Tornedalskt allmogemåleri göms i uthus

Gunnel Tjäder har drivit sitt företag som konsthantverkare sedan 1996. Hon jobbar med ull och renskinn utöver dekormåleri. Foto: Privat

Konsthantverkare Gunnel Tjäder i Kiruna är en av få dekormålare som har kunskap i tornedalskt allmogemåleri. 

– Jag tror att många inte känner till vilka skatter de har där hemma. Ett flertal gamla tornedalsmöbler står i uthus och blir fuktskadade. Jag hoppas intresset för dem kommer tillbaka.

De flesta av oss känner igen ”problemet” med stora ärvda pjäser som hamnar på undantag. De är visserligen vackra men de kräver utrymme och passar inte alltid in i moderna små bostäder. Ett stort skåp tar plats och väger en hel del.

Tornedalens färgstarka allmogemåleri har sina rötter i trakterna kring Torne- och Kalixälvdalar och var som mest intensivt under 1700- och 1800-talen. Möblerna målades med handblandade linoljefärger på fri hand. Skickliga allmogemålare dekorerade skåp, brudkistor, sängar och annat på gårdarna. En av de mest kända heter Gustaf Strålberg (1794-1858), verksam i Överkalixtrakten.

Gunnel Tjäders egen resa i ämnet tog ordentligt fart då hon gick en konsthantverksutbildning på 1990-talet. Hon blev elev hos framlidne konservatorn Paulus Aili i Risudden och fick då värdefull kunskap i hantverket.

Idag arbetar hon med tornedalskt allmogemåleri, design av hantverk och textiltryck med inspiration hämtad från Lappland.

Brudkista i 1800-talets varmröda bottenfärg med handgjorda beslag. Sven Pounu har snickrat. Foto: Privat

Alla dekorer målas på fri hand. Foto: Privat

Bristfällig dokumentation

Men det fanns en tid när Gunnel inte visste att det fanns en speciell allmogestil i Tornedalen trots att hon är född i byn Kitkiöjoki och uppvuxen i Kiruna.

– Det saknas dokumentation om den här målningstekniken och det är synd.

Vad utmärker stilen?

– Grundtekniken bygger på linoljefärger. I början på 1700-talet var det väldigt vanligt med gulockra, en gulbrunfärg, i botten och ovanpå det enkla torrlaserade dekorer (buskmålning) i mörkare brunt. Laseringen blev mer och mer avancerad med tiden.

Stilen har fått influenser från bland annat ryska sidan.

På 1800-talet dök fler pigment upp och man kunde blanda till de typiska varmröda bottenfärgerna och även vackert blåa färgtoner.

Hur ser intresset ut för tornedalskt allmogemåleri idag?

– Det jag oftast anlitas för är att återskapa gamla möbler som blivit av med sin färg.

Men även nyproduktion förekommer.

Gunnel har en butik, Ateljénord, tillsammans med hantverkare i Kiruna och med en av dem, snickaren Lena Gustavsson, har hon särskilt tätt samarbete. Lena tillverkar dopskrin som Gunnel målar i tornedalskt ljusa färger.

– På skrinen finns min personliga tolkning av tornedalskt måleri.

Små höstolar är populära

Gunnel dekorerar också små nytillverkade höstolar som mor- och farföräldrar vill ge sina barnbarn, inte sällan med barnets namn på.

Dopskrinet har Lena Gustavsson snickrat. Gunnel Tjäder har valt en ljus färgställning som är inspirerad av det tornedalska måleriet. Foto: Privat

Höstolen har karaktäristiska torrlaseringar i det ljusbruna ramverket. Foto: Privat

Håller allmogemåleriet på att glömmas bort?

– Jag vet inte. Men jämfört med Dalarna och kurbitsmålningen, som hade sin storhetstid ungefär samtidigt som det tornedalska allmogemåleriet, så är inte vårt lika känt och använt i modern tid.

