Tagg: Tornedalen

Förbud mot meänkieli triggade Berit som vuxen

Berit är ordförande i Eskilstuna slöjdförening och älskar att stöpa ljus. Foto: Susanne Redebo

 

Berit Sagmander fick inte prata meänkieli i skolan som barn. I vuxen ålder och som lärare har hon värnat extra mycket om elever med andra hemspråk än svenska.

-Jag kan se mig som en vinnare i något som egentligen var negativt från början.

 

Utan det förbud hon upplevde som barn i Sattajärvi hade hennes övertygelse kanske inte varit så stark: att all språkkunskap är en tillgång oavsett hur många som talar det. Berit, som fyllt 67, är uppväxt i Pentäsjärvi (Pajala kommun) som en av fyra syskon. Som flicka hette hon Isaksson.

-Vi pratade meänkieli hemma men läste dagstidningar och böcker på svenska. Och såg och lyssnade på både svenska och finska teve- och radioprogram.

Som sexåring och ny elev vid Sattajärviskolan tyckte hon själv att hon behärskade båda språken väl men nu efteråt har hon förstått att meänkieli ändå var starkast.

-Jag är stolt och glad över att lärarna inte lyckades tysta meänkielin helt. Även om det klassades som ett lågstatusspråk.

Att ha tvingats tala svenska i skolan och glömma meänkielin på rasterna har gjort att hon värnat om alla barn med ett annat hemspråk.

-Det har präglat mig väldigt mycket i rollen som lärare.

Berit känner också att tornedalingarna alltid haft en inre stolthet och ett jävlar anamma som hjälpt till i kampen om meänkielin. ”Här ska banne mig inte någon komma och sätta sig på oss.”

-Jag är glad över trotset, att man inte ger sig.

Berit från Pentäsjärvi är nummer tre i en syskonskara på fyra. Här syns Doris, Bertil, Berit , Kurt och hans hustru Vanja.

Alla med efternamnet Isaksson utom Berit (Sagmander). Foto: Privat

 

Orolig elever blev lugn

Berit flyttade till Stockholm som 16-åring och utbildade sig så småningom till mellanstadielärare. Många av hennes elever i Stockholmsområdet och Flen har haft sina rötter i andra kulturer.

Hon har ett särskilt varmt minne från sin tid som lärare:

-En liten kille kom till musikklassen där jag jobbade. Han kunde nästan ingen svenska och var väldigt orolig. Han sa ingenting och hade ett svenskklingande namn så jag hade ingen aning om att han inte kunde svenska. Helt plötsligt sa han något till en annan elev på finska och då klack det till! Jag sa då ”Mie puhun suomea” och pojken blev så glad! Oron försvann helt. Det var en stor lycka för honom att jag kunde möta honom på hans språk.

Berit har uppmuntrat sina elever att låna böcker på andra språk och haft inställningen att det alltid är en klar fördel på arbetsmarknaden att vara flerspråkig. Ett exempel på nära håll är hennes egen syster Doris som fick jobb på finska ambassaden i Chile för att hon förutom spanska kunde meänkieli.

 

Tavlan är en gåva från brorsdottern Elina Isaksson. Foto: Susanne Redebo

 

Känner stolthet över meänkieli

Hur har du kunnat hålla liv i språket under alla år fast du inte bott i Tornedalen?

-Mina syskon har alltid pratat meänkieli med mig och våra föräldrar var måna om att vi skulle vara stolta över vårt språk. Jag skulle faktiskt ha skämts om jag plötsligt började prata svenska med mina föräldrar.

-Självklart tappar jag ord ibland men jag har en bror som ringer mig ofta (Bertil Isaksson) och han är flitig på att prata meänkieli, så det kommer snabbt tillbaka. Mitt hemspråk är en stor del av min identitet.

Berit har också en brorsdotter, Elina Isaksson, som vurmar för meänkielins bevarande. Nyligen sände hon en tavla till sin faster med uttrycket ”Olen monta asioita mutta ennen kaikkea olen tornionlaaksolainen” (”Jag är många saker men främst av allt är jag tornedaling”).

