.

Några få har hela sitt levebröd i verksamheten.

Bror Astermo. Foto: Lasse Stenman

Långt cv

Produktionstakten är hög – i stort och smått. Bror Astermo funderar över repertoarens omfattning en bra stund.

-Skolpjäserna inräknat tror jag tror att vi gett över fyrahundra föreställningar, räknar han tankfullt.

Men Astermo ser hellre framåt än tittar i backspegeln. En utomstående kan fråga sig varför man gång på gång utsätter sig för den stress som en teateruppsättning för med sig.

Friskt vågat…

-Hal is är spännande och vägen till premiären är egentligen intressantare än slutresultatet. Och så är känslan efter föreställning underbar, förklarar Bror Astermo.

Gun Olofsson från Vittangi är en kulturkrigare som med undantag för en timeout för några år sedan också varit aktiv i Tornedalsteatern sedan starten.

-ToTe har betytt oerhört mycket för min egen utveckling, konstaterar Gun.

Tillsammans

Små steg har byggt på självförtroendet och insatsen för ToTe har öppnat andra dörrar. Gun är annars kanske mest känd som del av folkmusikgruppen Jord.

Hon lyfter fram en praktisk aspekt av att förfoga över en regional instituion.

-Teatern är ett fordon för idéer, där man inte behöver söka pengar för varje enskilt projekt.

Men känslan att få vara del av något större överskuggar det mesta.

-Jag ångrar inte en minut av mitt engagemang i ToTe. Det är alltid lika spännande att bygga något tillsammans med andra.

Gun Olofsson. Foto: Lasse Stenman

Tuff arbetsmarknad

Med åren blir pianot nästan självspelande.

-Jag sökte mitt första jobb så sent som 2013, skrattar Gun Olofsson.

Fokus på framtiden är som sagt en förutsättning för överlevnad. Men pionjäråren har en särskild plats i hjärtat för de verksamma. Både Olofsson och Bror Astermo talar varmt om arbetet med teaterns debutpjäs Jää lähtee (Isen går) från 1986.

Regina Veräjä är en yngre verksamhetssyster till Bror och Gun, som efter åtta yrkesår som lokalreporter i Pajala för Haparandabladet satsade på en karriär som frilansande kulturarbetare 2007.

Plats i tillvaron

-Jag är ett barn av Tornedalsteatern. Det var ToTe som gjorde att jag fann ett sammanhang och ville stanna kvar i byn efter gymnasiet, berättar Regina.

Hon beskriver en stegvis utveckling mot självständighet.

– I april 2015 hade jag haft f-skattsedel i tio år, framlägger Regina med ett varmt leende.

En roll som ”fri” kulturarbetare ställer dock krav på omgivningen.

Ut i världen

-Jag har en förstående familj. Tänkte först att jag skulle ge det fem år – far de närmaste illa är det inte värt priset.

Utan att det egentligen finns något facit, står Regina Veräjä fortfarande på egna ben.

En milstolpe för både ToTe och Veräjä är gästspelet på nationalscenen 2006, då hon medverkade i sex föreställningar av Mona Mörtlunds Regnblommorna är vackra i år på Dramaten i Stockholm.

Regina Veräjä. Foto: Lasse Stenman

Filmarbete

En teveversion för SVT producerades och sändes också.

-På ett plan var det precis som att göra en uppsättning på Folkets hus i Erkheikki. Men det är ju ett erkännande, framlägger Regina Veräjä.

Hon minns det kittlande publiksorlet på svenska, meänkieli, finska och samiska innan ridån gick upp. Och den tillfreställande känslan att få göra en extraföreställning.

Regina har för övrigt producerat tre dokumentärfilmer med olika samarbetspartners – Kerttu från Kaalamaa (2008), Vår enda räddning (2010) och Tanja (2012). Samtliga har sänts i SVT och två av produktionerna också i finska YLE.

Kulturellt BB

Att titta bakåt och reflektera över det som åstadkommits i Tornedalsteaterns namn har definitivt sitt värde. Men egentligen är det känslan av pågående process som är mest tillfredställande.

Undertecknad träffar Astermo, Olofsson och Veräjä i ToTe:s fikarum en mörk vintersöndag. Samtalen avbryts och berikas av regissör och skådespelare som är mitt uppe i arbetet med en ny produktion.

Med yvigt kroppsspråk förmedlar ensemblen sina akuta känslor.

Man kan likna miljön vid en skapande förlossningsavdelning, med lika delar värk och salighet.

Lasse Stenman