Dessutom finns det väldigt få professionella dekormålare kvar med kunskap om det tornedalska dekormålandet. Gretel Güthlein i Luleå utgör ett undantag med sin tornedalska älg.

Syftet med älgen är att sprida kunskap om traktens traditionella måleri.

Vill man se allmogetraditionen i målad form tipsar Gunnel om Martingården i Överkalix och Aunesgården i Övertorneå.

–  Åk gärna dit och kika på sommaren när de har öppet. Där finns mycket vackert.

Fotnot: Gunnel håller kurser i traditionellt allmogemåleri. Är du intresserad av att delta? Mejla henne på gunnel.tjader@ateljenord.com

Pöytäkaappi. Birger Berggård i Kangos har snickrat. Målad med handblandade linoljefärger av Gunnel. Foto: Privat

Kiruna-konstnär gjorde succé i tv-debut

Joakim Karkea från Kiruna/Junosuando hamnade på delad andraplats i SVT:s tävlingsprogram Konstnärsdrömmen. Foto: Privat

Oj, vilken uppmärksamhet 33-åriga Joakim Karkea från Kiruna fått efter sin medverkan i SVT:s Konstnärsdrömmen.

 Efter varje avsnitt har mobilen vibrerat konstant hela natten, säger han apropå all positiv feedback.

SVT:s satsning Konstnärsdrömmen gick ut på att tio talanger från hela landet tävlade om att bli Sveriges bästa amatörkonstnär.

Deltagarna fick olika uppdrag under de sex programmen och deras verk bedömdes av en jury där bland annat Ernst Billgren ingick.

I sista avsnittet strax före jul utsågs en vinnare: Stina Gunnarsson från Göteborg. Men den 33-åriga takläggaren Joakim Karkea med rötter i Junosuando hängde med ända till finalen.

3 000 personer sökte till uttagningen och själv var Joakim först lite tveksam till att medverka eftersom han inte gillar att stå i rampljuset.

Jocke tog sig ända till finalen tillsammans med tre andra konstnärer. Här syns han tvåa från höger. Vinnaren står längst till höger: Stina Gunnarsson. Foto: Susanne Redebo

Fått en nytändning

Med facit i hand är han ändå glad över att han tog chansen.

 Det har varit otroligt kul. Jag har lärt mig så mycket, bland annat att vara bekväm framför kameran. Jag har också fått en nytändning, har inte målat så här mycket på länge.

Jockes skickligt utförda akvareller fick mycket beröm under seriens gång. Han kallas ljusets mästare eftersom han lyckas fånga till och med vilken tid på dygnet det är.

Kanske beror det på hans jobb som takläggare i Kiruna?

I sitt arbete har han nämligen sett flera soluppgångar och kända Kiruna-motiv skifta färg. Inspirerad av detta ljusspel i norr har han under flera år låtit det komma till uttryck i sin ateljé i gamla brandstationen i Junosuando.

 Jag vill synliggöra den vackra naturen i Tornedalen. Just nu är det mycket norrskensbilder jag skapar med stjärnhimlar och så. Det går åt mycket färg och stora papper så det blir rätt dyrt, ha ha.

Jocke har efter sin medverkan i tv fått erbjudanden från flera gallerister om att ställa ut. Under våren blir det därför en turné till Kalix, Överkalix och Luleå.

Hur kändes det att se sig själv i tv?

 Det var väldigt ovant att höra sin egen röst. Och jag var så nervös inför varje sändning hur de skulle klippa ner materialet. Jag tycker ändå att jag behöll lugnet, även om jag mot slutet bara ville hem. Jag var väldigt trött efter tre veckors filmande med upp till 16 timmars arbete per dag.

I finalprogrammet i december målade deltagarna en fyr. Jockes akvarell i mitten fick fin kritik av juryn. Foto: Joakim Karkea

Målade inför kamerorna

Joakim berättar att bland de största utmaningarna var att måla under tiden två kameror riktades mot duken. Han som aldrig vågat måla när andra tittat på.