Sedan 2008 bor Berit i Eskilstuna, hon är i dag ordförande i Eskilstuna hemslöjdsförening och stöper ljus som hon säljer i föreningens butik.

 

Saknar du någonting från dina barndomstrakter?

-Samhörigheten och lättheten i att bara gå in till varandra utan att ringa först. Och naturen saknar jag. I somras satt min syster och jag vid stranden i Pentäsjärvi och bara glodde. Jag har ju mina rötter där uppe, så är det. Niin se oon.

 

Susanne Redebo

Susanne RedeboAv

Violas minnen från Tornedalen blev tvåspråkig bok

 

Agneta Danskog gjorde boken ”Kläppi” ihop med sin mamma som berättade om sin barndom. Foto: Privat

 

När Agneta Danskogs mamma hamnade på sjukhem blev hennes minnen från barndomen i Tornedalen ett sätt att känna glädje i en trist vardag.

Nu har boken med Viola Buchts berättelse kommit ut på två språk; svenska och meänkieli med dottern Agneta som författare. Boken heter ”Kläppi – Barndomsminnen från Tornedalen”.

Boken är tänkt som litteratur till modersmålsundervisning i meänkieli men även för andra som bara vill träna att läsa meänkieli.

Agnetas mamma hette som flicka Hjort-Rova och växte upp i Luppio söder om Övertorneå. Vid 83 års ålder blev hon delvis förlamad efter en stroke och hamnade på sjukhem där dottern ofta vistades. Dagarna blev långa.

– Men hon tyckte om att berätta om barndomen, hon levde upp då.

Agneta tecknade ned berättelserna, i början mest för mammas skull.  Viola återgav minnen från den barnrika familjen, skolan, fritiden och traditionerna. Om hur det kändes att bli biten i foten av en råtta, om livet i byn och hur hon upplevde förbudet att prata finska i skolan.

– Mamma var en aktiv och social person med glimten i ögat, den känslan får man också när hon berättar om sin barndom.

 

”Kläppi” innehåller texter på både svenska och meänkieli. Illustrationerna står Jan Marklund för.

 

Enspråkig bok från början

En nära bekant till familjen, Jan Marklund, illustrerade Violas minnen och på så vis blev det en bok på svenska som mamma kunde ha på sjukhemmet. Det här inträffade för cirka 20 år sedan, 1999 dog Viola. Då fanns ”Kläppi” fortfarande bara på svenska.

Tiden gick och Agneta, som vuxit upp i Haparanda men bott i Umeå största delen av sitt vuxna liv, blev i sin roll som lärare allt mer intresserad av tvåspråkighet. Hon vidareutbildade sig till lärare i svenska som andraspråk.

– I undervisningen med nyanlända barn med annat modersmål, kunde jag använda mammas bok. Eleverna fick precis som hon berätta om sitt hem, sin uppväxt… Jag kunde se likheten med det som tornedalingar upplevde med språkbytet. Den stora skillnaden är att nu har man modersmålsundervisning och båda språken har samma värde och båda är viktiga för att kunna lära sig alla skolämnen.

 

Viola, född Bucht, från Luppio tog kanske världshistoriens första selfie med sin lådkamera? Foto: Privat

 

Finskan kommer tillbaka

Agneta berättar att hon påverkats mycket av den finska kulturen i Haparanda, inte minst det raka sättet att kommunicera på.

– Inget fjäsk eller krusiduller där, inte. Nu när jag blivit äldre kommer även finska ord spontant till mig som första alternativ. Det gör mig förvånad och glad eftersom jag aldrig har pratat meänkieli. De vuxna i min omgivning pratade meänkieli med varandra och svenska med oss barn.

