Publicerat på

Rappare hyllar Tornedalen på Spotify-lista

Låten 953 HPDA är sprungen ur kärleken till Haparanda och kärleken till människan. Sebastians plan är att göra fler låtar med temat Tornedalen. Foto: Privat.

Med en raplåt som hyllar kärleken till Haparanda och livet, tog sig Sebastian Westin-Viippola in på Spotifys ”Release Radar”.

Jag vill att de som är kvar där uppe ska känna stolthet över Haparanda och inte skämmas på någon punkt för sin bakgrund, säger 25-åringen.

953 HPDA har under hösten spridits via nätet över hela Sverige och säkert utanför gränserna också. Sebastian Westin-Viippola, född och uppvuxen i gränsstaden, står bakom låten. Killen har i media berättat mest om sin brutna rygg och sin okuvliga vilja att ta vara på livet. Nu har han tagit ett musikaliskt jättekliv.

Artistnamnet lyder TornedAlien och musikvideon 953 HPDA har strofer på både svenska och meänkieli.

”Vart jag än far

Vet jag exakt vart jag har

Mitt DNA

HPDA 953, ja

Borta bra men hemma bäst

Var är nästa hemmafest

Med den finska kulturen …?”

 

Det är Sebastians första egna låt där han står för allt från grunden.

Den musikaliska hyllningen till sina rötter är inte gjord av någon som vuxit upp med gitarren i sin hand, direkt.

– Nej nej, jag har varit så omusikalisk man kan bli. Det går att träna upp den förmågan.

Sebastian började spela när han var 20!

Texter har han däremot alltid skrivit och det ligger i linje med hans strävan efter att ”utforska vad som finns i min skalle, att koppla ihop tankarna.”

Vill föreläsa om livets möjligheter

Nu förbereder han sig för att efter nyår föreläsa för ungdomar om värdet av att ta vara på livet. Han har själv erfarenheter från hur tungt det kan vara att leva, men också hur viktigt det är att värdesätta det man har. Han vill ge unga hopp och visa att det mesta är möjligt trots motgångar. Hans eget bakslag drabbade honom 2015.

Tillsammans med två kompisar tänkte han utforska buddhismen och träffade under en resa i Indien Dalai Lama. Strax före olyckan hade Sebastian tillbringat tio dagar i tystnad och mediterat.

– Vi var på väg till ett vattenfall i Himalaya där vi tänkt hänga upp våra hängmattor för att sova under natten.

När han föll de där 7-8 meterna nedför ett stup och låg på marken med en förvissning om att han var allvarligt skadad, upplevde han en egendomlig frid.

– Stjärnhimlen jag såg då var så vacker, jag har aldrig tidigare sett något sådant. Och jag överväldigades av ett lugn, en känsla av att ”det ordnar sig”.

Det visade sig att han brutit ryggen och idag är han helt beroende av sin rullstol. Men han låter den inte hindra honom. Tvärtom har han startat Youtubekanalen Loopwhoop där han skildrar livet som rullstolsburen, med glimten i ögat. Och när detta skrivs befinner han sig i USA där han deltar i VM i bob!

Sebastian gillar att resa, det var under en sådan han bröt ryggen. Foto: Privat.

Tryggt att vara tornedaling

Sebastian bor i Borås med sin flickvän och musiken är en av hans största passioner. Den skapar han vid datorn där han lägger på ljud/instrument och bandar sitt eget gitarrspel.

TornedAlien har Sebastian tagit som solo-artistnamn, men han ingår i flera andra konstellationer också, bland annat Klotets tuffingar tillsammans med Jakob Göthager.

– Det hade varit kul om jag haft kärleken till Haparanda och den finska kulturen redan som liten. Idag tycker jag det är viktigt att de unga där uppe känner stolthet, att de har en trygghet i att ha tornedalingen i sig oavsett var i världen de befinner sig.

– Man behöver heller inte söka allting utanför Tornedalen för mycket finns redan där.

Kolla TornedAliens musikvideo 953 HPDA, inspelad i Haparanda: 953 HPDA

Musiker och bobåkare! Sebastian Westin-Viippola är begåvad på många plan. Foto: Privat.

 

Publicerat på

Språkforskare: ”Meänkieli kommer att överleva, det finns ett stort intresse för det”

Tro inte på de pessimistiska rapporterna om meänkielis framtid. Metoden med slumpmässigt utvalda informanter funkar inte på ett minoritetsspråk, menar Leena Huss, forskningsledare vid Uppsala universitet. Foto: Susanne Redebo

Det finns goda chanser att meänkieli överlever. Under de senaste 20 åren har mycket hänt som gett språket en rush. Böcker skrivs på meänkieli, artister plockar upp kulturen, universitetskurser startas och media producerar program med utgångspunkt i språket och kulturen.

Leena Huss, professor i finska och forskningsledare på Uppsala universitet, är optimistisk.

Leena jobbar för de nationella minoritetsspråken med särskilt fokus på meänkieli och finska. Dagligen scannar hon rapporter och information på nätet i ämnet.

Här ger hon sin syn på var meänkielin står idag.

Tro inte på alla rapporter

– Rätt nyligen visade en europeisk rapport att det var illa ställt med meänkieli och kvänska. De hade intervjuat unga som tyckte att meänkieli inte var så viktigt. Men om man slumpmässigt plockar ut människor kan man missa dem som verkligen är engagerade!

