Åsa Larssons Tornedalen i SVT-program

-Det här har varit mitt livs bästa resa, säger Åsa om inspelningstiden uppe i Tornedalen i somras. Foto: Ahti Aasa, SVT

Arbetsgemenskap är typiskt för tornedalingar. När författaren Åsa Larsson återvänder till sin barndomsby Kurkkio i en ny programserie i SVT får vi ta del av den.

-Jag och mamma gör fortfarande så, vi jobbar ihop. Att skura mattor tillsammans, att låta handen göra något, är bra för huvudet och samtalet. Tornedalingar har en tilltro till sina händers förmågor.

I SVT:s nya programserie ”Med hjärtat i Kurkkio” står författaren Åsa Larssons eget liv i fokus. I tre delar som sänds i december får vi följa i hennes fotspår när hon återvänder till Tornedalen. Allt är äkta, ingen fejkad historia ligger bakom upplägget.I programmet återknyter Åsa kontakten med både personer och platser från hennes uppväxt – det som format henne som människa och även präglat hennes författarskap. Möten som hör ihop med hennes livsberättelse. 

SVT:s nya program i tre delar om Åsa Larssons liv sänds i december. Foto: Bonniers

-När jag väl kom tillbaka till Kurkkio i somras inför inspelningen, var min föreställning att älven var jättestor och skogen djup och enorm … Men i verkligheten handlade det om kanske en kvadratkilometer som jag rört mig på under min uppväxt.

Åsas mormor Theresia bodde i Kurkkio och henne känner Åsa stor kärlek till. Hon finns också återgiven i den filmatiserade boken om hjältinnan Rebecka Martinsson.

-Min mormor var den viktigaste personen i mitt liv.

Samvaron med mormor bestod i att följa henne i hushållsgöromål och barnbarnet var aldrig i vägen. Theresia var flitig, jobbade jämt, satt aldrig ner.

En extra krydda i programmet är att det finns en konflikt i Åsas familj som är kopplad till Kurkkio,

-Konflikten har gjort att jag inte varit där på 30 år så det var väldigt speciellt att komma tillbaka.

SVT:s producent Ahti Aasa gav Åsa stor frihet att bestämma över innehållet i programmet. En hörnsten blev att skura trasmattor vid älvens strand, en annan att skriva en låttext ihop med Hasse Alatalo (med sång på förstukvist av Susanne Rantatalo). Producenten Ahti Aasa ville att allt som filmades skulle vara äkta och hända på riktigt. Det förhållningssättet passade Åsa bra.

 

-Tornedalingar har en tilltro till sina händers förmågor, säger Åsa som här skurar mattor ihop med Maja Mella i Kurkkio. Foto: Ahti Aasa, SVT

”Mitt livs bästa resa”

Upplevelserna under inspelningsveckan öppnade nya dörrar hos Åsa som hon tänker använda sig av framöver. Kanske i musikform, kanske i framtida romaner som speglar tornedalsk kvinnohistoria?

-Det här har varit mitt livs bästa resa.

Möten under inspelningen har fungerat som en språngbräda för henne.

-Sommaren gav mig en ingång till personer och ämnen jag vill gå vidare med.

Nästa sommar tänker hon därför åka runt i Tornedalen och lyssna till berättelser som lever sina egna liv hos människor vid gränsen. Flera har hon redan träffat, andra tänker hon söka upp via tips. Kanske lever historierna vidare i Åsas författarskap längre fram? Först måste hon bara lägga handen vid sista delen av PAX-serien (populär ungdomsserie) och en avslutande roman om Rebecka Martinsson.

Det Åsa fick uppleva under sin vecka i norr var arbetsgemenskap och hon tror att det är typiskt för Tornedalen.

-Vi är vana vid att umgås under tiden vi jobbar. Många tornedalingar är också duktiga på hantverk och har en slags tilltro till sina händers förmågor.

 

Hasse Alatalo och Åsa tjärar åror vid älvsstranden. Foto: Ahti Aasa, SVT

 

Kanske bygger man något tillsammans, städar ihop eller arbetar med slåttern med grannar?

Minoritetsspråket meänkieli finns förstås med i programmet. Åsa pratar inte språket själv men förstår ganska mycket. Hon berättar om hur härligt det är att vistas i en miljö där meänkielin lever och uppleva att språket kommer tillbaka till en trots alla år som gått.

