”I Tornedalen fnissar man hellre än gapskrattar”

Komikern Babben Larsson besöker Övertorneå 4 maj. Hon efterlyser nu lokalt material till sin föreställning som går ut på att komma nära publiken. Foto: Håkan Larsson

Komikern ”Babben” Larsson gästar Tornedalen 4 maj när hon avslutar sin långa landsturné ”Expedition Babben”.

En rolig sak är att man inte skrattar högt i dessa trakter. Min finske kollega Stan Saanila har samma erfarenhet från Finland, det blir mest kvävda fniss istället för gapskratt. Är det kulturellt betingat? undrar en av Sveriges roligaste kvinnor.

Babben Larsson går snart i mål med sin Sverige-turné som går ut på att besöka 60 små orter som Gud glömde. 4 maj väntar Övertorneå och Folkets hus och i samband med det sätter hon punkt för resandet.

Hon har under 1,5 år haft som strävan att hitta fyra för henne nya orter i varje landskap. De första sex landskapen klarades av under 2016. Årets sväng består av nio landskap.

Hemma har artisten en Sverigekarta med en nål för varje ställe hon jobbat på. Målet har varit att undvika att trampa andra komiker i hälarna. Expeditionen söker sig därför till bygdegårdar, Folkets hus och IOGT-lokaler i periferin. Det blir en äkta NäraBabben-upplevelse för publiken, lovar hon.

Googlar om Tornedalen

Inför varje besök googlar jag ordentligt om orten och frågar folk via Twitter och Facebook om de har några tips på ämnen som är tacksamma att ta upp.

Gensvaret brukar vara gott, upp till två A4-ark samlar hon på sig om bygden innan hon kliver upp på scen.

Om Övertorneå vet hon att Pajala inte ligger så långt därifrån. Pizzeria Lorenzo har hon ett särskilt gott öga till, ett ställe hon besökte för många år sedan som ståuppare. Mitt på dagen hade hon uppdraget att träffa ungdomar i byn och efter det bilade hon och dåvarande maken över till finska sidan. Det visade sig vara stängt överallt eftersom klockan var en timme före svensk tid.

När vi skulle tillbaka till Sverige hade vi svårt att hitta. Det fanns en skylt där det stor Ruotsi och jag bad min man följa den och svänga vänster.

Men han vägrade för han skulle inte till Ruotsi, han skulle till Sverige!

Babben stod på sig och de kom så småningom tillbaka till metropolen Pajala. Det kan hon tacka finska krigsbarnet Hilkka för. Denna Hilkka, som bosatt sig på Gotland, hade en tid haft ett finskt praktverk om Sverige på bordet som det stod Ruotsi på.

Hade jag inte sett den boken hade vi förmodligen fortfarande snurrat omkring i finska Lappland, jag och maken.

Inget gapskratt, bara fniss

Detta med gapskrattets frånvaro i nordliga Sverige och Finland är något hon och andra ståuppare reflekterat över. Att folk inte skrattar högt utan bara fnissar behöver inte betyda att de inte gillar det de hör. Tvärtom.

Publiken var väldigt tystlåten när jag uppträdde på Pizzeria Lorenzo minns jag.

Något som gjorde henne fundersam. Många år senare pratade hon med finska kollegan Stan Saanila som berättade att folk i nordliga Finland inte skrattar högt, som mest kan man få ett kvävt fniss ur dem.

Hans tolkning var att det där uppe inte är okej att sitta och gapskratta. Samma fenomen finns i Norrbotten och Lappland. Även Riksteatern har rapporterat om att de ibland sliter som djur i två timmar för att underhålla publiken i norr som sitter knäpptyst med armarna i kors.

Efteråt kan personerna komma fram och säga att det var det bästa de sett.

Hur som helst kommer jag inte att låta mig nedslås om det blir tyst i Övertorneå, jag ångar på ändå.

Det som också slagit Babben under den långa turnén är att på små orter finns en stolthet över bygden och invånarna upplever hög livskvalitet.

Så är det inte i Stockholm, där tycker ganska många att de inte har så stor livskvalitet med mycket stress och så.

Vill du lyssna på Babben Larsson när hon kommer till Övertorneå 4 maj? Biljetter finns på ticketmaster.se

I Tornedalen gapskrattar man inte – där fnissar man enligt ståuppare som besökt gränstrakten.