– Det finns många exempel på unga vuxna som är mycket intresserade av språket och för att få det att överleva. Det finns helt klart positiva trender inom meänkieli, särskilt om man följer minoritetsmedierna Meänraatio, UR, samiska nyheter, Uutiset … Där kan man höra och se att det händer. Det kanske inte jobbas lokalt överallt utan i vissa kommuner eller i vissa umgängeskretsar, men ändå. Det lokala engagemanget och individer med intressen kan man missa om man slumpmässigt hittar sina informanter.

Byt ut korta projekt till permanenta satsningar

-Astrid Kruukka och jag startade 2003 en språkdusch i förskolan i Pajala; ord, fraser, sånger och ramsor på meänkieli. Här fanns kontakt med föreningar, lekar som föräldrar kunde göra hemma, en massa bra idéer … Alla föräldrar var jätteförtjusta och barnen började använda lite meänkieli hemma. Men det fanns en oro för att det skulle försvinna när de nådde skolåldern, där fanns inte stödet för språket. Projektet tog slut efter två år och vi vet inte var barnen hamnade sedan.

– Jag hoppas att det nu, när regeringen ska satsa på nationella minoriteter, inte bara skapas korta projekt. Eldsjälarna som jobbar i dem orkar inte hur länge som helst.

Lusten måste finnas hos de unga

– Skulle det vara så att inga barn eller ungdomar lär sig språket, då är vi förlorade. Det måste finnas ett intresse hos den yngre generationen och unga måste ges möjlighet att lära sig. Det ska också kännas roligt.

– Kritikerna menar att stora flertalet unga barnfamiljer inte pratar meänkieli hemma även om barnen lär sig i skolan. Det man glömmer då är att det börjar med några stycken som pratar hemma och allteftersom blir det fler.

”Ring en släkting och säg hej på ditt modersmål!” Det finns kognitiva knep för att komma över mentala spärrar.

Pessimister och optimister möts

-Frågar man vissa om meänkielis möjligheter att överleva så säger hen att jättemycket har hänt. Andra tycker tvärtom. ”Det händer alldeles för lite och det som dykt upp kom alldeles för sent, tåget har gått, det borde ha kommit för 20-30 år sedan.”

-Samma polariseringar finns inom finska gruppen och samiska gruppen. En del tycker att det händer för lite och går för långsamt.

-Men om man tänker på vad som hänt efter år 2000, då meänkieli klassades som språk, så har det skett jättemycket! Man måste titta bakåt för att se utvecklingen. Jag tror inte språket försvinner, det finns ett så stort intresse för meänkieli.

Många stadiga satsningar

-Det finns exempel på stadiga satsningar. I Kiruna har en tvåspråkig förskola startats (Lilla Björn med inriktning finska och meänkieli). I Luleå försöker man skapa väsentligt tvåspråkiga förskolor på bl a meänkieli.

-Ett annat exempel är språkaktivisten Daniel Särkijärvi som leker fram språket med barnen, han är fantastisk. Pedagogerna lär sig också via honom hur man kan göra. Umeå universitet har nybörjarkurser i meänkieli och utbildar lärare i språket. Andra lokala initiativ finns också. All forskning visar att det är svårt att lyckas med en revitalisering om det inte är lokalt förankrat hos befolkningen. Kraften och lusten måste komma från människorna själva.

-Flera positiva trender finns inom medier: tidningar, tv, radio och olika intervjuer. Det verkar som att det finns många fler arrangemang kopplade till språket nu. Artister lyfter fram kulturen, författare skriver på eller om språket/kulturen, ungdomsprogram i radio och tv, nya filmer med anknytning till meänkieli …

-Jag tror väldigt mycket på kulturen. Skönlitteratur, film och musik påverkar människan på ett djupare plan och är kopplat till känslor.

Om att inte använda språket trots rättigheter

-Rapporter visar att folk inte använder sina språkliga rättigheter i förhållande till myndigheter. Förklaringarna är många: det kan vara svårt att prata med myndigheter med deras ord och det kan också vara svårt att hitta personal som kan språket. Det är samma sak med finskan och samiskan. Folk är så vana vid att tala svenska med myndigheter, det känns konstigt att efter 10-20 år säga att ”från och med nu pratar jag bara mitt eget språk.” Man vill ju inte vara en bråkmakare.

Om att Stockholm förmodligen blir förvaltningsområde för meänkieli 2019

-Om Stockholm blir förvaltningsområde 2019 är det en STOR grej statusmässigt och även vad gäller tillskott av resurser. Det är STR-T:s förtjänst att det här sker, de har varit väldigt aktiva och lobbat för det.

-Att få status som förvaltningskommun i meänkieli har betytt mycket för andra kommuner som gjort samma resa. Där har språket och kulturen lyfts fram på ett helt annat sätt och blivit mer känt bland folk.

Publicerat på

Mattias bär Meänflaku med sig varje dag

Tornedalsklockan har ett armband som matchar Meänflaku. Foto: Privat

Tornedalsklockan lanserades inför firandet av Tornedalingarnas dag 15 juli. Bakom klockan står Mattias Snäll, uppväxt i Kukkola. I klockan plockar han upp färgerna från Tornedalsflaggan, Meänflaku.

Med Tornedalsklockan kan du bära Meänflaku med stolthet varje dag, menar Mattias. Och visa vem du är.

19-åringen, som sedan fem år bor i Luleå, berättar hur det hela började. Han ville göra en produkt som kändes unik och personlig, med koppling till ett område där han har sitt hjärta.

-Det kändes självklart att utgå från Tornedalen. Det finns inget trevligare ställe att bo på än Kukkola.