Hon tror också att om man lär sig meänkieli i vuxen ålder kommer man aldrig äga språket till hundra procent.

-Men man kan bli bekant med det och lära känna det. Och det kan vara tillräckligt.

 

Ann-Helén har tagit makten över sin dubbla identitet

Författaren Ann-Helén Laestadius blev nyligen intervjuad inför publik av Finlandsinstitutets direktör Anders Eriksson. Foto: Susanne Redebo

-Det sätter sina spår att inte kunna vara sig själv.

-Därför handlar mina böcker om att våga vara sig själv, att ingen annan ska definiera vem du är, säger författaren Ann-Helén Laestadius som vuxit upp i ett trespråkigt hem i Kiruna.

Ann-Helén Laestadius fick nyligen Augustpriset i Barn- och ungdomsklassen för sin sjätte bok ”Tio över ett”. Under Finlandsinstitutets bokcafé i Stockholm om tornedalsk litteratur berättade hon om sin uppväxt och om att våga stå för sin identitet. Intervjuare var Finlandsinstitutets direktör Anders Eriksson. Här kommer ett utdrag från mötet inför publik.

Huvudpersonen i boken bor i Bläckhornen i Kiruna i ett av de hus som måste rivas på grund av LKAB:s expansion. I juryns motivering står det att du väver samman plats, psykologi och tid?

– Jag ville gräva mig in i hur människor mår på grund av flytten av stan. Det mesta hittills har handlat om den fysiska flytten, inte om känslor. Men jag ville lyfta barns och tonåringars känslor, de som är extra maktlösa. Boken handlar också om mig själv, för jag känner en oerhörd sorg över att Kiruna är på väg att förändras. Mina kvarter är de första som rivs i flytten.

Är boken självbiografisk?

– Nej, men det finns likheter. Erfarenheten av att växa upp i både den samiska och tornedalska kulturen är hämtad från mig själv. I ”Tio över ett” har jag valt en pappa som kan meänkieli och en mamma som bara pratar svenska. I mina böcker om Agnes är mamman same, fast hon har valt att lämna språket och kulturen.

”Tio över ett” är delvis en självbiografisk berättelse om Ann-Heléns egen uppväxt.

 

Du har ett väldigt driv när du skriver, beror det på att du är journalist också?

-Det tror jag. Jag vill snabbt komma till kärnan. När jag skriver hör jag röster i huvudet och då mest på samiska och meänkieli. Jag skriver upp det på post-it-lappar och när jag sedan sätter mig går det fort.

-Jag skriver i snitt 15-20 sidor om dagen när jag jobbar med en bok.

Hur var det att växa upp i Kiruna med tre identiteter: en samisk, en tornedalsk och en svensk?

-Det var tufft att växa upp som same i Kiruna. Mamma gick Nomadskolan och lärde mig aldrig språket, hon hade en svår tid som ung. Många av barnen som gick i den här skolan blev slagna och fick höra att de och språket var mindre värda. Jag är född 1971 och på den tiden ansågs det inte bra att lära sig två språk för man kunde bli halvspråkig. Själv längtade jag efter båda språken, framför allt efter samiskan. Och jag förstod inte varför jag inte kunde få det.

-När jag kom till skolan blev det tydligt att jag inte skulle berätta att jag var same för då skulle jag blir kallad lappjävel. Jag fick hålla tillbaka min identitet. Det var märkligt eftersom jag växte upp med den samiska och tornedalska identiteten hemma men i skolan var jag svensk.

Den samiska kulturen upplever en hype nu med filmer som Sameblod och artisterna Jon-Henrik Fjällgren, Sofia Jannok med flera?

-Ja, men jag brukar säga att vi har funnits här hela tiden men varit osynliggjorda! Nu börjar vi tillåtas att synas. Det handlar mycket om den yngre generationen som tar för sig, som inte står och väntar. Och att det finns så många sociala medier idag där saker plockas upp och får uppmärksamhet.

-Därför skriver jag om hur viktigt det är att ta makten över sin egen historia, att berätta på sitt eget sätt och inte bli berättad OM. Det är hela poängen med att jag blivit författare.