När Agneta blev pensionär engagerade hon sig i STR-T:s lokalavdelning Tornedalingar i Umeå. Där väcktes hennes intresse för att skriva och prata meänkieli och då föddes idén om att översätta mammas berättelser till meänkieli och skriva parallellt på två språk. Och så fick det bli. Det blev författaren Bengt Pohjanen som finputsade hennes översättningar före utgivning. Boken innehåller också en faktasida om meänkieli och arbetsuppgifter för egna berättelser.

Vill du beställa boken kan du kontakta agneta.danskog@hotmail.com eller www.bokus.se

Susanne RedeboAv

Gränsbarn bussades söderut för att lära sig svenska

Ett barn som inte får tala sitt språk tappar självförtroende, det förstod man inte förr i tiden, säger författaren Kerstin Tuomas Larsson

 

Att inte duga för sitt språks skull, att då bo i andra familjer för att lära sig tala ”riktig” svenska och inte meänkieli. Det är vad författaren Kerstin Tuomas Larssons bok Hjärntvättarresan handlar om. –Det här är en del av vår historia som många inte känner till, säger hon.

Vi känner alla till att staten har en del på sitt samvete vad gäller försvenskningen av Tornedalen. Nu kommer nya uppgifter som visar att finsktalande barn i Tornedalen under sina sommarlov bussades till familjer i svensktalande delar av landet för att lära sig språket. Det här skedde under 1920-40-talen. En del av dessa personer lever fortfarande.

-Syftet med bussningarna var gott, naturligtvis ville ingen barnen illa. Men vad man inte fattade var att trycker man ner ett barns språk försvinner självkänsla, självförtroende och tilliten till sig själv. Duger inte mitt språk så duger inte jag! I´m not good enough.

De personer Kerstin intervjuat till sin roman har signalerat just det: att de kände sig förminskade på grund av dessa språkläger. En del bussades till helt okända familjer flera somrar i rad, andra bara vid ett tillfälle.

 

Dör om hon öppnar munnen

Kerstins roman Hjärntvättarresan (Aivonpesoreisu) var egentligen tänkt som teatermanus från början. Arbetet har under tidens gång ändrat form och nu i november släpps den på Lumios förlag. Bilden på omslaget (av Eva Helena Larsson) är stark. Den föreställer en ung flicka som delvis är nedsänkt i vatten.

-Öppnar hon munnen så drunknar hon. Hon dör.

Arbetet med romanen om flickan Elvi har påverkat Kerstin på ett personligt plan eftersom hon har nära anhöriga som varit med om dessa bussningar. På nära håll har hon sett hur det satt spår i människor. -Många barn hamnade i familjer som hade det bra, men alla gjorde inte det.

En av de intervjuade fick bo hos en ensamstående karl som inte var snäll och den flickan fick uppleva hemska saker. Under tiden bussningarna pågick var det få som pratade om dem.

– De var ju förknippade med skam.

 

Hjärntvättarresan handlar om Elvi som bussas söderut för att lära sig svenska. Boken ges ut på Lumios förlag

 

Lärde sig bondska på landet

Bussarna gick inte alltid till södra Sverige. Vanligt var att många finsktalande barn från Tornedalen hamnade hos familjer som bodde strax utanför Tornedalen, kanske i Luleå eller Boden.

-Men vad lärde de sig på vischan i Luleå? Nå inte var det svenska, det var ju bondska!

Flickan Elvi är huvudperson i boken men Kerstin har intervjuat flera som upplevt bussningen och kokat ihop det till berättelsen om Elvi.

-Jag har valt att skriva om flickor för jag vill lyfta kvinnornas historia.

Kerstin berättar att hon upplever att Tornedalen haft en hierarki i tre steg där en del varit mer värda än andra. Längst ner på trappan har den finska kvinnan stått, ovanför henne den tornedalska och högst upp, som kronan på verket, den svenska kvinnan.

-Vi ska vara tacksamma för de finska kvinnorna som gifte sig med svenska män för det är tack vare dem som finska språket lever kvar hos oss.