2017 startade han firman Mazas med egendesignade klockor till humana priser. Tornedalsklockan har svart urtavla och ett vävt armband i gult blått och vitt, färger som anspelar på solen, himlen och snön. Modellen är unisex och passar alltså lika bra män som kvinnor.

– Stilen är enkel, den är tänkt att passa till olika klädstilar.

Till klockan levereras även ett läderarmband i svart som ägaren kan byta till.

Hur har responsen varit så här långt?

-Många gillar klockan, tycker det är en kul och häftig grej.

Huset finns kvar

Vad betyder hembygden för dig?

– Mycket. Jag är ju uppväxt i Tornedalen och har visserligen flyttat till Luleå men det känns viktigt att åka tillbaka ofta och hälsa på.

Mattias har kusiner i Kukkola och även huset han växte upp i finns kvar. I Haparanda bor hans morföräldrar.

Den nyblivna företagaren förstår meänkieli även om han har svårt för att prata det.

– Men jag kan kommunicera på finska, det är jag bättre på.

Mattias skulle vilja släppa fler produkter med koppling till Tornedalen längre fram, kanske också fler klockmodeller i annan stil. Framtiden får utvisa vad det blir.

Tornedalskockan finns att köpa via hemsidan mazas.se och hos återförsäljarna Systrarna P, Kukkolaforsen, Pesula Lantbruk, Restaurang Utblick och Taavolagården.

Mattias Snäll är 19 år och bor i Luleå men har hjärtat i Haparanda/Kukkola. Foto: Privat

Publicerat på

Nordkalottbiblioteket kan få nationellt ansvar för meänkieli-litteratur

Nordkalottbiblioteket i Övertorneå kan bli ett nationellt bibliotek med ansvar för litteratur på meänkieli. Foto: Maria Tapani

Blir Nordkalottbiblioteket i Övertorneå ett nationellt bibliotek med ansvar för att ta fram och bevara litteratur på meänkieli? Ett ställe som servar landets övriga bibliotek med böcker på språket och om kulturhistorien? I en ny nationell biblioteksstrategi finns det med som förslag.

Kungliga biblioteket, KB, i Stockholm har fått i uppdrag från regeringen att ta fram förslag till en nationell biblioteksstrategi. Uppdraget innebär att KB ska föreslå långsiktiga mål och strategier för att möta nya behov. Syftet är bland annat att främja demokrati och källkritik.

Erik Fichtelius, tidigare vd för UR (Utbildningsradion), leder arbetet med strategin som ska lämnas över till regeringen i mars 2019. Här finns också delar som rör de nationella minoriteterna.

Fichtelius konstaterar att biblioteken redan idag är så mycket mer än en stor samling böcker och tidskrifter. Men för att hänga med i utvecklingen krävs ökad digitalisering och mer samarbete mellan biblioteken.

Utredaren Erik Fichtelius på KB leder arbetet med den nya nationella biblioteksstrategin. Foto: Privat

Största utmaningen med de förändringar ni föreslår?

– Att göra materialet synligt. Du måste kunna hitta till bibliotekens skatter när du googlar. För att biblioteken ska behålla sin relevans så måste det finnas en ordning för att digitalisera material och göra det sökbart. Och det måste göras som ett nationellt uppdrag, inte lokalt ute på de enskilda biblioteken.

Som en del i utredningen uppmärksammas de nationella minoriteterna. Särskild hänsyn ska tas till nationella minoriteter, står det. Dessa grupper måste involveras, få ansvar och inflytande kring att samla sitt språk och sin kulturhistoria på en plats.

Nordkalottbiblioteket i Övertorneå nämns som en tänkt placering av referensbibliotek för meänkieli? Att det ska tillhandahålla material för övriga bibliotek i landet?

– Ja, men det är bara ett exempel.

Vilket bibliotek som i slutändan får uppdraget är inte klart.

Vi räknar gärna antalet titlar på meänkieli när vi kommer till ett bibliotek och ojar oss över hur få de är?

– Minoritetsspråk har inte så mycket böcker på sitt språk överhuvudtaget, och de som finns kan man inte att ha på alla bibliotek i landet.

Här ger digitaliseringen fantastiska möjligheter, menar Fichtelius. Alla böcker utgivna på meänkieli skulle kunna vara tillgängliga på alla bibliotek, bara de fanns i digital form. Om någon besökare sedan vill ha en speciell bok på papper så finns möjligheten med print-on-demand.

– Men då måste det ske med medverkan från de nationella minoriteterna själva. Det är bara de som vet vilka böcker som finns, vilka skrifter man kan plocka fram.

Bibliotekens uppgift är inte bara att samla referenslitteratur, påpekas det i biblioteksstrategin. Det handlar också om att sprida kunskap om nationella minoriteter.

– Den biten glöms ofta bort. Det kan handla om kulturarvsdokumentation, där olika arkiv och biblioteksmyndigheter samverkar. Hur dokumenterar man en minoritets historia och berättelser?

En annan viktig punkt är att materialet ska vara synligt på biblioteken, finnas samlat och vara sökbart.

Hur bra är biblioteken på att lyfta fram de nationella minoriteterna?

– Jag har ingen uppfattning om det, inte mer än det jag fick med mig från min tid i public service. Där lärde jag mig att det räcker inte med högtidstal utan krävs verkstad.

Med hjälp av digitalisering kan litteratur på meänkieli spridas över hela landet. Foto: Susanne Redebo

Barn och unga lyfts fram som viktiga bitar vad gäller revitalisering av meänkieli?

– En stor del av de böcker som lånas är barnböcker men får barnboksförfattare den ersättning och uppmärksamhet som är befogad? Det går att undersöka lokalt.

