Kraftig ökning av passagerare för Pajalaflyget

Flygplatschefen Arnfinn Bönå är glad över att allt fler väljer flyget till Pajala. Foto: Privat

Antalet passagerare ökar kraftigt för Pajalaflyget. Sedan 2015 har antalet resenärer på sträckan Luleå-Pajala dubblerats.

– Servicen är jätteviktig för bygden och för att hålla uppe intresset för att bo där, säger Mattias Eriksson, flygchef på Jonair.

Flyget vid gränsen håller på att återhämta sig efter en rejäl svacka som inträffade under förra året.

För att göra en lång historia kort: 2014 var gruvan i Kaunisvaara fortfarande igång och det dåvarande flygbolaget Avies, som hade avtal för att flyga, fungerade hyfsat. Men sedan kollapsade gruvan och Avies haltade in i 2015 med betydande problem innan Trafikverket stängde av dem abrupt i mars. Inställda flyg och förseningar gjorde att förtroendet för flyget föll dramatiskt. Så var läget när Jonair tog över trafiken i mars 2015 med tre dagars varsel. Samma år drog Pajala kommun ner på tjänsteresor med flyg.

– De här tre händelserna medförde stora förluster för flyget, berättar flygplatschefen Arnfinn Bönå.

Marknaden återhämtar sig

Nu har det gått 1,5 år sedan Jonair tog över och marknaden har börjat återhämta sig.

– Vi får vara glada för att det utvecklas så bra det här första året. Men vi behöver en lika bra tillväxt nästa år för att visa fina siffror för Trafikverket. Utan det statliga bidraget skulle det inte gå att driva den här flygplatsen.

Varje flygstol är idag kraftigt subventionerad av staten som ändå bedömer att flyglinjen är viktig.

Flygchefen Mattias Eriksson:

-Syftet med linjen är att knyta ihop landsdelen med övriga Sverige. Intresset ligger på att skapa en förbindelse och det här är en del av infrastrukturen. Precis som det måste finnas småvägar även om få kör på dem så måste det få finnas flyglinjer med få passagerare.

Flygplanen som trafikerar sträckan Luleå-Pajala avgår två gånger om dagen (utom lördagar) och har sex passagerarsäten. Avgångstiderna är anpassade efter Stockholmsflyget i bägge riktningar.

Guldåret 2014

Avtalet med Trafikverket säger att Jonair ska tillhandahålla 6000 stolar per år fördelade på cirka 1000 avgångar.

Under ”guldåret” 2014 flög 4318 passagerare mellan Luleå och Pajala. Året därefter, efter att gruvan stängts och flygbolaget Avies fäktats med problem, var antalet nere i 1025. I år har fram till och med september 1193 personer tagit luftvägen mellan de båda orterna.

Antalet passagerare per månad har under 2015 pendlat mellan 54 (juli) och 174 (september), vilket ger ett snitt på fem personer om dagen.

– Det är få passagerare men det vi kan visa för Trafikverket är att flyget fyller ett behov, påpekar Arnfinn Bönå.

Nästa analysperiod som Trafikverket ställer in siktet på gäller 2019-2023.

– Jag hoppas de har förståelse för vad som hänt här uppe och tar med sig det i analysen. Arnfinn säger att bättre flygbolag än Jonair kunde inte Pajala fått, bolaget har så när den bästa punktligheten i hela Sverige.

Fotnot: Biljettpriset mellan Luleå och Pajala ligger från 349 kronor upp till 955 kronor per enkelresa.

jonair-tog-over-flyglinjen-foto-jonair

Jonair tog över flyglinjen Luleå-Pajala för drygt ett år sedan. Avgångstiderna är anpassade efter Stockholmsflyget. Foto: Jonair

”Någonting lossnar i mig när jag promenerar”

Mona har sitt hjärta i Kangos men bor i Luleå. Foto: Reino Jillker

– För mig är diktandet nästan som att andas, jag skriver alltid dikter. Det är mitt sätt att tänka över tillvaron, att formulera känslor i ord, säger författaren Mona Mörtlund.

Mona är poet, dramatiker och författare. Hon har skrivit böcker, filmer och teaterpjäser, har producerat för Sveriges Radio och Sveriges Television och jobbar med översättningar till meänkieli. Hon föddes i Kangos och har sitt hjärta där fast hon flyttat runt och numera bor i Luleå.

En av Monas större bedrifter är att hon fört meänkielin till Dramaten i Stockholm.