Kerstin har under sitt liv själv haft känslan av att hon inte duger i möten med ”svenska” kvinnor. I sådana sammanhang har hon gärna tagit ett steg tillbaka.

-Det har tagit mig årtionden att känna att ingen är bättre än jag och jag är inte bättre än någon annan. Vi är alla lika.

Susanne RedeboAv

Åsa Larssons Tornedalen i SVT-program

-Det här har varit mitt livs bästa resa, säger Åsa om inspelningstiden uppe i Tornedalen i somras. Foto: Ahti Aasa, SVT

Arbetsgemenskap är typiskt för tornedalingar. När författaren Åsa Larsson återvänder till sin barndomsby Kurkkio i en ny programserie i SVT får vi ta del av den.

-Jag och mamma gör fortfarande så, vi jobbar ihop. Att skura mattor tillsammans, att låta handen göra något, är bra för huvudet och samtalet. Tornedalingar har en tilltro till sina händers förmågor.

I SVT:s nya programserie ”Med hjärtat i Kurkkio” står författaren Åsa Larssons eget liv i fokus. I tre delar som sänds i december får vi följa i hennes fotspår när hon återvänder till Tornedalen. Allt är äkta, ingen fejkad historia ligger bakom upplägget.I programmet återknyter Åsa kontakten med både personer och platser från hennes uppväxt – det som format henne som människa och även präglat hennes författarskap. Möten som hör ihop med hennes livsberättelse. 

SVT:s nya program i tre delar om Åsa Larssons liv sänds i december. Foto: Bonniers

-När jag väl kom tillbaka till Kurkkio i somras inför inspelningen, var min föreställning att älven var jättestor och skogen djup och enorm … Men i verkligheten handlade det om kanske en kvadratkilometer som jag rört mig på under min uppväxt.

Åsas mormor Theresia bodde i Kurkkio och henne känner Åsa stor kärlek till. Hon finns också återgiven i den filmatiserade boken om hjältinnan Rebecka Martinsson.

-Min mormor var den viktigaste personen i mitt liv.

Samvaron med mormor bestod i att följa henne i hushållsgöromål och barnbarnet var aldrig i vägen. Theresia var flitig, jobbade jämt, satt aldrig ner.

En extra krydda i programmet är att det finns en konflikt i Åsas familj som är kopplad till Kurkkio,

-Konflikten har gjort att jag inte varit där på 30 år så det var väldigt speciellt att komma tillbaka.

SVT:s producent Ahti Aasa gav Åsa stor frihet att bestämma över innehållet i programmet. En hörnsten blev att skura trasmattor vid älvens strand, en annan att skriva en låttext ihop med Hasse Alatalo (med sång på förstukvist av Susanne Rantatalo). Producenten Ahti Aasa ville att allt som filmades skulle vara äkta och hända på riktigt. Det förhållningssättet passade Åsa bra.

 

-Tornedalingar har en tilltro till sina händers förmågor, säger Åsa som här skurar mattor ihop med Maja Mella i Kurkkio. Foto: Ahti Aasa, SVT

”Mitt livs bästa resa”

Upplevelserna under inspelningsveckan öppnade nya dörrar hos Åsa som hon tänker använda sig av framöver. Kanske i musikform, kanske i framtida romaner som speglar tornedalsk kvinnohistoria?

-Det här har varit mitt livs bästa resa.

Möten under inspelningen har fungerat som en språngbräda för henne.

-Sommaren gav mig en ingång till personer och ämnen jag vill gå vidare med.

Nästa sommar tänker hon därför åka runt i Tornedalen och lyssna till berättelser som lever sina egna liv hos människor vid gränsen. Flera har hon redan träffat, andra tänker hon söka upp via tips. Kanske lever historierna vidare i Åsas författarskap längre fram? Först måste hon bara lägga handen vid sista delen av PAX-serien (populär ungdomsserie) och en avslutande roman om Rebecka Martinsson.

Det Åsa fick uppleva under sin vecka i norr var arbetsgemenskap och hon tror att det är typiskt för Tornedalen.