– Om språket ska revitaliseras och leva vidare så handlar det om de ungas tillgång. Där är biblioteken en del men biblioteken ensamma klarar inte det.

Det finns bibliotekspersonal som skyller få böcker på liten efterfrågan?

– Det går ju inte att mäta efterfrågan för en liten minoritet på samma sätt som för annat. Tänk om man skulle dra samma slutsats inom public service att ”vi gör inga program på meänkieli för det är så få som tittar.” Vi måste se frågan om nationella minoriteter som en mänsklig rättighetsfråga. Då är inga tittar- eller lånesiffror viktiga.

Publicerat på

Politiska stridigheter i Tornedalen sätts på pränt

Socionomen Lars-Gunnar Winsa ville förstå sig själv, och började gräva i alla konflikter han vuxit upp med i Tärendö. Foto: Privat

Starka stridigheter i Tornedalen lyfts fram av tidigare socionomen Lars-Gunnar Winsa. I en bok på 450 sidor har han valt att lätta på förlåten till konflikter som präglat Tärendö och Pajala kommuner sedan 1930-talet.

Jag befarar att boken kommer att väcka uppståndelse, säger Lars-Gunnar om ”Intill 3:e & 4:e led”. Det finns folk som inte vill att jag ska skriva om detta, utan skäms för sin historia.

Formen han valt är romanens med starka dokumentära inslag.

-Jag har satsat på att förstå Tornedalen och de motsättningar som jag vuxit upp med.

-Folk kommer säkert att leta efter personer som passar in i romanfigurerna, men de finns inte i verkligheten.

Lars-Gunnar är uppväxt i Kainulasjärvi i Pajala kommun. Hans far John var under drygt 30 år politiskt engagerad (1940-70) och periodvis kommunalnämndens ordförande i Tärendö. Han hamnade ofta i starka politiska konflikter.

Minnen och fiktion från Lars-Gunnars barn- och ungdomstid har blandats i romanen som påbörjades redan runt år 2000. Vid den tiden skrev han ner minnen mest för sin egen skull.

-Just då hade jag det rätt jobbigt på arbetet inom socialtjänsten i Stockholms län, och för att kunna förstå andra måste man förstå sig själv.

Titeln ”Intill 3:e & 4:e led” anspelar på att synden straffar människan i tredje och fjärde led. Foto: Privat

Skrivandet om barndomen fungerade som ren terapi men omvandlades senare till en roman där vi kan följa en välbeställd släkt genom historiskt intressanta skeenden. Här tas laestadianismen och korpelarörelsen upp, väckelser som växte sig starka parallellt med två andra krafter: nazismen och kommunismen. Flera extrema rörelser kämpade under 30-talet om själarna vid gränsen. Till det kom arvstvister och politiska falanger i byarna.

-Jag presenterar inga sanningar eller letar efter syndabockar. Jag försöker bara förstå min egen bakgrund, både på pappas och mammas sida.

Lars- Gunnars skildring rör sig i en politisk miljö. Han har dammat av arkiverade protokoll från kommunfullmäktigemöten i Tärendö (som i boken kallas Älvarnas kommun) där han hittat många strider.

På flera plan ärvde han sin fars motsättningar. Han ger ett par exempel. Under 50-talets första år erbjöd landstinget att bygga en treläkarstation I Tärendö.

-Det startade en oenighet mellan två bostadsområden eftersom invånarna förstod att centrum i kommunen skulle utvecklas där treläkarstationen hamnade. Och med de fördelar detta skulle ge det bostadsområdet. Eftersom fullmäktige inte kunde erbjuda markanvisning för läkarstationen ledsnade landstinget och vände sig till Pajala kommun istället.

-Där ser man vilka följder det kan få att inte hålla sams. Kanske var det ett avgörande steg för att Pajala sedan blev centralort i Tornedalen?

Bråk blev det också kring nya Centralskolan som efter långa stridigheter hamnade i Tärendö. De statliga myndigheterna krävde att Tärendö skulle bygga en modern högstadieskola och byns två största bostadsområden ville bägge bli centrum. Så startade de svart-vita schismerna.

Föräldrar delades in i svarta och vita eftersom politikerna inte lyckades hantera situationen.

-En mycket olycklig politisk stiltje tudelade än en gång kommunens medborgare.

Efter många års politiska stridigheter hamnade högstadieskolan där den står idag, i Tärendö. Författaren själv växte upp med vetskapen om att han var en vit ledares son i en skola där rektorn var svart.

Kainulasjärvi-skylten i Pajala signalerar Lars-Gunnar Winsas andra hem. I boken beskrivs kvinnornas liv parallellt med de manliga stridande politikerna. Foto: Privat

Varför kändes boken så viktig att skriva?

-Jag ville glänta på en dörr där det fanns så mycket motsättningar. Om man vågar titta på det man varit med om kan man bli mer harmonisk och ha en ökad tolerans mot andra människor.

-Det har varit väldigt frigörande för mig att skriva. Hoppas att läsarna känner samma sak för den är skuldfri. Jag pekar inte ut några syndabockar.

Vad tror du att din pappa hade tyckt om den?

-Jag hoppas att han skulle ha klarat av att vara stolt över mig.

Titeln ”Intill 3:e & 4:e led” är tagen från Moseböckerna och anspelar på att synden straffar människan i tredje och fjärde led.

Planen är att romanen på 450 sidor kommer ut kring årsskiftet 2018/19 på Langes förlag. En förhoppning finns också hos författaren att på sikt få den översatt till meänkieli.

