Den 24 november 1993 klev han upp för sista gången i riksdagens talarstol i sin ensamma kamp för att uppmärksamma riksdagens övriga ledamöter om förhållandena för människor och språk i Tornedalen. Den ensamma rösten tillhörde Bruno Poromaa, riksdagsledamot (s) från Norrbotten, kanske mera känd som ledare för Gruv-Tolvan under den stora gruvstrejken i runt årsskiftet 1969/70 och senare också kommunalråd i Kiruna, men uppvuxen i Saittarova i Tärendö. Debatten rörde Kulturutskottets betänkande om Tornedalsfrågor, där utskottet som vanligt föreslog avslag på alla motionsyrkanden
I talarstolen förklarade Poromaa uppgivet att ”In i det sista har jag varit tveksam, om jag över huvud taget skulle begära ordet i den här frågan. Men eftersom det är sista gången som jag för min del har möjlighet att föra fram den här frågan i den här församlingen, har jag, för att freda mitt samvete, i sista stund anmält mig till talarlistan.”
Bruno Poromaa fortsatte ”År efter år har jag motionerat om att vi tornedalingar – i likhet med samerna – skulle få ett kulturellt erkännande som en etnisk minoritet i det svenska samhället. Språket är den viktigaste kulturbäraren. Vi har ett eget språk, ett eget modersmål – tornedalsfinskan eller Meän kieli som vi kallar det. Meän kieli är också mitt modersmål, och jag har i likhet med många andra tornedalingar under min skolgång bittert fått ta emot bestraffning för att jag exempelvis under rasterna i skolan använde det språk som mina föräldrar hade lärt mig.”
Liksom tidigare år hade Poromaa under sitt sista riksdagsår, denna gång tillsammans med riksdagskollegan från Luleå, Eva Hedkvist Petersen (s), motionerat om stöd till Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset (STR-T). Liksom varje gång tidigare för ett enigt kulturutskotts döva öron.
”Allt fler tornedalingar känner stolthet över sin kultur, och en tornedalsk identitet håller nu på att formas. Vi har, som jag ser det, i vårt land två inhemska minoritetsgrupper nämligen den samiska och den tornedalska. Till skillnad från de samiska organisationerna har STR-T inte blivit erkänd som organisation för en inhemsk minoritet. Vår organisation intar även i jämförelse med invandrarorganisationerna en marginell ställning. Kulturbärarna existerar och minoriteten finns, men dess offentliga existens kräver enligt min mening samhällets erkännande. Det är därför som jag under den allmänna motionstiden år efter år har motionerat om ett erkännande av STR-T.”
Förutom frågan om stöd till och erkännande av STR-T motionerade Poromaa under sin tid i riksdagen också om att inrätta en arkivtjänst med inriktning på finska vid Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM), om insatser för tornedalsfinskans bevarande, om ökad användning av de Tornedalsfinska ortnamnen på kartor, vägvisningsskyltar och ortsskyltar och om stöd till Academia Tornedaliensis – Meän Akateemi. Alltid med samma massiva oförstående från riksdagens övriga ledamöter, eller i alla fall kulturutskottets.
Det kan tyckas vara en ödets ironi, att redan hösten 1994 efter riksdagsvalet, då Bruno Poromaa inte längre kandiderade, behandlade riksdagen Bildt-regeringens skrivelse om det Finska språkets ställning i Sverige, där ”det finska språkets särställning i det svenska samhället slås fast. Regeringen anser att denna särställning bör beaktas på olika nivåer och områden i det svenska samhället.” Eller som regeringen slog fast: ”Finskan är ett inhemskt språk i Sverige.”
Och även om skrivelsen i mycket handlade om den sverigefinska minoriteten, så lyftes även Tornedalen fram och det konstaterades att ”I Tornedalen har Sverige haft en finsktalande minoritet alltsedan 1809 års gräns drogs mitt i den finskspråkiga bygden.”
I skrivelsen förklarade regeringen också att den har ”för avsikt att tillsätta en parlamentarisk beredning med uppgift att bedöma om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige bör ansluta sig till Europarådskonventionen om regional- och minoritetsspråk.” Fem år senare beslutade riksdagen i bred enighet att erkänna tornedalingar som en av Sveriges fem nationella minoriteter och Meänkieli som ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk. Bruno Poromaas envisa kamp hade nog ändå på flera sätt berett marken bland åtskilliga av riksdagens ledamöter för det slutliga erkännandet.
Lennart Rohdin