Skärmflygarna älskar friheten i Tornedalen

-Att börja flyga är det bästa jag gjort i hela mitt liv, säger Patrik Heikkilä från Övertorneå som är inne på sitt femte år som pilot. Foto: Privat

Sveriges största paramotorklubb räknat per capita finns i Övertorneå. De 18 medlemmarna i Tornedalens skärmklubb har tillgång till fritt luftrum och en hisnande utsikt över älven.

– Det är få begränsningar i luften vid gränsen och det är ovanligt att det är så, säger piloten Patrik Heikkilä, 28.

Enda begränsningen som finns inom tio mils radie är att hobbyflygarna inte får korsa gränsen till Finland. Däremot får de ta med sig utrustningen till grannlandet och starta där.

Patrik, som bor i Haapakylä, bestämde sig 2012 för att börja flyga efter att ha testat tandemflygning med en instruktör.

-Många tror att det är en dyr hobby men en bra begagnad utrustning kan du komma över för 40 000 kronor, säger Patrik som fick ta över pappa Mats grejer. Dessutom är det låga driftkostnader på 30-40 kronor i timmen för bensinen.

En paramotor är en motor med propeller som bärs med en sele på ryggen, till den kopplas en stor skärm.

-Jag behöver inte så lång startsträcka utan springer kanske 25-30 steg innan jag lyfter. Jag brukar åka ner till Haapakylänsaari och lyfta där.

Hastigheten i luften ligger mellan 25 och 70 km/h och de vanligaste höjderna är mellan 150 och 1000 meter. Motorn behövs för att ta höjd eller för att flyga rakt fram. Ska piloten landa behövs ingen motorkraft, då seglar han eller hon bara ner.

Hur långt kommer du på en tank?

– Den räcker i fyra timmar så i teorin skulle jag kunna flyga 16 mil utan avbrott.

Patrik är uppe i luften minst en gång i veckan året runt om vädret tillåter.

vag-99-foto-roger-anttila

Väg 99 mellan Övertorneå och Pajala kan se så här vacker ut en sen sommarkväll. Foto: Roger Anttila 

Du har gjort runt 400 starter. Har du inte sett Tornedalen snart?

– Ha ha, nej, känslan när man lyfter från marken är otrolig, pirret kommer tillbaka varje gång. Det är också en helt unik känsla att vara uppe på 500 meters höjd och sitta som i en trädgårdsstol, stänga av motorn, ta bort hörselskydden och lyssna på vindens sus i linorna.

– Sedan är det rätt så kul att flyga förbi en kompis också som sitter ute på altanen och grillar. Så det finns alltid något nytt att kolla på.

Patrik har flugit i både Frankrike och Tjeckien tillsammans med andra skärmflygare. Längsta turen hittills gjorde han över tjeckiska vingårdar.

Patrik tillhör Tornedalens skärmklubb som har 18 medlemmar.

– Räknar man per capita så är Övertorneå paramotortätast i Sverige. Det motsvarar 400 flygare i Stockholm.

overtornea-samhalle-foto-roger-anttila

Övertorneå samhälle med finska bron i horisonten. Patrik älskar synen av olika naturfenomen och högvatten. Foto: Roger Anttila 

Hur kommer det sig?

– Det är så fritt här uppe utan begränsningar. Flyger man i storstäderna är mycket av luftrummet avstängt på grund av flyget.

– I Tornedalen finns också fält överallt som vi kan starta och landa på.

Ibland ser Patrik något stort djur från luften och då brukar han gå ner och kika.

En gång fick han syn på en älg som stod mitt emellan två jägare på pass.

– Ingen av jägarna såg älgen men jag såg alla tre. Det var Haapakylä jaktlag som var ute så jag fick veta senare att älgen klarade sig. Det var en unik syn.

Högvatten, islossning och andra naturfenomen är annars Patriks favoritvyer.

Det händer också att han fotar hemgårdar och samhällen på uppdrag, men han påpekar att det är slumpen som gör att bilderna blir fina. Någon fotograf är han inte.