Finns det något som även de andra minoriteterna i vårt land kan ta lärdom av?

-Det handlar om att bestämma sig för att ta makten över sin egen historia. Det kan vara via litteraturen, musiken eller på andra sätt. Att försöka synas och hela tiden ligga på för att få tillfällen.

Hur ser din längtan norrut ut?

-Jag längtar hela tiden och jag åker upp så ofta jag kan till vår stuga i Soppero. Det är där hjärtat finns. Jag kallar mig Kirunabo fast jag bor i Solna sedan 1999. Jag blev faktiskt lite förvånad när jag nyligen såg en rubrik om mig i lokaltidningen här nere. Där stod att jag var ”Samisk Solnabo”. Det hade jag aldrig hört förut och det skulle jag inte kalla mig själv.

– Jag längtar alltid hem till Kiruna och Soppero. Det är där jag får min inspiration, säger Ann-Helén Laestadius, 45 år. Foto: Susanne Redebo

”Någonting lossnar i mig när jag promenerar”

Mona har sitt hjärta i Kangos men bor i Luleå. Foto: Reino Jillker

– För mig är diktandet nästan som att andas, jag skriver alltid dikter. Det är mitt sätt att tänka över tillvaron, att formulera känslor i ord, säger författaren Mona Mörtlund.

Mona är poet, dramatiker och författare. Hon har skrivit böcker, filmer och teaterpjäser, har producerat för Sveriges Radio och Sveriges Television och jobbar med översättningar till meänkieli. Hon föddes i Kangos och har sitt hjärta där fast hon flyttat runt och numera bor i Luleå.

En av Monas större bedrifter är att hon fört meänkielin till Dramaten i Stockholm.

– Jag har varit där två gånger. 2006 med pjäsen Regnblommorna är vackra i år och så förra hösten när jag läste dikter på meänkieli. Det var första gången som poesi framfördes på vårt språk på Dramaten.

– Dramaten är allas vår nationalscen så det är helt riktigt att alla språk ska finnas där.

Tornedalingarnas egna ramsor

Mona skrev sin första bok på meänkieli tillsammans med Monica Johansson för över 30 år sedan. En bok med bland annat ramsor och lekar som hon och Monica samlat in genom att färdas genom Tornedalen och prata med många gamla och barn. Mona var då förskollärare och ville jobba med meänkieli men saknade material. Tack vare stöttning från Socialstyrelsen och den språkliga mentorn Matti Kenttä från Haparanda kom boken till med titeln Moron, moron, ostaks’ poron.

– Jag minns att många var fundersamma över hur vi skulle kunna skriva ner något som bara var ett talspråk.

– Boken blev en succé. Första upplagan på 3 500 exemplar tog slut på 1,5 månad.

Idag håller många meänkielin högt i Tornedalen, andra känner nästan ett förakt för det. Varför är det så?

– Det kommer alltid att finnas olika åsikter. Tiden då språket inte var värt någonting har satt sina spår hos människor. Var och en måste lyssna på sig själv och känna efter hur mycket man vill engagera sig i de här frågorna. Men man ska inte döma folk, det måste finnas plats för olika åsikter.

monas-senaste-bok-pa-finska-och-en-oversattning-av-tva-tidigare-utgivna-diktbocker-foto-reino-jillker

Monas senaste bok på finska och en översättning av två tidigare utgivna diktböcker. Foto: Reino Jillker

Två poesiböcker blev en

Monas senaste alster kom ut i våras och består av två poesiböcker på svenska som översatts till finska av Irene Piippola (Väyläkirjat). Muistan mettäaukion, lämmön iholla heter boken som omfattar diktsamlingarna Morgonnatt och Mörtlunds Mona.

Under sommaren har hon skrivit fem berättelser på meänkieli för Sveriges Radios barnprogram Magiska skrinet.

Mona berättar om hur det går till när berättelserna kommer till henne:

– Jag får alltid mycket inspiration när jag rör på mig och är ute i går.

Under de år som Mona bodde i Tornedalen körde hon en hel del bil.

– Någonting lossnar när jag är i rörelse.

Någon gång för länge sedan hörde hon om en amerikansk forskning som visar att folk som växer upp vid en älv blir rörliga av sig.

– Jag såg älven hela tiden från mitt fönster när jag växte upp, så det kanske stämmer?

