Tornedalingar – opålitlig arbetskraft?

Det gamla stationshuset i Övertorneå var under 1970- och 80-talen ett ställe att ta avsked på för tornedalingar som flyttade söderut. Foto: Jan-Erik Westman

För 50 år sedan var tornedalingar inte välkomna i södra Sverige. 1965 fanns det åsikter om att de var opålitliga och missanpassade hoppjerkor som inte hade lust att inordna sig i samhället. Journalisten Susanne Redebo, 52 år, från Övertorneå har kommit över intressanta tidningsklipp på nätet. Läs hennes krönika.

”I ett gulnat tidningsklipp från Småland daterat 1965 rapporteras det om invånare i Barnarp som startat en protestlista mot att bygga hyreshus som skulle inhysa arbetskraft norrifrån. Det här ser jag på en bild som valsar runt på Facebook.

Protestlistan hade startats av polis Knutsson och innehöll 26 namnunderskrifter. De protesterande var rädda för att det nya hyreshuset skulle locka till sig:

1 norrlänningar.

2 sämre folk.

3 utlänningar i allmänhet men finnar i synnerhet.

4 arbetare som fått hjälp genom arbetsförmedlingen.

De räddhågsna förklarade för journalisten att de inte ville bli grannar med ett gäng missanpassade människor som varken hade lust eller förmåga att inordna sig i samhället. Det fanns en rädsla för folk norrifrån, för tornedalingar och deras ovilja att inordna sig i ett samhälle.

Det här ligger så nära i tid och känns ändå så långt borta. Pendeln måste ha svängt någon gång under 1970-talet vad gäller synen på folk norrifrån för då ansågs de vara tillförlitlig arbetskraft.

Ja, för 30 år sedan var det bara att välja och vraka bland sjukhusjobb i Stockholm. Det minns jag själv. Hade aldrig tömt en pisspotta i hela mitt liv men jobb som vårdbiträde fick jag ändå på stående fot.

För många av oss tornedalingar räckte det med att vi i telefon uttalade ordet ”jo” på inandningsluft så var jobbet i hamn.

Jag har en bekant från Pajala som under tidigt 80-tal fick jobb på Volvo i Göteborg och på tåget ner blev han headhuntad av en annan företagare som också ville ha honom. Alla slet i norrlänningarna! Och vi som flyttade fick pengar för att dra: flyttbidrag på flera tusen och gratis flygresor hem i ett halvår för att lindra smärtan tillfälligt. Jag var en av dem som vinkades av på tågstationen i Övertorneå för att aldrig mer komma tillbaka.

Men åter till nutid: Folk på Facebook häpnar i dag över tidningsklippet från 1965 som framhåller norrlänningar och tornedalingar som opålitliga och slöa. En del av kommentarerna påminner oss om det släktskap som finns mellan rasismen 1965 och det hat som drabbar många asylsökande i dag.

Jag läser vidare på Facebook vad folk tycker om det tidigare norrlänningshatet. Åsa skriver: ”Som norrbottning boende i Västsverige så är det bara att konstatera att Norrland är ett annat land, annorlunda, lite svårt och väldigt trevligt.” Annettes replik: ” Men suga vattenkraft och malmen och skogarna och rennäringen? Då duger vi norr om Dalälven!”

Frågan är om pendeln kommer att svänga när det gäller vår inställning till asylsökande på samma sätt som fientligheten mot norrlänningar klingat av? Idag tillhör tornedalingar en erkänd minoritet. Även om vårt språk meänkieli fått en rejäl spik i foten efter att staten försett våra föräldrar med munkavle, så jobbas det ända upp på ministernivå för att rädda det som räddas kan. Det känns bra mitt i sorgen över ett tappat språk.”

Susanne Redebo, före detta Övertorneå men sedan 30 år boende i Stockholmsområdet.

Susanne Redebo Foto Privat

Foto: Privat

Ingrid Klockare – en flyttfågel som återvänt

Sjuksköterskan Ingrid Klockare är en återvändare. Hon flyttade från Haparanda till Södertälje på 1970-talet men hemlängtan blev för stark. Här berättar hon med egna ord om sitt liv.

När vi når Ingrid, som växte upp i Pajala, är hon på en tremånaders vistelse i Spanien tillsammans med maken Sölve. Bägge är pensionärer och rår över sin egen tid.

Hon är idag tacksam för att hon och Sölve flyttade söderut efter gymnasiet och säger:

-Mitt råd till en ungdom som är intresserad av att flytta är att ta chansen. Det finns alltid möjlighet till återvändo om man vill.

Vi ber henne berätta om sitt liv.

”Mina föräldrar hette John och Vilma Kreku, de kom från Erkheikki. Jag har två bröder, Gunnar och Carl-Axel. Efter grundskolan i Pajala flyttade jag och många med mig till Haparanda för att fortsätta på gymnasiet.

Gymnasiestudier fanns inte i Pajala utan vi fick välja mellan Haparanda eller Kiruna. Under gymnasietiden bodde vi på elevhemmet eller inackorderade i privata hem.

Turades om att skjutsa

I början turades våra föräldrar och kusiners föräldrar om att föra och hämta hem oss till helgerna. Vi åkte också rälsbuss ibland till Övertorneå och buss därifrån till Pajala. När rälsbussen lades ner började bussar köra hela vägen.