Tornedalens skärmflyg har en facebookgrupp med samma namn. Där lägger piloterna ut fina bilder från Tornedalen.

patrik-heikkila-ovanfor-sitt-hem-i-haapakyla-foto-privat

Patrik Heikkilä ovanför sitt hem i Haapakylä, Övertorneå. Sjön längst bort i bild är Särkijärvi. Foto: Privat

 

 

Tornedalsk gästfrihet ska locka inflyttare

Urpo Taskinen i Juoksengi vill utnyttja den tornedalska gästfriheten för att locka nya invånare. Foto: Per Loxbo

Hur ska kommunerna i Tornedalen vända trenden och få ökad inflyttning istället för att tappa invånare? Urpo Taskinen i Juoksengi har en idé som kallas Prova livet på landet.

– Vi vill använda oss av den tornedalska gästfriheten och bjuda in folk till våra byar för att uppleva hur det är att bo här, säger han.

Övertorneås befolkning har halverats på 50 år. Från drygt 8 000 invånare 1968 till drygt 4 000 i år. En återkommande fråga på den politiska agendan är hur man ska vända på den negativa trenden.

Vanligt är att de styrande i en kommun tror att faktorerna för att människor ska flytta tillbaka eller upptäcka kommunen handlar om arbetstillfällen och billiga tomter.

-I mitt projekt pratar vi inte om arbetstillfällen eller tomter för det är inte nödvändigt. Undersökningar visar att det är annat som lockar folk, säger Urpo.

De sociala faktorerna, kittet mellan människor, spelar mycket större roll, menar han. Människor flyttar helt till orter där de känner folk.

En annan viktig del för ökad inflyttning är det emotionella kapitalet. Det kan till exempel handla om flyktingmottagande; att politikerna visar empati för andra och för kommande generationer.

-För Övertorneås del tror jag att den viktigaste lockelsen är att leva upp till att vara det man utgör sig för att vara: en ekokommun. Det är en magnet i sig. Ingen kan ta bort att Övertorneå var den första ekokommunen i landet.

affaren-i-juoksengi-foto-privat

Affären i Juoksengi utgör byns hjärta. Kanske flyttar nya krafter till orten om Livet på landet blir verklighet? Foto: Privat

Projektpengar dödar

Urpo Taskinen jobbar åt Naturskyddsföreningen och brinner särskilt för miljö- och energifrågor.

– Man skulle kunna förstärka ekoprofilen för Övertorneå för att locka människor hit som kanske skapar jobb inom den sektorn. Men då krävs det att kommunledningen visar att man menar allvar med ekobegreppet.

Projektet Prova livet på landet föddes redan i början på 2000-talet i Nilivaara av Urpo som efter det flyttade till Juoksengi. 2013 ledde hans arbete till att det faktiskt flyttade in en person till Övertorneå kommun. Det blev dock en kortvarig vistelse, bara drygt ett år, för finlandsfödda Christina Myntti som idag bor i Småland där hon kom från. Men att låta unga barnfamiljer komma och bo hos gästfria tornedalingar en kort tid för att upptäcka fördelarna med livet vid gränsen tror han på. Kanske hälsar gästerna på grannar, tittar på hus som är till salu, deltar i någon föreningsaktivitet…

-Det behöver egentligen inte vara så märkvärdigt.

Nu tar Urpo projektet ett steg längre. Han tänker kontakta kommunen och be dem se över vad de kan bistå med de gånger gäster dyker upp via projektet.

– Men jag vill absolut inte ha några pengar av kommunen, min åsikt är att projektpengar dödar.

Nya vänner för livet

Urpo tycker att Tornedalen är optimal för den här typen av projekt eftersom det finns en uttalat stor gästfrihet i trakterna. En gästfrihet som ofta förknippas med landsbygden; man bjuder på kaffe och ber folk stanna över natten.

-Jag ser heller inte det här enbart som ett ”Rädda byn”-projekt utan blir det ingenting med en kontakt så kan det ändå leda till att man får nya vänner för livet.

Urpo söker nu efter folk som har lust att engagera sig i projektet. Har du lust att vara med? Kontakta Urpo på mejl urpo.taskinen@gmail.com

tornedalen-har-mycket-att-erbjuda-foto-privat

Tornedalen har mycket att erbjuda av det som många stadsbor saknar: en natur och en stillhet som ger lugn i själen. Foto: Privat

EM-trea: ”Jag tränar mycket mer än alla andra.”

