Här är de – kvinnorna som medverkar i Bastubaletten!

Koreografen Justine Kirk väntar på de nya dansarna. Foto: Mattias Barsk

Nu är det klart vilka fem kvinnor från Tornedalen som medverkar i SVT:s fortsättning av Bastubaletten.

–  Mitt mål är att se till att Tornedalen inte dör ut, vi måste synliggöras, säger en av de utvalda, Pia Hulkoff från Hulkoffgården i Korpikylä.

Metavisi kan som enda media avslöja vilka kvinnor som ska ge sin bild av Tornedalen i fortsättningen av Bastubaletten. Det blir Pia Hulkoff, Gun Olofsson, Sanna Kalla, Birgitta Rantatalo och Lena Snell.

Gun Olofsson är skådespelerska i Tornedalsteatern, Sanna Kalla ena halvan i popduon The Magnettes, Birgitta Rantatalo språkivrande renbonde i Korpilombolo och Lena Snell företräder ICA Lahtis i Kaunisjoensuu.

Själva kärnan i de två första delarna av Bastubaletten var att frigöra mannen från föreställningar om sig själv, har producenten Mattias Barsk tidigare sagt på SVT:s hemsida. Och andras förväntningar.

  Men vad är det som kvinnorna i Tornedalen gör upp med? undrar han. Det är ju inte så att man kallar en kvinna för knapsu. Men det där har vi tänkt på en del, och vi kommer nog få svar från kvinnorna.

Pia Hulkoff ser fram emot äventyret som börjar i maj.

 Jättespännande. Det gladde mig att det nu görs en Bastubalett om kvinnor för är det inte kvinnorna som är de starka i Tornedalen?

  En anledning till att jag valdes ut är nog att jag kan meänkieli. Och så är jag känd för att vara frispråkig.

Var det självklart att tacka ja?

– Absolut, jag är ju spontan av mig. Ju tokigare desto bättre.

Har gott självförtroende

Pia gillar att hitta nya utmaningar i livet. Hulkoffgården, som Pia driver ihop med maken, är en restaurang- och konferensanläggning som fått sin tionde omnämning i White guide. Bara en sån sak!

Det krävs mod för att vara med i programmet?

–  Ja. Men jag har ett gott självförtroende och har aldrig varit osäker på min tornedalska identitet. Tvärtom har jag alltid stått för den.

Vad är tornedalsk identitet för dig?

– Att vara stolt över att komma härifrån, att vara stolt över sitt ursprung och sitt språk. Jag fick med mig hemifrån att inte lämna finska språket.

Männen har något att göra upp med i Bastubaletten, till exempel föreställningen att inte vara knapsu. Har kvinnorna något att göra upp med?

– Ja, jag tror det. Att våga bära med sig sin identitet, att inte byta dialekt för att man varit två veckor i Stockholm. Våga vara sig själv och se sitt ursprung.

Gun Olofsson, skådespelare i Tornedalsteatern, är också stolt över att ha blivit utvald till Bastubaletten:

– Jag är otroligt glad att få vara en av de fem kvinnorna. Hauska! Det ska bli väldigt spännande att få möta de övriga kvinnorna. Se vad vi kan göra tillsammans, hur vi ska porträttera, dansa och lyfta fram den moderna tornedalska kvinnan.

Pia Hulkoff, Korpikylä, Haparanda. Foto: Privat

Gun Olofsson, skådespelerska Tornedalsteatern. Foto: Privat

Sanna Kalla, ena halvan av The Magnettes. Foto: Privat

Birgitta Rantatalo, språkivrande renbonde i Korpilombolo. Foto: Privat

Lena Snell, ICA-handlare, Erkheikki. Foto: Privat

Bastubaletten återuppstår – urpremiär i Tärendö 27 augusti

Daniel Wikslund och Bengt Niska. Foto: SVT

Bastu och balett? Det låter ju hett. Och faktiskt, det slår inte bara gnistor, det blir stor eld. Gänget från tv-serien som blandade bastu och balett är tillbaka. Nu på scen i en dans- och musikföreställning.

