Vilhos, Jannes och Lasses livliga fantasi

I byalivet ingår som regel några udda existenser, människor som ofta inte passar in i gängse social mall.

Vilho Ollikainen (1934-1998) var en sådan – med ett stort och vidöppet intellekt.

Verksam i bland annat Hakkas och Ullatti, blev under 2014 Vilho huvudperson i Tornedalsteaterns pjäs Tjära människa, ett stycke dramatik som i relativa termer levt länge. I skrivande stund vid jultid 2015 spelas den fortfarande sporadiskt.

På scenen möter vi Ollikainen i Janne Johanssons gestalt. Ur kvarlåtenskapen har dramatiker och skådespelare format en föreställning med sånger och poetiska tankar.

Janne har levt som Vilho under lång tid och artikelförfattaren intervjuar här rolltolkaren i aktivt läge.

Vi tillåter oss att leka lite med ämnet – för historieberättaren är linjen mellan fakta och fiktion ändå inte absolut.

Varifrån kommer orden?

– Orden finns inom mig och behöver skrivas. Det blir som ett kall att skriva orden på papper, då blir dom sanna och ger ett ögonblick av lugn för en stund. Det kan vara tankar eller något jag upplevt eller någon jag träffat som ger mig orden. Orden kommer till mig från vårt universums kosmiska enhet.

På vilket språk drömmer du?

– På nätterna drömmer jag på finska och jag dagdrömmer på svenska. När jag drömmer om landet som var mitt fädernesland och om platser man inte längre kan åka till, lägger sig finskan som en drömsk trasmatta över min tankebana. Språket jag försöker erövra är mina dagdrömmars språk och ger innehåll till mina dikter.

Jannes Vilho. Foto: Lasse Stenman

Kommer musiken och språket från samma plats?

– Alltid från hjärtat. Allt kommer från hjärtat. Hjärnan bara förverkligar det hjärtat vill säga och lägger allt i rätt ordning. Det är sedermera handen som skriver det som hjärnan vill, men hjärtat är där allt kommer fram som är ärligt och sant.

För vem sjunger och skriver du?

– Jag sjunger för alla, för naturen, för djuren, för människorna och inte minst barnen. Barn är öppna och ärliga och då är det är viktigt att det känns rätt när man framför det. En sång eller dikt eller för all del en bild är inget man bara lägger fram som ett mål mat på bordet. Man måste öppna sin själ och vara ärlig mot sig själv och till den man sjunger eller skriver till.

Hur reagerar din omgivning på dina sånger och texter?

– Ibland med glädje, ibland med tårar. Beror på stunden och det tillfälle där sången eller texten möter lyssnaren.

En sorglig text kan också ge glädje och kraft liksom en glad sång kan ge utlopp för smärtan och sorgen. Vad gäller mina framträdanden handlar det om att beröra och att finna det kosmiska elementet som kallas nu. Sen är det för sent.

Vad vill du berätta med dina bilder som inte kan sägas eller sjungas med ord?

– Det är något som inte kan förklaras. En bild säger något annat än tusen dikter och sånger. Det är var själva punkten av det man vill förklara sitter, eller en numerisk talföljd som ger svar på vart vi eller jag är på väg. En själ kan målas på en duk och behöver visas med mer än vad som med ord kan sägas.

Hur mår du idag?

– Just idag mår jag bra, bara bra. I förra veckan kände jag mig som en rutten disktrasa. Det är som det är och det är olika hur man känner sig. Att vara sann med hur man mår är det rätta. Det är som att ens mående behöver ändras för att man ska få ett helt liv med allt vad det ska innehålla. En litet skeende kan ändra en hel dag men just nu mår jag bra.

Lasse Stenman