Fotnot: Lars-Gunnar Winsa är utbildad socionom och har i många år haft arbetsledande befattningar inom Stockholms stads socialtjänst. Han har blivit prisad för sina insatser för marginaliserade människor, bland för sitt engagemang i romernas situation. 2014 fick han fackförbundet Visions MR-pris för arbetet för integration och mot diskriminering. I dag är Lars-Gunnar pensionär och bor i Nynäshamn.

Publicerat på

Tornedaling en av världens bästa på dataspel

Emily har blivit utsedd som generaldirektör för svenska landslaget till 2018 års Overwatch World Cup.

Emily Krumlinde utsågs 2014 till Sveriges bästa kvinnliga Starcraftspelare. Idag är 27-åringen en av få professionella dataspelare i världen. Hennes rötter finns i Kiruna-Lainio där mammas släkt bor.

-Jag har hittat min lilla låda där jag passar, säger Emily apropå sina framgångar.

Emilys mamma, Anna Elenius, är kusin med operasångerskan Carina Henriksson från Kiruna/Lainio.

-Jag har själv spenderat majoriteten av min barndom i Lainiotrakten.

Sedan 2015 bor hon i Manchester, England. Emily tycker att landet är perfekt för där finns en mer seriös syn på yrket än på många andra håll i världen. Dessutom är det lätt att åka till olika events om man utgår från England.

 

Emily är i världens toppskikt som SC2-spelare.

 

Sedan fyra år livnär hon sig på att livestreama för publik på nätet. Att vara professionell spelare är ovanligt och att hon är tjej är ännu mer sällsynt.

-När jag började spela hemma i Västervik hade jag inte en tanke på att jag skulle jobba med det här.

Men bit för bit har hon erövrat den digitala världen genom olika turneringar. 2014 tog hon sig hela vägen till VM i E-sport i Azerbajdzjan. I samband med det blev hon utsedd till Sveriges bästa kvinnliga Starcraftspelare. Hon kom på tredjeplats i VM.

-SC2 är som en blandning av schack, poker och piano samtidigt. Du måste vara väldigt snabb i fingrarna samtidigt som du måste tänka strategiskt baserat på begränsad information.

Sedan en tid har hon slutat tävla till förmån för live-streaming på twitch där hon har namnet QueenE. Twitch är en videostreamingtjänst där tittare kommunicerar direkt med Emily i ett community. QueenE har idag 91 000 följare!

 

Madeleine ”MaddeLisk” Leander bärs av Emily efter en tuff match i Starcraft.

 

Ingen semester på sex år

Emily har med tiden gått över från SC2 till Overwatch där hon spelar i lag med tjejer över hela världen. Hon försörjer sig på prenumeranter, reklam och sponsorer. Men även på tittare som ger henne ”dricks” om de tycker att en video är bra.

-Jag spelar mellan sex och nio timmar per dag. Utöver det är det mycket administrationsarbete så jag jobbar runt 16 timmar varje dag.

Emily stortrivs med sitt jobb, enda problemet är att det pågår dygnet runt.

-Mitt jobb slutar aldrig utan när jag inte orkar mer går jag och lägger mig. Jag har inte haft semester på sex år.

Stressande är det förstås att veta att så fort hon är borta från sändningar förlorar hon pengar på uteblivna prenumeranter (subscribers).

Emily har gjort sig ett namn i datavärlden också genom att hon uppmuntrar tjejers spel.

-Det har blivit en hjärtefråga för mig. Jag deltar ofta i panelsamtal och events för att främja tjejers spel. Orsaken: det är mycket rasism, homofobi och en dålig kvinnosyn inom sporten.

 

Spelkonsollen har Emily låtit tatuera in på underarmen.

 

Sexistiska kommentarer

-Vi tjejer får ta emot mycket elakheter när vi spelar, mer än vad killar får. Därför slutar många unga tjejer spela trots att de är jätteduktiga. För hur roligt är det att hoppa in i ett spel och höra folk skrika HORA till dig gång på gång?

Emily vill uppmuntra tjejer att hitta communities där de hittar andra av samma kön att spela mot. Hon är själv utsatt. En gång undvek hon att åka på ett event på grund av sexuella hot från en man som retat upp sig på hennes försök att ta plats i en av världens manligaste industrier.

Vilka egenskaper gör dig så duktig?

-En del beror framgångarna på att jag har aspergers syndrom, jag har en förmåga att fokusera på en sak väldigt länge. Och så lägger jag ner väldigt mycket tid på att träna.

-Sedan gäller det att se vad man kan förbättra. Många spelare har svårt att se sina egna misstag och skyller gärna på andra.

Du har vistats många somrar i Lainio. Saknar du något därifrån?

-Ja, jättemycket. Eftersom jag lätt blir överlastad av ljus och ljud i mitt jobb tycker jag om att komma ut i Lainios natur och uppleva tystnaden. Och så saknar jag min familj där uppe, jag har en stor tight familj med flera kusiner. Och jag älskar snö.

 

Susanne Redebo

Fotnot 1:  Emily har blivit utsedd som generaldirektör för svenska landslaget till årets Overwatch World Cup.

Fotnot 2: Se Emily spela på www.twitch.tv/QueenE.

Publicerat på

Modersmålslärare i meänkieli arbetar i motvind

Modersmålsläraren Mervi pratar alltid meänkieli med sonen Aron, 5 år.

 

Brist på undervisningsmaterial, för få lärarledda timmar och föräldrar som inte pratar meänkieli hemma. Modersmålslärarna i meänkieli jobbar i motvind, visar en uppsats som Mervi Erkheikki står bakom.