– Jag har varit där två gånger. 2006 med pjäsen Regnblommorna är vackra i år och så förra hösten när jag läste dikter på meänkieli. Det var första gången som poesi framfördes på vårt språk på Dramaten.

– Dramaten är allas vår nationalscen så det är helt riktigt att alla språk ska finnas där.

Tornedalingarnas egna ramsor

Mona skrev sin första bok på meänkieli tillsammans med Monica Johansson för över 30 år sedan. En bok med bland annat ramsor och lekar som hon och Monica samlat in genom att färdas genom Tornedalen och prata med många gamla och barn. Mona var då förskollärare och ville jobba med meänkieli men saknade material. Tack vare stöttning från Socialstyrelsen och den språkliga mentorn Matti Kenttä från Haparanda kom boken till med titeln Moron, moron, ostaks’ poron.

– Jag minns att många var fundersamma över hur vi skulle kunna skriva ner något som bara var ett talspråk.

– Boken blev en succé. Första upplagan på 3 500 exemplar tog slut på 1,5 månad.

Idag håller många meänkielin högt i Tornedalen, andra känner nästan ett förakt för det. Varför är det så?

– Det kommer alltid att finnas olika åsikter. Tiden då språket inte var värt någonting har satt sina spår hos människor. Var och en måste lyssna på sig själv och känna efter hur mycket man vill engagera sig i de här frågorna. Men man ska inte döma folk, det måste finnas plats för olika åsikter.

monas-senaste-bok-pa-finska-och-en-oversattning-av-tva-tidigare-utgivna-diktbocker-foto-reino-jillker

Monas senaste bok på finska och en översättning av två tidigare utgivna diktböcker. Foto: Reino Jillker

Två poesiböcker blev en

Monas senaste alster kom ut i våras och består av två poesiböcker på svenska som översatts till finska av Irene Piippola (Väyläkirjat). Muistan mettäaukion, lämmön iholla heter boken som omfattar diktsamlingarna Morgonnatt och Mörtlunds Mona.

Under sommaren har hon skrivit fem berättelser på meänkieli för Sveriges Radios barnprogram Magiska skrinet.

Mona berättar om hur det går till när berättelserna kommer till henne:

– Jag får alltid mycket inspiration när jag rör på mig och är ute i går.

Under de år som Mona bodde i Tornedalen körde hon en hel del bil.

– Någonting lossnar när jag är i rörelse.

Någon gång för länge sedan hörde hon om en amerikansk forskning som visar att folk som växer upp vid en älv blir rörliga av sig.

– Jag såg älven hela tiden från mitt fönster när jag växte upp, så det kanske stämmer?

Här kommer ett smakprov på en av Monas dikter:

Innan du reser 

går vi ut på myren 

Det är månsken 

och kväll, en aning kyligt 

Hjortronen är stora och mogna 

Vi säger inte mycket till varandra 

Vad ska vi säga? 

Du reser i morgon 

Det är oundvikligt 

Vi sitter tysta vid elden 

Det är fina hjortron i år, säger du 

Och det är det

bokforsaljning-pa-kulturens-hus-i-lulea-foto-reino-jillker

Bokförsäljning på Kulturens Hus i Luleå. Foto: Reino Jillker

Sofia och Jens ger upp Stockholm och flyttar norrut

Familjen Stridsman/Kärrman lämnar i sommar Mälardalen för att återvända till Sofias hemtrakter i Luleå och Tornedalen. Foto: Privat

Flyttlassen går – norrut! Nu lämnar två journalister Mälardalen för att bosätta sig i Luleå och få nära till Tornedalen. Sofia Stridsman och Jens Kärrman ser fram emot att barnen ska lära sig meänkieli.

Vi har tidigare berättat om Sofia eftersom hon i hemmet i Mariefred (nära Stockholm) tragglat meänkieli tillsammans med sina två barn som är i skolåldern. Hennes och barnens intresse för språket är stort och ambitionen är att lära sig det bättre.

Sofias föräldrar bor i Korva i Övertorneå (mamma heter Ann-Britt Stridsman) och själv bodde Sofia sina första tio år i Övertorneå innan det blev Boden.

Maken Jens Kärrman har gjort sig ett namn som journalist i Stockholm, senast i sin roll som politisk reporter på Dagens Nyheter. Men nu lämnar alltså familjen Mälardalen.

 Varför flyttar ni upp, Sofia?