Svenska landslaget tog nyligen brons i EM i dart i Holland. Det bästa resultatet för landslaget på 26 år! Tony står längst till höger. Foto: Svenska herrlandslaget

En av Europas toppspelare i dart bor i Övertorneå. Tony Alanentalo har precis plockat hem en bronspeng ihop med svenska dartlandslaget.

-Min styrka är att jag tränar mycket mer än andra, säger 46-åringen. Det gäller även de som är med i landslaget.

Han bor i centrala Övertorneå med fru och fyra barn och gör inte mer väsen av sig än någon annan. Men han för ett udda liv. De perioder det är lågsäsong på Rektab i Juoksengi står han på övervåningen i villan på Matarengivägen och kastar pil. Sex till åtta timmar per dag. Dart har varit hans grej sedan 1992 och nu tillhör han alltså de bästa i Europa. Men någon yra över bronset har han inte direkt efter tävlingen.

-Vi hade läge på silvret, men det tog engelsmännen genom att slå Holland i lagfinalen. Så vi fick nöja oss med bronset, konstaterar ”Hullu ruottalainen” (Tokige svensken) som är Tonys smeknamn.

På det personliga planet hamnade han på femte plats i EM-dubbel med Daniel Larsson och femte plats även i lagspelet.

Tävlar uppe på vinden

Att överhuvudtaget bli uttagen till EM överraskade Tony även formen varit fin länge. Vårens världsrankingtävling i Finland vann han och direkt efter det blev han kontaktad av landslaget. Mestadels tävlar Tony i elitserien i Finland, där sporten är stor. Där vann han också poängligan förra året. Sina tränarkompisar har han annars i Aavaksa och Ylitornio. Men vanligare är att han kör webbcamstävlingar hemma i huset via datorn mot deltagare i hela världen.

-Jag har en kamera en meter från tavlan och vi kör i realtid. Vi utmanar varann och det ger bra matchträning, man blir lite nervös.

Men rik blir han inte på detta. Alla tävlingsresor måste han betala ur egen ficka.

-Man måste ha en förstående fru och smöra för henne så man får åka iväg och tävla, skrattar Tony.

tony-alanentalo-tavlar-i-swedish-open-2016-foto-privat

Tony Alanentalo tävlar i Swedish open 2016. Foto: Privat

Bäst i världen

Hans egen drivkraft sitter i känslan av att vinna.

-Efter vinst i en stor turnering känner man sig bäst i världen fast man kanske bara är bäst i Finland.

Redan första gången Tony tog pilar i sin hand och började sikta upptäckte han att han nästan alltid hamnade rätt eller väldigt nära rätt. Efter det började han träna 4-5 timmar om dagen och ett år senare klättrade han in som en av de tio bästa i finska Lapplands rankinglista. Samma sak hände på svenska sidan.

Hemligheten med all träning är att allt ska sitta automatiskt vid kastet.

-Du ska inte behöva tänka på hur du står eller hur du ska kasta, det är muskelminnet du tränar. Ju enformigare rörelser, desto bättre.

Det han kan variera är att träna på ”dubbar” eller ”tripplar” eller bulls eye som ger olika poäng beroende på var pilen hamnar. Han kan också variera hur snabbt han ska kasta.

En bra egenskap som Tony har är att han inte räds att förlora.

-Jag gillar att visa att jag är bäst och är inte rädd för ledningen. Är du rädd för att förlora så blir du nervös och har svårt att vinna. Dart är väldigt mycket en nervsport.

Återvändare öppnar affär i Övertorneå

”Handarbete sitter i mina gener”, säger Maria som nu vill sprida hantverket i Övertorneå med omnejd. Foto: Privat

Maria Larsson flyttar till Övertorneå efter 29 år i förskingringen. Till sommaren går en dröm i uppfyllelse. Hon öppnar en handarbetsaffär i centrum.

-Jag är uppväxt med en farmor som kunde sticka strumpor i sömnen, säger 49-åriga Maria.

Maria tillhör generationen som flyttade från Tornedalen under tidigt 1980-tal då staten pumpade in bidrag för att få folk att söka sig från arbetslösheten. Ekfors-tjejen har efter det bott i Kiruna i två omgångar där hon jobbat inom vården samt på Rikspolisstyrelsen. Därefter blev det Hallstavik där hon praktiserade i en handarbetsaffär.