Det behövs framförallt lagändring om fler undervisningstimmar inlagda i ordinarie scheman för att språket ska räddas, tror Mervi Erkheikki, modersmålslärare i meänkieli och finska.

Mervi, som bor i Salem, blev klar med sin kandidatuppsats ”Man lär sig inte språket i skolan, man måste lära det överallt” i vintras då hon var knuten till Umeå universitet. I uppsatsen har hon intervjuat fyra lärare som undervisar i meänkieli. Två av dem finns i förvaltningskommuner och två jobbar i icke förvaltningskommuner.

– Jag ville se om det fanns någon skillnad mellan dem; hur meänkieli betraktades i respektive kommun. Man tror ju att stödet kring språket är större i förvaltningskommuner.

Mervi förvånades över resultatet.

-Jag fann att man inte tar mer hänsyn till minoritetsspråket i förvaltningskommunerna. Det verkar snarare vara så att meänkielilärarna i de här kommunerna arbetar i motvind. Det var överraskande att upptäcka det.

Uppmanas offra sina lektioner

De två lärare det handlar om ger flera exempel på hur de behandlas både av ledning och personal. De riskerar att få sämre lokaler för sina timmar och utsätts också för påtryckningar från kollegor att ”offra” sina lektioner för andra ”viktigare” ämnen. En av de intervjuade hade till och med hört en kommunal chef säga att meänkieli inte är ett språk.

Gemensamt för alla lärarna är att de riktar kritik mot att det saknas undervisningsmaterial. Det mesta måste de arbeta fram själva på sin fritid. Det för med sig att elever blir försökskaniner på material som läraren inte vet funkar i praktiken.

-Det blir lite ”learning by doing” med mycket lösa papper. Det är heller inte optimalt med en enda lärobok till alla årskurser i grundskolan – som det är nu. Boken Mervi syftar på, Meänkieli, passar till exempel inte dem som är helt nya på språket. Dessutom saknas idag läromedel för elever på gymnasienivå.

 

Mervi Erkheikki flyttade nyligen till Salem i Stockholm från Umeå. Hennes kunskaper i finska och meänkieli är eftertraktade söderut.

 

Minst tre timmar behövs

De intervjuade är överens om att en undervisningstimme i veckan är alldeles för lite. Det måste till minst tre timmar för att ge resultat. Speciellt om eleverna inte pratar språket hemma.

-Visst lär man sig något på en timme men som lärare får man börja om nästa gång man ses och repetera. Har du bara en timme i veckan och inte får hjälp hemifrån är det nästan omöjligt att lära sig ett nytt språk. Oavsett hur duktig pedagog du har.

Största hotet mot språket?

-Tidigare skulle jag säga attityder, men det håller på att förändras. Nu finns en större lust kring meänkieli, något elever och vuxna vill lära sig och många tycker att det är ett coolt språk. Istället är problemen idag kopplade till lagstiftningen, anser Mervi.

-Det räcker inte med att vi kämpar själva utan vi måste få stöd uppifrån och då måste det till lagändringar.

-Om vi får igenom lagförslaget som ligger att minoritetsspråk ska ingå i skolornas ordinarie scheman, är det ett stort steg i rätt riktning. Idag förläggs många modersmålstimmar utanför ordinarie skoltid och då tävlar meänkieli med barnens fritidsaktiviteter.

Statens bidrag försvinner

Mervi tycker också att det är på sin plats att undersöka vart minoritetspengarna som kommunerna får från staten tar vägen. Hon har flera exempel på kommuner som slussat bidragen till helt andra områden i organisationen, bara för att ingen bevakat frågan.

En annan viktig synpunkt som kom fram i uppsatsen var föräldrarnas betydelse.

-De måste ta sitt ansvar och prata meänkieli med sina barn. Flera lärare berättar att språket hemma hos deras elever nästan alltid är svenska, trots att föräldrarna kan meänkieli. Överraskande nog verkar föräldrarna i icke förvaltningskommuner mer engagerade i sina barns språkkunskaper än de som bor i förvaltningskommunerna där språket talas och hörs överallt.

 

Publicerat på

Camilla bygger sin egen utbildning i finska och meänkieli

-Jag får ofta visa på skillnader mellan finskan och meänkieli för mina elever, säger språkläraren Camilla Mattila. (Foto: Privat)

 

Camilla Mattila är trespråkig. Svenska, finska och meänkieli är 27-åringens vardagsspråk. Nu utbildar hon sig till lärare i finska och meänkieli och har redan fått uppdrag på skolorna i Övertorneå. Behovet av lärare i minoritetsspråk är nämligen stort.

Det finns ingen renodlad utbildning för lärare i både finska och meänkieli. Så vad Camilla gör är att skapa ett eget spår där hon får behörighet i att undervisa i minoritetsspråken. Hon läser sedan ett par år både finska och meänkieli som fristående kurser vid Umeå universitet.

-I modersmål räcker det om du har ämneskunskaper för att få lära ut. Men tanken är att jag ska bli behörig språklärare. Camilla är uppväxt i Korva norr om Övertorneå.

I Övertorneå finns ett stort sug efter Camillas kunskaper, därför har hon redan uppdrag i grund- och gymnasieskolorna. Just nu har hon 23 elever i finska och på distans undervisar hon två elever i meänkieli. De bor i Uppsala.

-Min pappa Roger har alltid pratat svenska hemma och mamma kommer från Finland. Mina släktingar på pappas sida har pratat meänkieli så jag har vuxit upp med tre språk.