– Vi har länge längtat norrut; efter riktiga vintrar, naturen och människorna. När det dök upp ett spännande jobb i Luleå sökte jag det – och fick det! Så då bestämde vi oss för att ta chansen.

– Jag ska arbeta som presskontakt på Luleå tekniska universitet och min man som frilansjournalist.

Vad ser ni mest fram emot?

– Det är många saker: Det blir ett äventyr i det lilla för hela familjen att komma tillrätta i en ny stad, med skola, förskola, fritidsaktiviteter och att lära känna nya vänner. Sedan ska det bli härligt att kunna åka mer skidor och att ha nära till barnens mommo och moffa. Vi kommer säkert åka mycket till Korva på helgerna.

Du körde med lite hemundervisning i meänkieli i vintras, vad tror du om möjligheterna att utveckla språket i Luleå?

– De ser jag som goda. Vår äldsta dotter har sagt att hon vill läsa meänkieli i skolan. Luleå är ju fullt av tornedalingar så jag tror att både barnen och jag själv kommer få tillfälle öva på meänkielin på ett helt annat sätt än i Mälardalen.

Vad kommer du att sakna mest från södra Sverige?

– Alla fina vänner vi har fått i Mariefred.

Vad kommer du inte att sakna?

– Vintrarna! Fy så deppigt med slask i flera månader.

Vem eller vilka tror du är gladast över att ni flyttar upp?

– Hm, det är nog maken. Han är smålänning med längdskidåkning som främsta fritidsintresse och han har velat flytta norrut i åratal.

Utebastun i Korva. Foto Privat

Den fina utebastun i Korva i närheten av Sofias föräldrar kommer att få många besök framöver. Foto: Privat

 

 

Handarbetande Lotta: ”Skit i julen!”

Lotta Svanberg från Vojakkala älskar att sticka vantar och syr alla sina kläder själv. Foto: Privat

Lotta Svanbergs vantar har humor. Ibland broderar tjejen från Vojakkala svordomar på meänkieli på dem. Andra gånger nålar hon fast personligt fångade fåglar i ull som motiv.

Lotta är uppväxt i Övre Vojakkala och gick gymnasiet i Haparanda under tidigt 1980-tal. Redan under gymnasiet var hon en kreativ person, hon sydde nästan alla sina kläder själv.

Lotta, som nu fyllt 50 år, bor i Luleå och skapandet har tagit sig uttryck i Lottas vantar. Personliga skapelser i ull med broderier på.

Hon träffades av ett medialt rampljus strax före jul 2015. Hon dök då upp i NSD, TV4 och radio tack vare sina speciella julbonader som hon sålde på marknader. Gamla traditionella motiv med söta tomtar försågs med fräcka uttryck som Lotta broderade dit. ”Fuck julen” kunde en leende tomtenissa uttrycka i en bubbla. Eller en textrad med ”Skit i julen!”.

-Jag har gjort bonader i 10-15 års tid mest för min egen skull, men nu fick de genomslag.

I grunden handlar det om Lottas kluvna inställning till årets mest kommersiella högtid med stress och köphysteri.

En broderad tavla med ilsken text om julen.

En broderad tavla med ilsken text om julen. Foto: Privat

En svärande Kapten Haddock

Lottas behov av att skapa har lett henne till att sticka vantar. Vantar i ylle som tovas och därefter broderas med någon figur. Snart kommer ett par med Kapten Haddock på ena vanten och pratbubbla på andra med orden satana perkele.

På en bild på internet ligger Lotta under 100 par vantar som hon stickat under måndagskvällar ihop med Luleå knitters. I detta handarbetsgäng träffas för övrigt många tornedalingar. Ingen av dessa vantar blir den andra lik när de är färdigbroderade.

Varför just vantar?

-Det började med att jag stickade SAIK-vantar till vår son som spelade hockey i Skellefteå. Sedan ville hans kompisar ha. Folk började beställa olika motiv, som Pippi Långstrump eller Norrköping eller en stövare.

Blomslinga med hjärta på grå yllevantar.

Blomslinga med hjärta på grå yllevantar. Foto: Privat

Överraskning i maskinen

Så småningom kom nåltovning in i bilden. Lotta tovar fast ull i ull. Just nu är hon inne i en fågelmotivperiod. Hon ritar aldrig upp sina fåglar utan tittar på en bild och fixar alltihop på fri hand.

Allt är tillverkat i ren ull och tovade i tvättmaskin.