-Jag handarbetar mycket och det var under praktiken jag kom på att öppna en egen butik. I Övertorneå finns ju ingen sådan. Många tycker min idé är jättebra.

Affären kommer att heta Finnmyrtens handarbetshörna apropå att finnmyrten ofta graveras in på bestick och smycken tillverkade vid gränsen.

Att det blir just Övertorneå beror dels på att sambon Roger Hjort just nu befinner sig mellan två jobb och har rötterna i Armasjärvi. Dessutom har Marias pappa Ingemar Andersson i Ekfors utanför Hedenäset flaggat för att huset börjar bli för stort och att han flyttar till lägenhet. Så i maj återvänder Maria till sitt barndomshem med sin Roger.

Två kilometer till grannen

-Vi blir det tredje permanenta hushållet i Ekfors och får två kilometer till närmaste granne. Det blir väldigt luftigt, men det stör mig inte.

Hon hoppas kunna öppna sin handarbetsbutik till sommaren. Kanske blir det i Nybergs före detta lokaler utefter Matarengivägen, men när det här skrivs är inget definitivt klart.

-Det här med handarbete sitter i mina gener, både på mammas och pappas sida. Farmor brukade sitta i gungstolen och sova samtidigt som hon stickade sockor.

Maria är personligen mer inriktad på att virka och brodera även om stickning också är kul.

Hon ser fram emot att sambon Roger hjälper till med butiken.

-Jag får kanske lära honom virka grytlappar, ha ha. Nej, men han är duktig på skyltning så där kan han säkert bidra.

Vad ser du fram emot mest med flytten?

-Att jag äntligen får göra det jag vill – bli min egen dräng.

Maria flyttar tillbaka till Övertorneå. Foto Privat

Maria Larsson flyttar tillbaka till Övertorneå för att uppfylla sin dröm om en handarbetsaffär. Foto: Privat

”Unga skryter om att de kommer från Tornedalen”

En del av personalen på Länsmansgården i Övertorneå. Stående från vänster Kati Vedestig, Mumena Alisada, Ani Mäki och Anne Pasma. Sittande: Berit Lindberg, Inger Lejon och Maj-Britt Funck.

Meänkieli är poppis bland unga på sociala medier. Framför allt killar tycker det är coolt att uttrycka sig på gränsspråket, anser ett gäng kvinnor vi pratat med i Övertorneå.

Vi har återvänt till undersköterskorna på äldreboendet Länsmansgården i Övertorneå (se förra artikeln om meänkieli i vården). Den här gången vill vi höra deras personliga uppfattningar om meänkieli. Går språket att rädda? Är det rätt att klassa det som ett språk?

Berit Lindberg är hemvändare. Hon återvände till Övertorneå som vuxen och började prata meänkieli först som 35-åring.

-Mina föräldrar pratade alltid svenska hemma när jag var liten, säger hon. Berit tror att det är försent att ta tag i språket nu eftersom en generation redan är förlorad.

Berits föräldrar tillhör generationen som förbjöds att prata finska i skolan under sin uppväxt, och för dem blev det viktigt att deras barn lärde sig svenska. Tornedalen skulle försvenskas och föräldrarna anammade det synsättet fullt ut.

-Jag skulle aldrig börja prata finska med mina barn i dag, för jag behärskar inte det tillräckligt bra. Det skulle kännas onaturligt att göra det. Staten borde ha tänkt på redan när jag var liten: att det var viktigt att vi skulle lära oss meänkieli.

Blev kallad högfärdig

Kollegan Inger Lejon tycker det finns skillnader beroende på var i Övertorneå kommun man är uppväxt.

-I Svanstein, där jag kommer ifrån, pratade man i huvudsak svenska när jag var liten liksom i tätorten Övertorneå. Men i byarna Juoksengi och Rantajärvi pratades det meänkieli. Vi i Svanstein kallades ofta högfärdiga av byborna eftersom svenska var vårt huvudspråk.

Hur ser ni på att staten klassar meänkieli som ett minoritetsspråk och att barn har rätt till undervisning?

-Jag tycker det är försent att lära sig språket i skolan om man inte talat det hemma, säger Ani Mäki. Man måste lära sig det av föräldrarna, annars blir man aldrig bra på det.

