Nina Oja
Nina Oja medverkar ofta på den stora ELLE-galan i Stockholm. Foto: ELLE
Tornedalen kan skryta med att ha Sveriges bästa formgivare i tidningsbranschen. Nina Oja från Pajala har fått pris som bästa AD:n i Sverige 2020 för sitt arbete på ELLE.
-Presentation har alltid varit viktiga för mig. Under min skoltid i Pajala la jag ner mycket arbete på att klippa och klistra och göra fint med färger.
Hela tre gånger har Nina nominerats till Sveriges Tidskrifters pris ”Art director of the year” och även 2014 vann hon – men då för en annan titel.
En AD, Art Director, jobbar med formgivning av främst tidningar och magasin även om arbetsuppgifterna har ändrats med tiden. I Ninas cv finns anställningar hos bland annat Glamour, King och Styleby.
Ninas arbetstänk när hon gör omslag är ordning och reda innan hon ”stökar till det lite”.
-Min roll i dag är att jobba med ELLEs alla varumärken i Sverige: modetidningen ELLE, ELLE Decoration, ELLE Mat & Vin, våra oneshots som ELLE Balans och ELLE Travel och massor med bilagor. Jag håller även koll på formen i våra digitala kanaler som ELLE.se och de event vi har, till exempel ELLE-galan.
ELLE är ett livsstilsmagasin med franskt ursprung. Inriktningen är mode, skönhet och trender.
Vad har du för stil som AD?
-Jag är förtjust i ordning och reda och att sedan bryta mot reglerna. Med formgivning är det ju så att man sorterar och planerar men för att det ska bli intressant måste man rocka till det så ögat fångas. Så jobbar jag: först städa och sedan stöka till det på ett lite punkigt vis. Nina är 41 år och bor i Stockholm, i snart 20 år har hon jobbat med formgivning.
Pajala Sunrise. En helsida i ELLE av Nina med koppling till Tornedalen.
Såg du ditt yrkesval komma redan i Pajala?
-Där jobbade jag i bar- och restaurangbranschen. Men mormor var konstnär på sidan om och pappa har konstintresse, jag själv har alltid tyckt om att skapa innehåll. Om man som jag gjorde då lägger ner mer tid på att specialarbetet ser fint ut än på själva innehållet, då får man anta att det finns en dragningskraft där.
Efter lite löst pluggande i Småland och Umeå flyttade hon till Stockholm för att utforska sitt växande tidningsintresse. Hon fick hjälp av sin syrras kompis från Pajala, Maria Björnfot, som var anställd på ett magasin.
-Det var Maria som hjälpte in mig som praktikant 2001. Det är typiskt tornedalskt, den där enkla mentaliteten att ”Det är nog inget problem, jag kan kolla om du kan komma hit och praktisera”.
En lyckad praktikperiod avlöstes av anställning längre fram och det ena gav det andra. Någon skola inom formgivning blev det aldrig utan hon jobbade sig till framgång.
-Det gick lyckligtvis ganska bra för mig ganska fort.
”Jag mår så bra av att vara vid Kengisforsen”, säger Nina. Foto: Privat.
Ditt arbete handlar mycket om inredning och form. Har du prylar från Pajala i ditt eget hem?
-Ja, absolut. Allt naturmaterial har nog att göra med en längtan efter naturen, landsbygden och mitt ursprung. Det genomsyrar allting. En kåsa hänger vid vattenkranen, min osthyvel är av renhorn …
I köket hänger ett flygfoto över Pajala.
Väggen ovanför sängen pryds av en målning av Kengisforsen signerad mormor Märta Muotka. Morfar heter förresten Paul Muotka och är känd radioprofil i norr.
-Min mormor var en stor inspiration för mig, jag hängde mycket med henne när jag var liten.
Kengisforsen är Ninas bästa plats på jorden.
-Jag mår så bra av att vara där. Dundret, volymen och kraften gör att all stress och alla tankar i huvudet tystnar. Det blir ett otroligt fokus på här och nu.
Nina satsar på kvalitet och design både i kläder och inredning.
Jag gillar det enkla och föredrar svart, vitt och beige. Jag tycker om lugnet privat medan jag i jobbet kan spexa runt och leva ut trender och färger.
”Sedan jag fick barn har jag fått ge upp tankarna på att flytta hem till Tornedalen igen.” Foto: ELLE
När vi kommer in på ämnet att återvända hem någon gång i framtiden, säger Nina:
-Jag har alltid känt det som att jag varit i Stockholm tillfälligt och att jag ska tillbaka dit upp, att jag bara är här nere för att samla livserfarenhet och kunskap. Men sedan jag fick barn så har jag fått ge upp de tankarna.
Nina har idag en dotter på 8 år som bor växelvis hos sin mamma och pappa.
-Hon pratar ju stockholmska och det känns ju lite märkligt, skrattar Nina.
-Nu tänker jag mer på att försöka lösa min längtan efter att vara där uppe i längre perioder. Tänk att till exempel ha en stuga med bastu vid älven! Bastukulturen saknar jag mycket.
Kanske förverkligas hennes drömmar en dag i Parkajoki.
-Min morfar och mamma är båda uppväxta i Parkajoki och vår släkt har en ministugby där. Det lockar mig att bygga en stuga där någon gång. Det finns plats, säger mamma varje gång vi är där uppe.
Susanne Redebo