I Haparanda träffade jag min man, Sölve Klockare. Tillsammans flyttade vi till Södertälje 1970. Sölve till ett jobb inom kriminalvården och jag flyttade efter studenten till ett sommarjobb på Lövstalunds sjukhem.

Tiden i Södertälje var bra. Jag tog sjuksköterskeexamen på Röda Korsets sjuksköterskeskola, Sabbatsbergs sjukhus, 1976, och året därpå fick Sölve jobb på det nyöppnade häktet i Luleå. Jag var färdigutbildad sjuksköterska och vi hade inga barn, så det fanns ingenting som band oss söderut.

Vi trivdes bra och hade fina vänner i Södertälje men båda hade vi rötterna i Norrbotten. Jag fick också jobb på Luleå lasarett efter tre veckors arbetslöshet.

Vinterbild Kraaseli. Foto Privat

Stugan på en ö i Haparanda skärgård tillhörde tidigare Sölves föräldrar.  Foto: Privat

Fick överta stuga i skärgården

Fyra år senare fick jag jobb i Haparanda. Efter mycket övervägande beslöt vi att flytta dit. Vi hade ju kopplingar till Haparanda bland annat tack vare stugan på Lill-Kraaseli på en ö utanför Haparanda. Stugan hade vi fått överta efter Sölves föräldrar, den var vårt smultronställe och dit åkte vi ofta.

Nu har vi bott i Haparanda i 34 år. Vi har inte ångrat flytten, varken till Södertälje eller hem igen.

Det jag kan sakna från Södertälje är det varma klimatet, men inte de blöta vintrarna. Närheten till Stockholm är också ett plus, med alla aktiviteter.

Idag är jag en glad pensionär. Jag jobbar extra som sjuksköterska ibland när det finns behov.

Jag och Sölve reser mycket och tillbringar stora delar av vintrarna i varmare länder. Just nu är vi på en tre månaders vistelse i Spanien. Annars gillar vi att pyssla i stugan eller i radhuset i Haparanda.”

Ingrid och Sölve Klockare, vinter i Malaga. Foto Privat

Ingrid och Sölve Klockare bor utomlands flera månader per år. Då är det Spanien som gäller. Foto: Privat

 

Luleås planer för meänkieli skjuts på framtiden

Luleås ansökan om att bli förvaltningsområde för meänkieli läggs på is sedan kulturministern stoppat alla ansökningar inför 2016.
– Det är förödande, säger Lennart Rohdin, som jobbat med minoritetspolitik på regeringsnivå.

Lennart Rohdin, före detta riksdagsledamot, är på krigsstigen efter att kulturminister Alice Bah Kuhnke meddelat att regeringen avvaktar med att godkänna fler kommuner i landet till förvaltningskommuner inför 2016. Hon meddelar att först ska en översyn göras hur minoritetspolitiken fungerar i praktiken. För tornedalingarnas del innebär chockbeskedet som kom i september att Luleå, som står på tur härnäst, troligen får vänta till 2018 innan det kan sluta sig till de övriga förvaltningskommunerna (Kiruna, Gällivare, Pajala, Övertorneå, Haparanda och Kalix). En förvaltningskommuns främsta uppgift är att erbjuda sina invånare inom barnomsorg och äldrevård meänkielitalande personal.
Att beslutet dröjer betyder att Luleå inför nästa år inte får förhöjt statsbidrag på 500 000 kronor för att stötta meänkieliutvecklingen i kommunen.
– Luleå kan ju bygga upp sin service ändå men jag har hittills aldrig sett någon som tagit på sig det med tanke på det kärva ekonomiska läget som råder idag, fastslår Lennart Rohdin.
– Fördröjningen är förödande för vi vet att det inte varit någon enkel väg för Luleå att ansöka om att bli förvaltningsområde. Nu tappar de fart igen och allting skjuts framåt i tiden. Saker faller i glömska och personal inom omsorgen byts ut.

Varför vill då regeringen göra en översyn av hur minoritetspolitiken fungerar? Jo, det finns kritik mot att kommunerna inte kan efterleva lagen eftersom det saknas språkkunnig personal inom både äldreomsorg och skola. Det här gäller inte bara meänkielitalande personal utan samma utmaning står sverigefinnarna, romerna, judarna och samerna inför.

Brist på språkkunnig personal har på sina håll lett till att föräldrar som önskat att deras barn ska få tala och lära sig sitt modersmål i skolan ofta får hjälpa till att hitta någon som kan undervisa.
– Men observera att det här problemet finns inte hos de kommuner som redan är förvaltningskommuner utan hos de övriga som inte ingår där, säger Rohdin som själv undersökt hur lagen efterföljts på uppdrag av regeringen.

Lennart tycker också att skolorna utanför de sex förvaltningskommunerna tar lite väl lätt på lagen om invånarnas rätt till sitt modersmål.
– De borde jobba hårdare med att hitta någon som kan det minoritetsspråk som efterfrågas.

Så vad händer nu? Rohdin påpekar att det knepiga är att det blir svårt för regeringen att backa från sitt senaste beslut eftersom det inte lagts in några pengar i budgeten för att sjösätta nya förvaltningskommuner nästa år.
– Jag hoppas ändå att de lyssnar på minoritetsorganisationerna som nu bett om att få träffa kulturministern och prata om det här. Det finns säkert någon teknisk lösning för att komma runt det. Kanske kan pengarna läggas in i tilläggsbudgeten under våren? Det är i alla fall vad jag hoppas på.