Fem tornedalska män dansar balett i SVT:s dokumentär Bastubaletten. Foto: SVT/Massa Media AB
Samtalen i SVT:s kritikerrosade dokumentärserie Bastubaletten spårade ur ibland.
-Vi pratade väldigt sällan om det som inspelningsteamet ville men de verkade nöjda ändå, säger riksspelmannen Daniel Wikslund.
Daniel är i Mexico och spelar in en musikvideo, men följer ändå SVT:s sändning av Bastubaletten som han medverkar i tillsammans med fyra tornedalsmän. När vi pratas vid har han sett de tre första avsnitten – och han gillar det han sett.
I Bastubaletten är det tänkt att myten av den tornedalska mannen prövas. I slutändan ska alla samtal i bastun och dansövningar under ledning av koreografen Justine Kirk leda till en bastubalett.
De fem männen är kända profiler i Tornedalen: Daniel Wikslund, Fredrik Hangasjärvi, Bengt Aili, Henry Huuva och Bengt Niska. De flesta kände varann sedan tidigare.
Daniels intryck av de första avsnitten är att bilderna av Tornedalen är vackra och konstnärliga samtidigt som teamet fångat en hemtrevlig känsla.
Han gillar att scenariot kretsar kring bastun som ju nästan alla vid gränsen har en relation till.
Sveriges nordligaste riksspelman Daniel Wikslund är nöjd över det han hittills sett av Bastubaletten. Foto: Maria Söderberg
Behövde inte tänka
Inspelningen i somras av de fem avsnitten tog en vecka.
-Det var intensivt. Men efter tre dagar kändes det nästan som en livsstil. Det blev som ett sommarkollo för gubbar. Inspelningsteamen talade om för oss vad vi skulle göra så vi behövde inte tänka så mycket själva.
Ibland fick ”gubbarna” små ledord att snacka om, till exempel manlighet, och utifrån det växte samtalen i bastun fram.
Kameramännen hängde i deras hasor åtskilliga timmar varje dag.
Besvärande?
-Neeej… Ju äldre man blir desto mer immun blir man mot sig själv, man bryr sig inte lika mycket. Vi kände inte att vi behövde dölja så mycket, för förr eller senare skulle bristerna ändå komma fram.
Kan inte prata meänkieli
Daniel är 70-talist och den enda i gänget som inte pratar meänkieli.
-Jag är lite udda där men vet att jag representerar en stor grupp som inte kan meänkieli. Jag förstår mycket men talar inte det själv även om jag gillar språket, det är en del av min kultur.
Daniel kan göra sig förstådd på sju språk efter att ha rest mycket och bott i flera länder. Bland annat vistas han mycket i Latinamerika som är något av hans andra hem.
-Med folk jag känner försöker jag prata finska och har gått en del kurser också.
Hans uppfattning är att ytterst få unga pratar meänkieli idag vid gränsen, det håller på att dö ut. Musikerkollegan Fredrik Hangasjärvi kallar han ”den siste mohikanen” och framhåller honom som en förebild.
-Jag vet ingen yngre än han som pratar meänkieli – och han är född 1973.
Fotnot: Bastubaletten går att se i efterhand på SVTPlay.
