På Instagramkontot sker en egen återtagandeprocess både vad gäller språk och kultur på de ungas egna villkor.
Ansvaret att föra meänkieli och kulturen vidare till nästa generation gör att vissa unga minoritetsspråksbrukare känner sig stressade. Samtidigt kan de uppleva en osäkerhet och rädsla för att prata meänkieli, särskilt när de kritiseras för sitt språk av egna släktingar.
Det visar en artikel som språkforskare Constanze Ackermann-Boström står bakom; ”Språket fick jag inte med mig som liten. Unga meänkielibrukares samtal om språkbevarande i sociala medier.” (2021) Ordet “brukare” använder hon för att visa att man kan bruka språk på olika sätt.
Constanze har följt ett Instagramkonto på sociala medier för unga meänkielibrukare. Arbetet gick ut på att analysera hur kontot används av unga meänkielibrukare för att skapa gemenskap genom att ventilera känslor kopplade till språkkunskaper, upplevt ansvar för att föra språket vidare och tankar kring språklig korrekthet.
Constanze vill också genom studien bidra till forskningen genom att ha fokus på ungas egna röster och känslor som rör meänkieli och bevarandet av språket.
Artikelskrivaren lyfter fram några exempel på inlägg där unga ventilerar olika känslor och/eller upplevelser och analyserar dem. Alla inlägg är anonyma så i den publicerade artikeln finns inga namn angivna på vem som skrivit vad.
Kontot hon följt är skapat av och för unga tornedalingar, kväner och lantalaiset och allt som allt gick hon igenom 366 offentliga inlägg mellan 2016 och 2020. Hon har varit noga med anonymisera materialet så ingen ska känna igen sig och inläggen ska också vara svåra att spåra. Hon har också valt att inte göra egna inlägg eller kommentera något för att inte påverka innehållet.
Constanze upptäckte genom materialet att unga tornedalingar kväner och lantalaiset ofta befinner sig i en situation som kan beskrivas som en dubbel marginalisering. De som använder meänkieli har ju länge varit föremål för påtryckningar på olika sätt från det svenska majoritetssamhället att inte prata meänkieli. Målet var vid 1900-talets början och långt in på århundradet att staten ville fostra tornedalingar, kväner och lantalaiset med svensk kultur och svenska som språk. Utbildningsväsendet, folkskolor oh arbetsstugor användes som verktyg här. Föräldrar slutade lära ut meänkieli till barnen eftersom det inte ansågs vara värt något. Samtidigt började folk flytta från Nordkalotten söderut under urbaniseringen och det bidrog till att möjligheten att använda språket i det offentliga rummet försvann.
Forskning visar att ungas språkkunskaper i meänkieli anses antingen inte vara tillräckliga eller så kritiseras de för att de inte kan meänkieli. Unga blir inte accepterade av äldre mer kompetenta talare. Det finns också en spärr bland äldre att prata meänkieli med yngre.
Att språket inte lever i de ungas vardag har delvis att göra med att det har så låg status enligt tidigare studier. Här saknas ett standardiserat skriftspråk och att lära sig läsa meänkieli i skolan är inte särskilt utbrett ännu. Finskan anses också vara nyttigare att lära sig inte minst för att det är ett språk som många fler talar och skriver.
Det finns ändå många unga som försöker prata meänkieli och lära sig det. Problemet för dem är att de upplever att de äldre språkbrukarna i familjen behärskar det bättre och därför vågar de inte uttrycka sig. En del nya talare berättar också att de ofta blir korrigerade när de pratar meänkieli och det leder till en känsla av skam och otillräcklighet.
Constanze kommer fram till att de sociala medierna verkar vara viktiga för unga tornedalingar, kväner och lantalaiset särskilt när de lever utanför språk- och kulturområdet. Via Instagramkontot hittar de en gemenskap och de dryftar tankar om identitet, språk och utbyter kunskap med varann.
”Sociala medier fungerar således som en viktig plattform, framför allt för de unga generationens meänkielibrukare, som möjliggör kunskaps- och informationsutbyten och som bidrar till kulturellt och språkligt återtagande …” skriver Constanze.
I inläggen på Instagram beskriver många en känsla av ansvar för att lära sig meänkieli och föra språket vidare. I vissa inlägg kan man se att en del unga också känner sig stressade över det, känslorna uppfattas som plågsamma.
– Kan man ställa det kravet på en generation som förvägrats sitt språk – att de ändå ska föra det vidare till nästa generation så det inte dör ut, undrar Constanze.
Vissa uppger att de övergett ambitionen att lära sig språket eftersom kunskaperna är otillräckliga. Istället för att våga prata det man kan blir de tysta av rädsla för att begå språkliga misstag som kanske omgivningen skrattar åt. De nya talarna marginaliseras och ges aldrig chansen att lära sig språket.
En skribent på Instagramkontot berättar att hen bara vågade prata meänkieli inför djuren på gården eftersom det då inte fanns risk för repressalier.
Flera är också oroliga för att språket ska dö ut och känner ett ansvar för att föra det vidare. Ett problem är dock att många upplever att de blir kritiserade om de försöker prata meänkieli med äldre språkbrukare som behärskar det. Därför tystnar de.
Constanzes artikel visar att Instagram fungerar som ett digitalt mötesrum för meänkieli och de som känner samhörighet med språket och kulturen. Här tar de upp frågor som identitet och utmaningar och ger varandra tips. På kontot sker en egen återtagandeprocess både vad gäller språk och kultur, på deras egna villkor.
”På så sätt blir de aktiva aktörer i bevarandet av meänkieli som levande språk, vilket är avgörande för språkets framtid,” skriver, Constanze Ackermann-Boström.
Susanne Redebo