Hon har länge haft en idé om att bli lärare, först var det matte hon var inne på. Men som ämneslärare måste man välja två ämnen och finska fanns inte som kombinationsval.

Läste finska som hobby

-Då började jag läsa finska som en hobby. Sedan kom jag på att jag skulle kunna bli lärare i finska i alla fall, på mitt eget sätt.

När språkstudierna är i hamn tänker hon läsa pedagogikdelen. Hon räknar med att vara klar om drygt tre år.

Varför just meänkieli?

-Det är ju ett av mina modersmål, att prata och läsa kommer automatiskt för mig. Jag vill också bidra för att bevara det för nästa generation.

Camilla tycker det är viktigt att också fördjupa sig i grammatik och stavning.

-Jag visste faktiskt inte att det fanns behov av lärare i minoritetsspråk här uppe, det fick jag reda på när jag pratade med skolchefen som undrade om jag inte ville börja på en gång. Nu känns det ännu viktigare och roligare att läsa språken.

Får förklara skillnader

Vad är utmaningen med att hoppa mellan finska och meänkieli?

-Jag får ofta visa på skillnader för mina elever. Många tror att de kan finska eftersom de har föräldrar eller morföräldrar som kommer från Finland. Men i själva verket är det meänkieli de pratar. Då får jag tala om att just det uttrycket är meänkieli eller talspråk i finska. För mig är meänkieli det mest naturliga, den finns inom mig. Finskan får jag fundera lite mer på.

Camilla har hunnit bo några år i Luleå och har upptäckt att det finns mycket som är bra i gamla hembyn, därför återvände hon till Övertorneå.

-Jag känner att jag inte är färdig med Övertorneå.

Hon är politiskt engagerad och sitter med i barn- och utbildningsnämnden. Som om inte det räcker så gör hon också inhopp i hemtjänsten och har uppdrag inom Kommunal.

-Jag gillar att ha mycket att göra.

Publicerat på

Instagramprofil öppnar gym på löpande band ihop med doldis

Hunden Kärstin hänger gärna med till Gymmet med Anna och Fredrik. (Foto: Privat)

Privata gym får allt tuffare mot de stora kedjorna. Men det finns undantag. Paret Stålnacke/Gunnelbrand från Kiruna öppnar nu sin femte anläggning. En av krafterna bakom Gymmet Sverige är Anna Stålnacke som tävlar i bikinifitness.

Att intresset är så stort för oss beror delvis på att Anna har så många följare på sociala medier, säger sambon och delägaren Fredrik Gunnelbrand, 37.

Kiruna, Luleå, Stockholm, Uppsala och nu i maj Västerås. Där har ni de fem anläggningarna som paret Gunnelbrand/Stålnacke står bakom.

-Många som har rötter norrut tränar hos oss i södra Sverige bara för att vi kommer från samma landsdel. Det är kul.

Fredrik är en doldis i mediesammanhang trots att han jobbat med Gymmet Sverige sedan 2002, året då han fyllde 21.

-Jag brukar skjuta Anna framför mig, skrattar han, jag är inte så mycket för tidningar och teve och sånt.

Med sambons intresse för att bygga kropp och bli bedömd i bikinifitness-tävlingar, finns ett naturligt sätt att vilja synas.

Instagramprofilen Anna Stålnacke, 29, har tävlat i bikinifitness och vunnit fina priser. Här med sambon Fredrik, 37, som helst håller sig i bakgrunden. (Foto: Privat)

Kompletterar varann

Paret med rötter i Vittangi (Anna) och Parkalompolo (Fredrik) driver företaget tillsammans även om Fredrik förklarar sin roll så här:

-Jag är vaktmästare och sköter om service. Går något sönder blir det jag som fixar det. Anna har hand om ekonomi, löner, att söka nytt folk, mata sociala medier, hålla i träningsresor och events…

2011 möttes deras vägar på Gymmet i Kiruna och rätt snart fick kedjan ordentlig fart. Året därpå invigdes en anläggning i Luleå, 2015 i Stockholm, 2017 i Uppsala och nu 2018 i Västerås. Även en lokalflytt inom Kiruna väntar i år på grund av gruvbrytningen. Nya Gymmet i deras hemstad blir nästan dubbelt så stort jämfört med den förra; 1 450 kvadratmeter. Företaget växer hela tiden och har idag 15 anställda.

Paret pendlar upp och ner i landet och bor på tre ställen: Kiruna, Luleå och Stockholm.

-De sista åren har det tyvärr varit mycket Stockholm eftersom vi startat så många gym där nere. Men man längtar ju alltid hem…

Varför går det så bra för Gymmet?

-Vi försöker förnya oss med nya utrustningar hela tiden, ha det senaste. Om jag hittar någon annorlunda maskin köper jag in den direkt, det brukar vara uppskattat. Kan vi dessutom bygga om eller ut så gör vi det. Nischen har också blivit att erfarna och nybörjare tränar tillsammans, alla är välkomna.

Kirunabördiga Fredrik Gunnelbrand och Anna Stålnacke nominerades 2015, 2016 och 2017 till Årets gym vid Fitnessfestivalen i Stockholm. (Foto: Privat)

158 000 följare på insta

Fredrik berättar att bilder och filmer på sociala medier av Anna och hennes kompisar får stor spridning och det ger gratis pr. Anna har till exempel 158 000 följare på instakontot @annastalnacke.

-Vi annonserar aldrig i några tidningar, folk kommer ändå till oss.

Anna har blivit en förespråkare för rumpträning?