 Det var egentligen en riktig mardröm, när jag tänker efter.

Frågan är om det går att tävla i konst? Joakim är tveksam till det men säger samtidigt att egentligen utgör nästan alla ansökningar en tävling i sig, oavsett om det handlar om stipendier, utbildningar eller utställningar man vill delta i.

Joakim är just nu ledig från jobbet som takläggare på grund av snö och kyla, och det ger honom mer tid i ateljén.

 Kanske blir det så att jag får sluta med jobbet som takläggare så småningom? Det vore ju toppen att få måla varje dag.

Jocke avbildar gärna motiv från Kiruna och Tornedalen i sina akvareller. Foto: Privat

Smyckesdesigner lyfter nordisk taggighet

Camilla Mustikka. Foto: Jonas Gunnare

Guldsmeden Camilla Mustikka i Kiruna har gått från att trä glaspärlor på tråd till unika vigselringar och kollektioner i silver.

-Jag vill knyta an till naturen här uppe. Det som jag ser när jag tittar ut genom fönstret, säger Camilla.

Till jul lanserar hon en smyckeskollektion i sterlingsilver som knyter an till hennes efternamn (blåbär).

-Den har folk frågat efter eftersom min firma har blåbär som logotyp.

Många producerar smycken i Tornedalen, men Camilla Mustikka har kommit längre än så, hon driver en egen butik på Hjalmar Lundbohmsgatan i Kiruna.

Det går så bra att hon nu anställt Emma som hjälper henne i smedjan med att bland annat såga och slipa. På så vis kan Camilla öka produktionstakten.

Företaget växer och att åka på mässor och säljresor tar tid från skapandet, har hon upptäckt.

Utbildad i Lannavaara

Camilla är uppvuxen i Kiruna men har bott i Umeå i många år.

-Jag gjorde glassmycken på fritiden, designade och skissade. Hade en dröm som jag inte visste var den skulle hamna.

Drömmen resulterade 2009 i en grundutbildning i ädelstensteknik i Lannavaara via Luleå Tekniska Universitet. Den utbildningen byggdes på med treårig hantverkslärlingsutbildning i Leksand. Hela tiden har den nordiska växtligheten funnits där.

-Jag har alltid skissat på floran här uppe, mycket taggar och grenar och det jag sett hela livet utanför fönstret.

Vilken kollektion har fått mest uppmärksamhet?

-Hjortron och Granat i silver. Efter det kommer Snöflinga, den säljer bra fast det är sommar.

Hjortron foto Therese Stålnacke

En av de kollektioner som går bäst heter Hjortron. Foto: Therese Stålnacke

Platser som ger sinnesro

Sinnesro har Camilla döpt en ring till där kunden själv bestämmer vilken ort/plats hen vill ha ingraverad.

-Den kom till när jag hade sjukt många beställningar och satt och smidde 12-14 timmar per dag. Jag ville skapa något med ett ord som skapade sinnesro i mig.

Den första ringen fick därför namnet Kiruna ingraverat, Camillas plats på jorden.

Efter det har hon gjort fyra Mauno-ringar och presenter med ortsnamnen Vittangi och Jokkmokk.

SNOFLINGA_Vigsel_HerroDam

Camillas unika förlovnings- och vigselringar. Foto: Privat

Framtiden?

-Planen är att utöka butiken. Och att utöka försäljningen på webben. Jag vill nå ut både till Kirunabor och turister.

-Inom 4-5 år hoppas jag att vi är fler i smedjan. Jag vill jättegärna tillverka fler vigsel- och förlovningsringar men det arbetet har hindrats av att jag helt enkelt inte har tid.

Guldsmeden Camilla Mustikka jobbar Foto Jonas Gunnare

Camilla Mustikka längtar efter att smida fler vigselringar i sin smedja. Foto: Jonas Gunnare