Efter uppmärksamhet från hela Norden och på internationella tv-mässor är gubbarna i bastun redo igen. Den här gången måste allt bli rätt! Det går inte att ta om eller klippa bort inför publik!

Urpremiären för ”Här dansar vi inte!” (uppföljare till Bastubaletten) blir lämpligt nog i Tärendö, på Eldfesten, lördag 27 augusti.

Bengt Niska får koreografi av Justine Kirk Foto SVT

Bengt Niska från Bastubaletten får koreografi av SVT:s Justine Kirk. Foto: SVT

 

 

”Bastubaletten blev ett sommarkollo för gubbar”

Fem tornedalska män dansar balett i SVT:s dokumentär Bastubaletten. Foto: SVT/Massa Media AB

Samtalen i SVT:s kritikerrosade dokumentärserie Bastubaletten spårade ur ibland.

-Vi pratade väldigt sällan om det som inspelningsteamet ville men de verkade nöjda ändå, säger riksspelmannen Daniel Wikslund.

Daniel är i Mexico och spelar in en musikvideo, men följer ändå SVT:s sändning av Bastubaletten som han medverkar i tillsammans med fyra tornedalsmän. När vi pratas vid har han sett de tre första avsnitten – och han gillar det han sett.

I Bastubaletten är det tänkt att myten av den tornedalska mannen prövas. I slutändan ska alla samtal i bastun och dansövningar under ledning av koreografen Justine Kirk leda till en bastubalett.

De fem männen är kända profiler i Tornedalen: Daniel Wikslund, Fredrik Hangasjärvi, Bengt Aili, Henry Huuva och Bengt Niska. De flesta kände varann sedan tidigare.

Daniels intryck av de första avsnitten är att bilderna av Tornedalen är vackra och konstnärliga samtidigt som teamet fångat en hemtrevlig känsla.

Han gillar att scenariot kretsar kring bastun som ju nästan alla vid gränsen har en relation till.

Daniel Wikslund. Foto Maria Söderberg.

Sveriges nordligaste riksspelman Daniel Wikslund är nöjd över det han hittills sett av Bastubaletten. Foto: Maria Söderberg

Behövde inte tänka

Inspelningen i somras av de fem avsnitten tog en vecka.

-Det var intensivt. Men efter tre dagar kändes det nästan som en livsstil. Det blev som ett sommarkollo för gubbar. Inspelningsteamen talade om för oss vad vi skulle göra så vi behövde inte tänka så mycket själva.

Ibland fick ”gubbarna” små ledord att snacka om, till exempel manlighet, och utifrån det växte samtalen i bastun fram.

Kameramännen hängde i deras hasor åtskilliga timmar varje dag.

Besvärande?

-Neeej… Ju äldre man blir desto mer immun blir man mot sig själv, man bryr sig inte lika mycket. Vi kände inte att vi behövde dölja så mycket, för förr eller senare skulle bristerna ändå komma fram.

Kan inte prata meänkieli

Daniel är 70-talist och den enda i gänget som inte pratar meänkieli.

-Jag är lite udda där men vet att jag representerar en stor grupp som inte kan meänkieli. Jag förstår mycket men talar inte det själv även om jag gillar språket, det är en del av min kultur.

Daniel kan göra sig förstådd på sju språk efter att ha rest mycket och bott i flera länder. Bland annat vistas han mycket i Latinamerika som är något av hans andra hem.

-Med folk jag känner försöker jag prata finska och har gått en del kurser också.

Hans uppfattning är att ytterst få unga pratar meänkieli idag vid gränsen, det håller på att dö ut. Musikerkollegan Fredrik Hangasjärvi kallar han ”den siste mohikanen” och framhåller honom som en förebild.

-Jag vet ingen yngre än han som pratar meänkieli – och han är född 1973.

Fotnot: Bastubaletten går att se i efterhand på SVTPlay.