-Det är ett lotteri med tovningen för det kan komma ut vad som helst ur maskinen. Ibland blir de stora och ibland små, lite grann som livet självt. Man vet aldrig var det landar.

Varje skapelse är unik. Här koltrast på tovad vante.

Varje skapelse är unik. Här koltrast på tovad vante. Foto: Privat

 

 

Allt fler kommuner hissar Meänflaku

Fredrich Legnemark (V) i Borås skrev en motion om att hissa tornedalingarnas flagga 15 juli. Han fick igenom önskemålet. Foto: Privat

Allt fler kommuner hissar Meänflaku för att visa den mångfald som finns i vårt land.

– Det är en påminnelse om att vi även framöver behöver folk från andra delar av landet och världen, säger Fredrich Legnemark (V) från Borås.

Färgerna på Meänflaku symboliserar en sommarblå himmel, den gula solen samt de vintervita vidderna. Flaggan antogs som symbol för tornedalingarna 2013. Upphovsman är Herbert Wirlöf och flaggan hissades första gången 2006. Meänflaku lanserades av föreningen Meänmaa första gången 15 juli 2007. Dagen symboliserar en bottenlös längtan hem, längtan till rötter, platsen och familjen. Dagen firas 15 juli, för då infaller den fagraste tiden.

Allt eftersom åren gått har fler och fler kommuner uppmärksammat tornedalingarnas flaggdag. Senast i raden är Borås som nu köpt in samtliga minoritetsflaggor utom den judiska som ännu inte finns.

Fredrich Legnemark (V) sitter i kommunfullmäktige i Borås. Han är delaktig i beslutet att flagga på minoriteternas högtidsdagar. Själv är han medlem i Svenska tornedalingars riksförbund, delvis på grund av sina egna rötter. Hans far hette Lehto och är uppväxt i Saikosjärvi söder om Narken. Därför bär Fredrich med stolthet Meänflaku som pin på rockslaget. En pin som för övrigt alla medlemmar i STR-T fick som julklapp 2015.

Borås är finsk förvaltningskommun sedan flera år. En stor del av invånarna har kopplingar till den arbetskraftsinvandring som skedde efter andra världskrigets slut och framåt. Textilindustrin växte och skrek efter folk.

-Runt 28 000 av våra 100 000 invånare har finskt påbrå. Så vi är rätt bra på att stötta minoriteterna sedan tidigare.

Fredrich blev för en tid sedan uppmärksam på att andra kommuner flaggade på minoriteternas högtidsdagar och skrev en motion om att samtliga minoriteter borde uppmärksammas. Samma tanke hade slagit kommunalrådet Morgan Hjalmarsson (L) som även han motionerade i ämnet.

-Eftersom det visade sig finnas en tvärpolitisk enighet i frågan var saken klar, säger Fredrich.

-Det är viktigt att visa att det finns minoriteter i vårt land och folk som pratar ett annat språk. Vi har en bortglömd historia där folk tappat sina språk.

Flaggorna är också en påminnelse om att Borås även framöver kommer att ha behov av folk från andra delar av landet och världen, påpekar Legnemark.

– Kanske är det också en erinran om hur man inte ska göra. Det är ingen slump att folk bytt bort sina finska efternamn till exempel.

I Luleå, som är finsk förvaltningskommun, flaggas det för minoriteterna sedan en tid tillbaka.

Anne-Mari Angeria, samordnare för finskt förvaltningsområde, berättar:

– Vi har samtliga flaggor och i fjol började vi flagga för tornedalingarna. Vårt samråd bestämde det och det känns naturligt. Ett sätt att synliggöra minoriteterna på.

Angeria berättar att den samiska flaggan har ofta hissats under årens lopp.

-De andra minoriteternas flaggor är inte lika kända.

Luleå kommun har köpt in flaggor från alla minoriteter. Foto Frank Rizo, Luleå kommun

Kommunanställda som talar finska i Luleå. Foto: Frank Rizo, Luleå kommun

METavisi har skickat mejl till några slumpvist utvalda kommuner för att höra om de också uppmärksammar tornedalingarnas högtidsdag 15 juli. Så här ser det ut i några kommuner:

Sundsvall: ”Ja, vi flaggar för samtliga minoriteter.”