-Vi är vana vid att umgås under tiden vi jobbar. Många tornedalingar är också duktiga på hantverk och har en slags tilltro till sina händers förmågor.

 

Hasse Alatalo och Åsa tjärar åror vid älvsstranden. Foto: Ahti Aasa, SVT

 

Kanske bygger man något tillsammans, städar ihop eller arbetar med slåttern med grannar?

Minoritetsspråket meänkieli finns förstås med i programmet. Åsa pratar inte språket själv men förstår ganska mycket. Hon berättar om hur härligt det är att vistas i en miljö där meänkielin lever och uppleva att språket kommer tillbaka till en trots alla år som gått.

Hon tror också att om man lär sig meänkieli i vuxen ålder kommer man aldrig äga språket till hundra procent.

-Men man kan bli bekant med det och lära känna det. Och det kan vara tillräckligt.

 

Susanne RedeboAv

Trädkramare från Kangos jobbar med markanvändning i Stockholm

Lisa Mörtlund, 33, är uppväxt i Kangos och jobbar i dag med mark- och vattenfrågor i Stockholm. Foto: Privat

I Tornedalen borde lagen om strandskydd vara mer tillåtande än i storstäderna eftersom landsbygdens tillgång är att kunna nyttja naturen och närheten till vattendrag.

Det tycker Lisa Mörtlund, borgarrådssekreterare för V i Stadshuset i Stockholm. Hon har en syn på mark- och vattenfrågor som säkert påverkats av uppväxten i Kangos.

Lisa Mörtlund, 33 år, flyttade från Tornedalen när hon var 16 år för att gå gymnasiet i Luleå. Sedan bar det av till Göteborg och Stockholm. Men 33-åriga Lisa har inte släppt taget om sin bakgrund och föräldrarna, Berit Kruuka och Göran Mörtlund, bor kvar i Kangos.

Och jo, Lisa är släkt med författaren Mona Mörtlund om nu någon undrar över det. Mona är Lisas faster.

Lisa är sedan 2014 anställd som borgarrådssekreterare på bostads- och demokratiroteln i Stockholm stad. Tjänsten fick hon i samband med att det blev maktskifte i Stadshuset och V tog över efter borgarna tillsammans med S, MP och FI.

– Att de anställde mig handlar nog mer om att jag är insatt i bostadsförsörjningsfrågor och har jobbat med strategisk planering än att jag tillhör vänsterpartiet.

Trädkramande betongvänster

Lisa har alltid varit politiskt intresserad och tyckte det var dags att engagera sig i ett parti inför valet 2010. Det blev Vänsterpartiet. På Twitter kallar sig Lisa ”Trädkramande betongvänster från Tornedalen”.

– Jag har främst engagerat mig på aktivistnivå, ordnat flygbladsutdelningar, arrangerat kampanjer och så.

– Vi var en grupp för något år sedan som ordnade mycket aktiviteter i stan. Vi byggde till exempel upp ett vardagsrum på Hötorget för att visa på bostadsbristen.

Efter det började hon plugga samhällsplanering och gick med i organisationen ”Jag vill ha bostad.nu”. Efter studierna började hon arbeta åt Sigtuna kommun som samhällsplanerare.

En av de stora frågorna just nu i Stockholms stad är att ta fram en ny översiktsplan för kommunen. Lisa deltar i förhandlingar från vänsterpartiets sida. Planen är ett vägledande styrdokument för all mark- och vattenanvändning i en kommun.

”Var generös med tillstånd”

– Markanvändningsfrågor tycker jag är intressanta även när det gäller Tornedalen och Norrland där skogsbruk, turism och gruv- och rennäring ska samsas. I norr finns väldigt många konflikter som rör markanvändning.

En het fråga för många kommuner i norr är regleringen av strandskydd. Hur nära en sjö ska man egentligen få bygga?