Här kommer ett smakprov på en av Monas dikter:

Innan du reser 

går vi ut på myren 

Det är månsken 

och kväll, en aning kyligt 

Hjortronen är stora och mogna 

Vi säger inte mycket till varandra 

Vad ska vi säga? 

Du reser i morgon 

Det är oundvikligt 

Vi sitter tysta vid elden 

Det är fina hjortron i år, säger du 

Och det är det

bokforsaljning-pa-kulturens-hus-i-lulea-foto-reino-jillker

Bokförsäljning på Kulturens Hus i Luleå. Foto: Reino Jillker

Hon missionerar i skolorna för språkets överlevnad

En pensionerad förskollärare från Tornedalen har hittat sin mission. Hon åker runt i länets skolor för att väcka liv i meänkielin.

-Vi måste börja med förskolebarnen, det är där den största stöten ska sättas in, säger Kerstin Tuomas Larsson.

Pajalabon Kerstin har hittat sitt kall i livet: att blåsa liv i ett språk som under lång tid haft låg status. Själv har hon heller inte gått fri från språkskammen. Under många år föraktade hon sitt ursprung och var glad över att hon gifte sig med en Larsson och därför kunde stryka det finskklingande Tuomas.

-Mina föräldrar pratade alltid svenska med oss barn och samma sak med hunden som var i köket. Men i ladugården och sinsemellan blev det finska. Till korna, hästarna och grisarna pratade de alltid finska.

Hon berättar inför barnen om svunna tider och årstider, väver ihop historia med språket och tar ofta med sig vardagsprylar. En dag i veckan försöker Kerstin träffa ”sina” barn på olika skolor från Kiruna ner till Haparanda. Under lektionstimmarna pratar hon mycket meänkieli och läser högt ur de få barnböcker som finns på språket. Den här intervjun görs på en parkeringsficka mellan Korpilombolo och Pajala via mobil. Det ger en bra bild av Kerstins liv idag då hennes kall blivit att flänga mellan olika skolor i Norrbotten för att blåsa liv i minoritetsspråket.

– Vi fick nya elever till min klass som pratade meänkieli på rasterna och jag ville inte bli sedd som högfärdig så jag började svara på finska. Men gud vad jobbigt det var!

Kerstin, som hade språköra, snappade upp meänkielin ändå även om det dröjde till tolvårsåldern innan hon vågade prata själv.

-Just nu åker jag runt med min farmors gamla potatishacka, för så här års är det dags att ta upp potatisen. Det är lättare att konkretisera språket om man har med sig något att visa.

Kerstin riktar in sig på förskolebarn eftersom det är klarlagt att ju tidigare ett språk förs in i livet, desto lättare att ta till sig.

-Det jag gör är ett sätt att förändra språkets status på, ändra attityder och värderingar. Då är det viktigt att börja med de yngsta.

Pippi

I februari kommer Pippi Långstrump ut på meänkieli. Översatt av Kerstin Tuomas Larsson och Tuula Uusitalo.

Kerstin är författare också. I fjol kom hon ut med tre böcker på meänkieli – tre barnböcker och en diktsamling. Och i februari kommer Pippi Långstrump ut på meänkieli. Den har Kerstin översatt ihop med Tuula Uusitalo. I pipeline ligger också två barnböcker för de allra yngsta, knutna till Lumios förlag i Hedenäset.Tidigare i år fick Kerstin 50 000 kronor från Författarförbundet och nyligen tillkom 5 000 från Eva Heerbergers fond för att den tidigare hemspråksläraren Kerstin åker runt och missionerar i skolorna. Kerstin har ofta under sina turnéer med sina egna barnböcker på meänkieli och läser ur dem. Ennen aikhaan handlar till exempel om hur det var att leva förr i tiden och där finns många äldre ord som nästan är helt borta idag.

Räcker det med ett besök då och då för att få igång språket hos barnen?

– Naturligtvis räcker det inte med en gång i veckan men på vissa ställen pratar lärarna med barnen på meänkieli utöver det. Jag är så glad de gånger jag märker det, men det går ju inte att tvinga någon att göra det.

Vad pratar du själv för språk hemma?

-Jag och min man pratar mest meänkieli, det har blivit så med åren.