Inger Lejon är inte lika säker på att det är försent. Hon har märkt att framför allt unga killar börjat prata meänkieli på senare tid. Även på Facebook syns många uppdateringar på meänkieli både bland unga och äldre.

-Det har blivit en jargong bland unga att blanda finska och svenska, säger Inger. De tycker det är coolt.

Ani har också märkt att ungdomar skryter om att de kommer från Tornedalen, så visst kan pendeln ha svängt?

Kati Vedestig har föräldrar som kommer från Finland. Hennes uppfattning är att meänkieli inte är ett språk utan en dialekt.

-Reser man utanför Tornedalen så förstår ingen vad man säger. Så jag tycker det är viktigare att kunna riktig finska.

Dåliga erfarenheter

Kati har inte försökt lära sina barn finska, eftersom hon har dåliga erfarenheter från det. Hennes syster fick problem i skolan och det uppdagades i högstadiet att hon tänkte på finska och skrev på svenska.

-Det vill jag inte att våra barn ska utsättas för.

Ani Mäki, som också kommer från Finland, kallar meänkieli för ”dålig finska”.

Berit Lindberg har även hon svårt att se meänkieli som ett språk, även om språkforskare säger annat.

– Jag tycker det är som Överkalixmål eller Pitemål, jag tror det kommer att dö ut. Mina egna barn kan bara säga makkara (korv) på meänkieli, det är allt.

Inger Lejon tycker det är bra att staten ger stöd för att upprätthålla gränsspråket.

-Vi kan ju inte låta det dö ut. Men samtidigt tycker jag att barnen främst ska lära sig andra språk i skolan för meänkieli kan du inte använda någon annanstans än här uppe.

Maj-Britt Funck tror att meänkieli kommer att försvinna med tiden eftersom så få talar det i hemmen: -För att ett språk ska överleva måste det talas hemma, det är det viktiga.

Ani Mäki har märkt att när hon blir riktigt arg uttrycker hon sin ilska på två språk, först på meänkieli och sedan på svenska. Är det för att få mer tryck bakom orden?

-Jag vet inte varför jag gör så, bara att det blir så.

Bildhäfte på meänkieli.

På Länsmansgården i Övertorneå finns bildhäften på meänkieli som gjorts av skolbarn i Svanstein.

 

Gratis tomter lockar folk till Övertorneå

Kommunal mark för bygge av fritidshus kostar mellan 50 000 och 70 000 kronor i Övertorneå. Foto: Susanne Redebo.

Övertorneå kommun försöker locka invånare till byn genom att skänka byggklara tomter till privatpersoner.

Greppet är lite udda och känns också generöst gentemot de som kan tänkas bosätta sig i eller runt byn. För det är bara för ”utomsocknes” som erbjudandet gäller. Kravet är att du bor någon annanstans, mantalsskriver dig på orten och bosätter dig i Övertorneå permanent inom två år efter att du fått tomten.

Vill du bygga ett fritidshus och bara vistas vissa tider på året i kommunen gäller inte erbjudandet.

Det är kommunens egna tomter som skänks bort till folk som vill bygga villa. I Övertorneå centralort inklusive Turovaara och Ekobyn i Ruskola handlar det om cirka 25 byggklara tomter, i Hedenäset fem och i Svanstein ett tiotal.

Tidigare har kommunalrådet Tomas Mörtberg (C) uttalat sig om orsaken till det politiska beslutet, som klubbades under förra året. Kommunledningen vill uppmuntra nybyggande och drar på det här sättet sitt strå till stacken i en tid då bankerna har en tveksam inställning till lån för nyproduktion.

Kommunens tekniske chef Carl-Axel Sundbaum tycker inte att det handlar om några stora pengar som kommunen går miste om.

-Nej, en tomt i Övertorneå kostar ju inte mer än 50 000-70 000 kronor om du köper. Och du kan få en bra färdigbyggd villa med tomt för 500 000-600 000 kronor idag. Så att köpa ett färdigt hus blir ju betydligt billigare än att bygga nytt.

Gratis tomter

Tomterna som skänks av kommunen finns utmärkta på en karta på www.overtornea.se

Har folk nappat på erbjudandet om gratis tomt?

-Det är väl någon som har ringt men ingen har tecknat sig för en tomt. De är ju ganska billiga även om man väljer att bygga ett fritidshus. Kostar ungefär 70 kronor kvadratmetern.