– Jag kan tycka att man i glesbygd borde vara mer generös med byggelse vid vatten. I Stockholm finns många hus väldigt nära vatten eftersom det funnits industrier där tidigare. I norr får man inte bygga intill en sjö trots att det knappt finns några grannar alls i närheten, det tycker jag är märkligt.

Lisa anser att man borde vara mer mån om strandskyddet i storstäder jämfört med i glesbygd där det finns jättemycket plats och lite folk.

– Värdet med landsbygd är ju att ha mycket vatten omkring sig och kunna nyttja det.

– Jag tror att jag har ett annat perspektiv på strandskyddsfrågan jämfört med mina kollegor här nere eftersom jag kommer från Tornedalen.

2-3 gånger per år åker Lisa hem till föräldrarna i Kangos och njuter av naturen. Som här vid stranden till Särkijärvi. Foto: Privat

Susanne RedeboAv

Nyckelhaken – en tornedalsk maktsymbol för kvinnor

Bengt Martinsson har forskat i en tornedalsk symbol: nyckelhaken som bars av kvinnor. Foto: Privat

I Tornedalen finns ett smycke som bara förekommer i finsktalande områden: nyckelhaken. De gjutna bruksföremålen bars av gårdens betrodda kvinnor. Via nycklarna hade de kontroll över brudkistan, chiffonjén och matförråden, berättar Bengt Martinsson som skrivit en bok om de bortglömda föremålen.

-Sommaren 1995 såg jag på botten av en kista i Tärendö hembygdsgård tre mässingsföremål, stora som en gammaldags tändsticksask, berättar Luleåbon och folkdansaren Bengt Martinsson.

-Jag frågade givetvis vad det var och fick till svar: ”Det är ju en vyölinähaka (förklädeshaka)!”

Det var så det började. 18 år senare, 2014, kom boken ut som är ensam i sitt slag. Bengt har i den samlat runt 300 bilder på dessa symboler för hemmet. Vardagsföremål som användes av kvinnor i Tornedalen och Finland fram till 1930-talet. Varför dokumentation på svenska är så dålig beror på att hakarna är en finsk företeelse som helt följer det finska språket, påpekar Bengt.

-Hade du en nyckelhake var du i regel husmor (äiti, emäntä) på en större gård. Äiti hade makten på gårdarna och även över karlarna, tror jag.

-Man ville inte skryta med sin rikedom, det hördes ju när du kom att det skramlade.

Hakorna hade sällan fler än tre nycklar i sig som gick till brudkistan, chiffonjén och det inre matförrådet. I dessa förvarades gårdens papper och pengar och det som skulle ransoneras och fördelas. Hakarna var ofta gjutna i mässing och bars under förklädet. I Tornedalen sa man ofta att Vaimo on kotin lukku (Kvinnan är husets nyckel).

Framsidan

Martinssons bok innehåller runt 300 foton på de nyckelhakar som Martinsson hittat under besök på muséer.

Följer en skarp språkgräns

Smyckena fanns i de finsk- och meänkielitalande byarna i Tornedalen liksom i språkområden i Sverige som klassas som finskt språkområde (Dalarna och Värmlands finnskogar till exempel). I Finland återfinns de aldrig i svenskspråkiga delar av landet.

-Under 1930-talet slutade hakarna användas så de personer som bar dem dog ut på 1950-talet.

Varje foto i boken står Bengt bakom liksom dokumentationen av var och en. Han har besökt otaliga muséer för att fånga upp så många modeller som möjligt. Bengt har aldrig lyckats få reda på vilka personer som gjutit mässingshakarna eller graverat dem.

Några ägarsymboler finns inte heller på dem. Bengt menar att det inte ansågs viktigt att som smed märka en nyckelhake eftersom det var en kvinnopryl och därför inte stod högt i rang.

Det finns i dag tankar på att förse Tornedalsdräkten med en nytillverkad hake.

-I så fall bör man bära den synligt på förklädet för annars är det ingen vits med den – och därför känner jag mig lite kluven till idén.