Stockholms stad: ” Nej. Staden har drygt 20 stänger, varav flera nere i city, och vi följer samma princip som övriga aktörer med flaggor gör, nämligen flaggning när det är allmän flaggdag. Kan dock tilläggas att det finns två flaggstänger i Stadshusparken vid vilka Sameföreningen i Stockholm sedan ett par år arrangerar en ceremoni 6 februari. När föreningen tog initiativ till ceremonin skänktes en flagga till staden, som sedan dess denna dag hissas på den ena av stängerna.”

Gävle: ”Nej. Vi har lyft frågan i ett öppet dialogmöte men det har inte varit något som tornedalingar i Gävle har önskat att kommunen prioriterar.”

Täby: ”Nej.”

Piteå: ”Vi har den samiska flaggan som vi flaggar vid högtider och olika evenemang rörande samerna. Finns ett behov av flaggning för övriga minoriteter så införskaffas dessa .”

Det här är ett stort svek av regeringen

Minoriteterna lyckades inte blidka kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke, (Mp). Beslutet att lägga Luleås ansökan om att bli förvaltningskommun för meänkieli på is står fast.

– Jag är mycket besviken, säger Tore Hjort, ordförande i Svenska tornedalingars riksförbund.

Jag sa åt henne att beslutet om att inte släppa in fler förvaltningskommuner innan man sett över bristerna är detsamma som att stänga av hela trafiken i landet bara för att man ska bygga om en parkeringsficka. Orsaken till varför hon slagit till bromsen är följande.

Måste följa lagen
Det skyndsamt tillkomna samrådsmötet ägde rum i tisdags på departementet efter att Bah Kuhnke aviserat att det inte blir några bidrag till de åtta kommuner som ansökt om att få bli förvaltningsområden för nationella minoritetsspråk under 2016. Detta trots att hon tidigare år uppmuntrat kommuner att söka. Det oväntade beskedet togs emot med bestörtning, inte minst från representanter i Luleå vars kommun förberett sig för det.

– Vi har fått tydliga signaler på att det inte fungerar i vissa kommuner. Att då ansluta fler till ett system som inte fungerar ligger inte för oss, säger Bah Kuhnke direkt efter samrådsmötet.

– Det här sätter stopp för utvidgningen av minoritetsspråk?

– Jag ser det mer som att kommunerna måste följa lagen.

Så vad händer nu?
– Vi ser över den kritik som framkommit och därefter säkerställer vi att kommunerna kan leva upp till kraven. Vi vill inte ansluta dem till ett haltande system.

Men STR-T:s ordförande Tore Hjort är inte optimistisk när det gäller den tid som nu går förlorad.

– En översyn pågår redan nu där Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget är huvudmän. Det kommer dröja minst två år innan de åtta kommuner som sökt om att bli förvaltningsområden kan komma i fråga. Vi tappar tempo i hela verksamheten och folk som jobbar med frågan i olika kommuner tappar lusten.

Allvarliga konsekvenser
Beslutet innebär att Luleå kommun inte kommer att jobba för att få till meänkielitalande personal inom åldringsvården, och att ungdomar i skolan som vill läsa meänkieli hindras i det. Det här får konsekvenser långt fram i tiden. Det ger också signaler till de förvaltningskommuner som är igång att staten inte är att lita på.

– Jag tycker det hade varit renhårigare om regeringen kommit med ett riktigt argument för ändringen, istället för att skylla på oss att vi kritiserat minoritetslagstiftningen för att den inte fungerar.

Tore säger att det sistnämnda är en sanning med modifikation. Kritiken har handlat om att det inte finns styrmedel från regeringens sida som underlättar arbetet ute i kommunerna. Förvaltningskommunerna som redan är igång har däremot fungerat förhållandevis bra, betonar han.

– Jag ser det här som ett stort svek av regeringen och statsrådet.

Förstår besvikelsen
Alice Bah Kuhne påpekar värdet av att säkerställa så de kommuner som ansluts gör det till ett system som är jämlikt och som fungerar.

– Jag förstår att representanter för minoriteterna känner en stor besvikelse och en oerhörd press i och med beslutet. Men börjar vi acceptera brister i de redan utsedda förvaltningskommunerna så underminerar vi hela politiken.

En del av den kritik som riktats mot regeringen har varit att ingen tillsynsmyndighet tillsatts som ser till att minoritetslagen efterföljs, motsvarande Skolverket. Att bryta mot lagen måste bli kännbart i någon form, tycker många.

– Den kritiken måste tas på allvar, det bör också ses över, säger Bah Kuhnke.