I Ruskola är marken ännu billigare: för 50 000 kronor får du en byggklar tomt på tusen kvadratmeter.

De tomter som kommunen skänker är cirka tusen kvadratmeter stora och de ligger alla i anslutning till tättbebyggt område.

När det gäller industritomter i Övertorneå är prislappen en annan. Där ligger kvadratmeterpriset på mellan 20 och 2 000 kronor.

-Så det är ju inte mycket pengar, det heller. Det är nog inte tomtpriset det hänger på om man vill bygga någonting hos oss

Är det en bra idé med gratis tomter?

.- Alla idéer som lockar invånare till oss är bra eftersom befolkningen minskar hos oss för varje år …

På en karta på kommunens hemsida är gratistomterna utmärkta. Gå in och kika på www.overtornea.se

 

 

 

 

”Med meänkieli når du fram till de äldre”

En del av personalen på Länsmansgården i Övertorneå. Stående från vänster Kati Vedestig, Mumena Alisada, Ani Mäki och Anne Pasma. Sittande: Berit Lindberg, Inger Lejon och Maj-Britt Funck.

 Det är viktigt att kunna meänkieli när man jobbar inom äldreomsorgen i Tornedalen.

-Ingen av våra boende är helt svenskspråkig, säger undersköterskan Inger Lejon på Länsmansgården i Övertorneå.

Vi träffas under en fikarast på äldreboendet som ligger ett stenkast från kommunhuset. Idag bor 15 personer på hemmet och sex undersköterskor har samlats runt kaffebordet. Allihop växlar ledigt mellan meänkieli och svenska utan att tänka på det.

-Fördelen med att kunna meänkieli är att du når fram till de äldre på ett annat sätt än om du bara kan svenska, säger Berit Lindberg.På Länsmansgården kan alla som tillhör den äldre ordinarie personalen meänkieli, sämre ställt är det med den yngre generationens språkkunskaper.

Att prata med de äldre på deras känslospråk är viktigt, framhåller de. Samtidigt märker de att skillnaden mellan finska och meänkieli är rätt stor. Det uppdagas inte minst när anhöriga från Finland kommer på besök.

-De kan inte alls eller mycket lite, säger Ani Mäki. Ibland säger de att de inte vill gå in till vissa av brukarna eftersom de inte behärskar deras språk. Framför allt uppstår situationen om det är krävande personer som behöver hjälp. Det finns också risk för att en del av de boende lättare blir aggressiva om personalen inte kan språket.

Svårt att prata

Idag finns inga krav på att personer som anställs inom äldreomsorgen i Övertorneå ska kunna meänkieli eller finska. Däremot finns krav på att finsktalande ska kunna svenska.

Berit Lindberg är uppväxt i Kuivakangas, hon pratade aldrig meänkieli som liten och flyttade tidigt från gränsen innan hon återvände när hon var 35 år.

-Först som vuxen började jag prata meänkieli även om jag alltid förstått språket.

I början tyckte hon det var svårt att prata.

-Alldeles i början använde jag det bara tillsammans med de boende, jag ville inte att personalen skulle höra mig.

Berit tror att meänkielin så småningom tappar mark på äldreboenden i Tornedalen eftersom yngre generationer är så inriktade på svenska.

Ani Mäki är inte lika säker.

-Många kvinnor från Finland flyttar ju till Tornedalen, även tjejer från andra sidan älven. Och de pratar ju meänkieli, säger Ani.Själv är hon ett exempel på det, Ani var runt 30 år när hon kom till Sverige 1989 på grund av kärleken.

Ani anser att det är de inflyttade finska kvinnorna som håller liv i meänkielin.

Ani och meänkielen sanakirja

På Länsmansgården finns en ordbok på meänkieli som undersköterskan Ani Mäki visar upp.

Hamnar utanför

Berit Lindberg berättar att det finns risk att boende som inte behärskar meänkieli hamnar utanför gemenskapen. Det finns exempel på det på andra håll i Tornedalen där personer valt boende i Överkalix av rädsla för att inte kunna kommunicera.

Samtidigt påpekar undersköterskorna att personalen växlar ledigt mellan två språk hela tiden. Det är en fördel för alla, både för svensk- och finsktalande.