I Finland har man tagit upp den gamla traditionen och börjat bära nyckelhakarna synliga utanpå bygdedräkterna.

Fotnot: ”Något om nyckelhakar i Tornedalen” finns att köpa på www.folkdansaren.se

nyckelhaken-foto-privat

Nyckelhaken samlade nycklar till brudkista, chiffonjéer och förråd med godsaker i. Foto: Privat

Susanne RedeboAv

Svenskan riskerar att dö men meänkielin lever vidare

Författaren Bengt Pohjanen fantiserar om Tornedalen om hundra år. Vilka bor i dalen? Vad talas för språk? Finns Ikea kvar?

Haparandabon Bengt Pohjanen är en stark förespråkare för meänkielin och också en man med stora historiska kunskaper om gränsbygden.

Därför känns det extra roligt att be honom spåna kring hur det ser ut i Tornedalen om hundra år. Och han gör det med glatt hjärta. I det historiska kan man som bekant få ett hum om vad som väntar runt hörnet.

-Hundra år är inte en så lång tid om man ser till en kultur och ett språk, men principiellt är det så att när ett språk dör så dör ett folk. Om språket försvinner här uppe blir Tornedalen en del av svensk kultur på samma sätt som Överkalix och Piteå.

Bengt tror att så länge det finns en öppen gräns mellan Sverige och Finland kommer ett speciellt språk att finnas på platsen. Meänkielin lever kvar även om det inte blir i samma omfattning som när han själv var ung på 1940-talet. När Bengt från Pajala började skola i Haparanda som tonåring hade 98 procent av Pajalas studenter meänkieli som modersmål. Tio år senare var siffran nere på tre procent.

-Möjligen är det på sikt främst på finska sidan som folk fortsätter prata meänkieli.

Bengt är tveksam till att svenskan överlever på sikt. Engelskan tar allt större plats på universitet och i olika medier och de små språken är hotade i världen.

-Svenskan är hotad. Jag har hört att 50 små språk försvinner i världen varje år.

Är statens arbete för att bevara meänkieli avgörande för överlevnaden?

-Det bidrar men det avgörande är det som sker hemma i köket. Att språket används.

Bengt tycker också att det inte enbart är negativt att regeringen hejdat sig och vill se över hur det fungerar i nuvarande förvaltningskommuner och först därefter släpper in Luleå för att ge luleborna större resurser i meänkielins bevarande.

-Luleå borde ha fått ekonomiska medel i år men leder översynen till förbättringar så är det bra. Jag har själv inte så väldigt bra erfarenheter från förvaltningskommunerna, man får nästan aldrig svar på en fråga från de ansvariga till exempel.

Vad lever befolkningen i Tornedalen av om hundra år?

-Basnäringarna finns kvar som skogen och gruvorna – vi har oerhört mycket metaller här uppe.

Besöksnäringen kommer att utvecklas positivt, det går bra att sälja stillhet. Jordbruket har också en framtid och fisket blir kvar.

Urbaniseringen fortsätter och landsbygden utarmas även under de närmaste åren, men Bengt tror att det sedan vänder – och blir inflyttning igen.

Vilka bor i Tornedalen?

-Med den globalisering som är nu tror jag det kommer hit mycket folk från hela världen, med nya inslag.

Sätter den nuvarande folkvandringen över gränsen spår?

-Självklart. Flyktingarna kommer att stanna kvar, bo här och verka här.

Han drar paralleller till vallonerna som emigrerade till Sverige under 1600-talet och bidrog med ökade kunskaper om smide. Det som händer nu med flyktingar från krigshärjade länder är en naturlig utveckling.

Fortsätter tornedalingarna vara en minoritet?

-Det finns meänkielispråkiga tornedalingar, svenskspråkiga tornedalingar och finskspråkiga tornedalingar. Jag är oerhört rädd för att det annars blir som i Tyskland under andra världskriget med Blut- und Boden-tanken.

