Förbud mot meänkieli triggade Berit som vuxen

Berit är ordförande i Eskilstuna slöjdförening och älskar att stöpa ljus. Foto: Susanne Redebo

 

Berit Sagmander fick inte prata meänkieli i skolan som barn. I vuxen ålder och som lärare har hon värnat extra mycket om elever med andra hemspråk än svenska.

-Jag kan se mig som en vinnare i något som egentligen var negativt från början.

 

Utan det förbud hon upplevde som barn i Sattajärvi hade hennes övertygelse kanske inte varit så stark: att all språkkunskap är en tillgång oavsett hur många som talar det. Berit, som fyllt 67, är uppväxt i Pentäsjärvi (Pajala kommun) som en av fyra syskon. Som flicka hette hon Isaksson.

-Vi pratade meänkieli hemma men läste dagstidningar och böcker på svenska. Och såg och lyssnade på både svenska och finska teve- och radioprogram.

Som sexåring och ny elev vid Sattajärviskolan tyckte hon själv att hon behärskade båda språken väl men nu efteråt har hon förstått att meänkieli ändå var starkast.

-Jag är stolt och glad över att lärarna inte lyckades tysta meänkielin helt. Även om det klassades som ett lågstatusspråk.

Att ha tvingats tala svenska i skolan och glömma meänkielin på rasterna har gjort att hon värnat om alla barn med ett annat hemspråk.

-Det har präglat mig väldigt mycket i rollen som lärare.

Berit känner också att tornedalingarna alltid haft en inre stolthet och ett jävlar anamma som hjälpt till i kampen om meänkielin. ”Här ska banne mig inte någon komma och sätta sig på oss.”

-Jag är glad över trotset, att man inte ger sig.

Berit från Pentäsjärvi är nummer tre i en syskonskara på fyra. Här syns Doris, Bertil, Berit , Kurt och hans hustru Vanja.

Alla med efternamnet Isaksson utom Berit (Sagmander). Foto: Privat

 

Orolig elever blev lugn

Berit flyttade till Stockholm som 16-åring och utbildade sig så småningom till mellanstadielärare. Många av hennes elever i Stockholmsområdet och Flen har haft sina rötter i andra kulturer.

Hon har ett särskilt varmt minne från sin tid som lärare:

-En liten kille kom till musikklassen där jag jobbade. Han kunde nästan ingen svenska och var väldigt orolig. Han sa ingenting och hade ett svenskklingande namn så jag hade ingen aning om att han inte kunde svenska. Helt plötsligt sa han något till en annan elev på finska och då klack det till! Jag sa då ”Mie puhun suomea” och pojken blev så glad! Oron försvann helt. Det var en stor lycka för honom att jag kunde möta honom på hans språk.

Berit har uppmuntrat sina elever att låna böcker på andra språk och haft inställningen att det alltid är en klar fördel på arbetsmarknaden att vara flerspråkig. Ett exempel på nära håll är hennes egen syster Doris som fick jobb på finska ambassaden i Chile för att hon förutom spanska kunde meänkieli.

 

Tavlan är en gåva från brorsdottern Elina Isaksson. Foto: Susanne Redebo

 

Känner stolthet över meänkieli

Hur har du kunnat hålla liv i språket under alla år fast du inte bott i Tornedalen?

-Mina syskon har alltid pratat meänkieli med mig och våra föräldrar var måna om att vi skulle vara stolta över vårt språk. Jag skulle faktiskt ha skämts om jag plötsligt började prata svenska med mina föräldrar.

-Självklart tappar jag ord ibland men jag har en bror som ringer mig ofta (Bertil Isaksson) och han är flitig på att prata meänkieli, så det kommer snabbt tillbaka. Mitt hemspråk är en stor del av min identitet.

Berit har också en brorsdotter, Elina Isaksson, som vurmar för meänkielins bevarande. Nyligen sände hon en tavla till sin faster med uttrycket ”Olen monta asioita mutta ennen kaikkea olen tornionlaaksolainen” (”Jag är många saker men främst av allt är jag tornedaling”).

Sedan 2008 bor Berit i Eskilstuna, hon är i dag ordförande i Eskilstuna hemslöjdsförening och stöper ljus som hon säljer i föreningens butik.

 

Saknar du någonting från dina barndomstrakter?

-Samhörigheten och lättheten i att bara gå in till varandra utan att ringa först. Och naturen saknar jag. I somras satt min syster och jag vid stranden i Pentäsjärvi och bara glodde. Jag har ju mina rötter där uppe, så är det. Niin se oon.

 

Susanne Redebo