-Folk utifrån blir fascinerade över hur vi pratar, säger Inger Lejon. Hittar vi inte ett ord på finska så tar vi det på svenska och så fortsätter vi prata.

Maj-Britt Funck lärde sig meänkieli när hon var 19 år och började jobba inom äldreomsorgen. Själv tycker hon inte att hon kan meänkieli så bra, men att det funkar.

-Men så här är det också, säger Maj-Britt. Du måste kunna språket när du jobbar här, annars får du aldrig till en kommunikation med de boende.

Nysvenskar inom vården

På Länsmansgården jobbar en kvinna från Sudan som lärt sig glosor på meänkieli. Ord som sitt, mjölk, mat och kaffe använder hon dagligen.

-Det är bra gjort av henne, säger Kati Vedestig. Nysvenskar har nog inte lika lätt att jobba hos oss jämfört med i södra Sverige.

-Men tänk när våra nysvenskar om 30 år hamnar inom äldrevården och tappar sin svenska. De har bara det gamla språket kvar, kanske arabiska. Då blir det verkligen bekymmer, funderar Kati.

Fotnot: Våra undersköterskor i artikeln ovan dyker upp längre fram i en artikel där de får svara på hur de ser på meänkieli. Är det ett språk och kommer det att överleva?

 

Hemvändardagar kan komma att läggas ner

Hemvändardagarna i Övertorneå har lockat många utflyttade tornedalingar att komma hem igen. Men nu är det osäkert om det blir en fortsättning på den 26-åriga traditionen.

– Efter sommarens arrangemang fick vi arrangörer hård kritik för att det inte var tillräckligt bra ordnat, berättar Christer Töyrä, marknadsgeneral och ansvarig för Hemvändardagarna.

– Om vi ska fortsätta bjuda in måste det till en förändring, men just nu vet vi inte hur.

Kurt Juntti heter mannen som startade Hemvändardagarna 1989. Syftet var att hemvändande kommunbor i förskingringen skulle ges möjlighet att träffas. Första årskullen som fick inbjudan var född 1949. (Alla elever födda senare än 1949 har fått minst en inbjudan fram till dags dato.)

Kommunen hakade snart på arrangemanget genom att samtidigt passa på att informera om hur bygden utvecklades, vilka yrkeskategorier som saknades (lärare och vårdpersonal) och bidra ekonomiskt till guidade bussturer, mat, lekar, bastubad och inträde till marknadsdansen på Folkets hus. Hemvändardagarna förläggs nämligen alltid i anslutning till Matarengi marknad i juli.

 

Gick bra i början

-Under de första åren gick det bra, folk flyttade hem och tog jobb här.

Kommunen hade vid den tiden upptäckt stora pensionavgångar hos invånarna och behovet av lärare var stort. Fortfarande saknas utbildad pedagogisk personal.

Men så hände något runt 2005 då antalet återvändare till sommarträffarna började minska. Då beslutade kommunen att bjuda in flera årskullar samtidigt och idag är man uppe i fyra per gång. Nästa sommar är det dags för avgångsklasser vars elever är födda 1957, 1958, 1967 och 1968.

-Vi har också märkt att folk ur de yngre årskullarna inte kommer. Ett tag bjöds tre årskullar in samtidigt där personerna var födda med tio års mellanrum, men det ändrades också snabbt.

Därför är 70-talisterna numera helt strukna ur rullarna. Kanske är de uppe i karriär och familjebildning och därför mindre intresserade av Hemvändardagar?

Måste till en förändring

Ett tag bjöds tre årskullar in samtidigt där personerna var födda med tio års mellanrum, men det ändrades också snabbt.

-Folk klagade över att de var för långt ifrån varann åldersmässigt, de hade inte så mycket gemensamt.

Varför tror du att intresset för arrangemanget minskat?

Jag vet inte. Det är ju tio år mellan inbjudningarna för varje person så det borde inte bero på att det är för ofta i alla fall.

Hur det blir i framtiden vet han inte heller.

-I somras var det inte alls lyckat. Det berodde på att en person som haft hand om träffen i fäbodarna i Koivumaa avled förra vintern, och den som tog över gjorde inget bra jobb.

-Ska vi fortsätta måste det helt klart till en förändring.

Ett tag fanns funderingar på att flytta arrangemanget till restaurangen i Kattilakoski, men det har nu slagits ut hågen.