-Lite sådana tankar finns också här uppe idag om att har man bott här uppe eller har en gård här så tillhör man en minoritet även om man inte har meänkieli som språk.

Regeringen har beslutat att var och en själv får bestämma om de är tornedaling?

-Ja. Jag förbjuder ingen att anse sig tillhöra en minoritet. Men jag anser att språket ska vara minoritetsgrundande.

Finns Ikea om hundra år?

-Nej. Jag har inget emot Ikea och idén är genial för Ingvar Kamprad själv men det lär inte finnas kvar i sin nuvarande form.

IKEA

I Bengt Pohjanens framtidsvision om Tornedalen finns inte Ikea kvar vid gränsen

 

Susanne RedeboAv

Premiär för öl som hyllar Tornedalen

-Vi vill brygga på heltid, säger kommunalrådet Tomas Vedestig i Övertorneå (till höger i bild) som har premiär för Tornedalsölen i slutet av november.

Det är bara några få dagar kvar innan Tornedalens eget öl lanseras. I november hålls premiär för de fem nya sorterna som förknippas med landsändan.

Det hela startade i december förra året då tre företagsamma män från Övertorneå registrerade Tornedalens ölbryggeri: Tomas Vedestig, Christer Taskinen (till vänster i bild) och Jörgen Ekersund.

Här berättar Tomas Vedestig om hur idén föddes och var företaget står idag.

”Som så många andra bra idéer så började detta projekt i bastun. Vi, jag och Christer, satt och resonerade om konceptet mathantverk. Vi älskar nämligen båda två att laga mat från grunden, något annat vi älskar är att njuta av en god öl. Så vi började fundera på hur pass svårt det kan vara att brygga ett eget öl för husbehov.

Sagt och gjort, vi köpte oss en liten hemmakokare och körde igång. Vår första brygd blev förvånansvärt god och då föddes tanken på att kanske även andra skulle vilja dricka vår öl.

Någon vecka senare satt vi hemma och smakade av en Red Stripe (jamaicanskt öl) och då tänkte vi att om vi kan sitta uppe i Övertorneå och dricka öl som är bryggt på Jamaica så borde väl de på Jamaica kunna dricka öl som är bryggt i Tornedalen. Efter den insikten bestämde vi oss ganska snabbt för att köra igång på allvar och så började vi experimentera med olika ölsorter och smaker.

Till slut hade vi fem olika sorter vi kände oss nöjda med. Vi kontaktade en lokal designerkille som hjälpte oss att ta fram loggan och etiketterna. Allt i utformningen utgår från Tornedalen. Färgerna runt etiketten (blått, vitt och gult) är till exempel från tornedalsflaggan. Fjälltopparna ska symbolisera att Tornedalen börjar uppe vid Kiruna och slutar nere vid Haparanda.

Vi älskar Tornedalen och det här är lite som vår hyllning till henne.

Just nu försöker vi brygga för fullt så vi ska ha välfyllda kylar till premiären under november månad.

Än så länge är detta vårt sidoprojekt till våra befintliga arbeten men drömmen och visionen är att vi ska kunna brygga på heltid.

Vilka är då vi som brygger öl i hjärtat av Tornedalen? Jag, Tomas Vedestig är 41 år och krögare på Weddes restaurang och kommunalråd (ÖFA, Övertorneå Fria Alternativ). Vid min sida finns Christer Taskinen, 40 år, träslöjdslärare.”

Ölen lanseras i slutet av november 2015 och cirka 80-100 liter av de fem sorterna planeras att bryggas per vecka.

-Vi kanske ökar på allt eftersom efterfrågan stiger, säger Vedestig.

Till att börja med säljs sorterna enbart på pubar och restauranger i Tornedalen (bland annat Weddes restaurang i Övertorneå) men förhoppningen är att även Systembolaget kan plocka in dem i sitt sortiment på sikt.

öletikett

En av fem etiketter som signalerar Tornedalens profil.

Susanne RedeboAv