-Ja, det vete f-n hur många rump- och benmaskiner vi har, ha ha. Det har nästan blivit en del av vår nisch: vill du träna rumpa och ben så gör det på Gymmet.

Vilken är din favoritmuskel?

-Det är nog sämre med mina muskler, jag är lite mer allround, det mår jag bra av. Fast jag skulle önska att jag var mer som Anna. Har hon bestämt sig för att träna en dag så gör hon det, oavsett vad som händer.

-Själv hittar jag lätt ursäkter att låta bli.

Vad gör du och Anna om tio år?

-Vi håller på med det här fortfarande. Vi bor nog i Luleå då, eller i USA. Det är en dröm vi har, att driva ett gym utomlands. Men vi har också många ställen kvar här i Sverige att öppna på och får ofta förfrågningar om vi inte kan starta upp på någon ny ort.

Fotnot: Gymmet Sverige finns bland annat på instagram (@gymmetsverige liksom @annastalnacke) och hemsidan gymmet.nu

Publicerat på

Förbud mot meänkieli triggade Berit som vuxen

Berit är ordförande i Eskilstuna slöjdförening och älskar att stöpa ljus. Foto: Susanne Redebo

 

Berit Sagmander fick inte prata meänkieli i skolan som barn. I vuxen ålder och som lärare har hon värnat extra mycket om elever med andra hemspråk än svenska.

-Jag kan se mig som en vinnare i något som egentligen var negativt från början.

 

Utan det förbud hon upplevde som barn i Sattajärvi hade hennes övertygelse kanske inte varit så stark: att all språkkunskap är en tillgång oavsett hur många som talar det. Berit, som fyllt 67, är uppväxt i Pentäsjärvi (Pajala kommun) som en av fyra syskon. Som flicka hette hon Isaksson.

-Vi pratade meänkieli hemma men läste dagstidningar och böcker på svenska. Och såg och lyssnade på både svenska och finska teve- och radioprogram.

Som sexåring och ny elev vid Sattajärviskolan tyckte hon själv att hon behärskade båda språken väl men nu efteråt har hon förstått att meänkieli ändå var starkast.

-Jag är stolt och glad över att lärarna inte lyckades tysta meänkielin helt. Även om det klassades som ett lågstatusspråk.

Att ha tvingats tala svenska i skolan och glömma meänkielin på rasterna har gjort att hon värnat om alla barn med ett annat hemspråk.

-Det har präglat mig väldigt mycket i rollen som lärare.

Berit känner också att tornedalingarna alltid haft en inre stolthet och ett jävlar anamma som hjälpt till i kampen om meänkielin. ”Här ska banne mig inte någon komma och sätta sig på oss.”

-Jag är glad över trotset, att man inte ger sig.

Berit från Pentäsjärvi är nummer tre i en syskonskara på fyra. Här syns Doris, Bertil, Berit , Kurt och hans hustru Vanja.

Alla med efternamnet Isaksson utom Berit (Sagmander). Foto: Privat

 

Orolig elever blev lugn

Berit flyttade till Stockholm som 16-åring och utbildade sig så småningom till mellanstadielärare. Många av hennes elever i Stockholmsområdet och Flen har haft sina rötter i andra kulturer.

Hon har ett särskilt varmt minne från sin tid som lärare:

-En liten kille kom till musikklassen där jag jobbade. Han kunde nästan ingen svenska och var väldigt orolig. Han sa ingenting och hade ett svenskklingande namn så jag hade ingen aning om att han inte kunde svenska. Helt plötsligt sa han något till en annan elev på finska och då klack det till! Jag sa då ”Mie puhun suomea” och pojken blev så glad! Oron försvann helt. Det var en stor lycka för honom att jag kunde möta honom på hans språk.

Berit har uppmuntrat sina elever att låna böcker på andra språk och haft inställningen att det alltid är en klar fördel på arbetsmarknaden att vara flerspråkig. Ett exempel på nära håll är hennes egen syster Doris som fick jobb på finska ambassaden i Chile för att hon förutom spanska kunde meänkieli.

 

Tavlan är en gåva från brorsdottern Elina Isaksson. Foto: Susanne Redebo

 

Känner stolthet över meänkieli

Hur har du kunnat hålla liv i språket under alla år fast du inte bott i Tornedalen?

-Mina syskon har alltid pratat meänkieli med mig och våra föräldrar var måna om att vi skulle vara stolta över vårt språk. Jag skulle faktiskt ha skämts om jag plötsligt började prata svenska med mina föräldrar.

-Självklart tappar jag ord ibland men jag har en bror som ringer mig ofta (Bertil Isaksson) och han är flitig på att prata meänkieli, så det kommer snabbt tillbaka. Mitt hemspråk är en stor del av min identitet.

Berit har också en brorsdotter, Elina Isaksson, som vurmar för meänkielins bevarande. Nyligen sände hon en tavla till sin faster med uttrycket ”Olen monta asioita mutta ennen kaikkea olen tornionlaaksolainen” (”Jag är många saker men främst av allt är jag tornedaling”).

Sedan 2008 bor Berit i Eskilstuna, hon är i dag ordförande i Eskilstuna hemslöjdsförening och stöper ljus som hon säljer i föreningens butik.

 

Saknar du någonting från dina barndomstrakter?

-Samhörigheten och lättheten i att bara gå in till varandra utan att ringa först. Och naturen saknar jag. I somras satt min syster och jag vid stranden i Pentäsjärvi och bara glodde. Jag har ju mina rötter där uppe, så är det. Niin se oon.

 

Susanne Redebo