Utvecklingen inom svensk akademisk verksamhet förknippas i allmänhet inte med något som har att göra med kulturen på Nordkalotten eller Tornedalen. Intressant är det emellertid att det var en tornedaling som starkt bidrog till att svenska språket blev ett accepterat akademiskt språk i Sverige. På 1700 talet var det endast latinet som accepterades som språk i akademiska avhandlingar. År 1738 publicerades den första avhandlingen där texten var på både latin och svenska. Det var den i Torneå bosatte Anders Hellant, som skrev om laxfisket i de norrländska älvarna. Han disputerade för den världsberömde forskaren Anders Celsius. Svenska språket fick därmed akademisk status tack vare en tornedaling.
Hellant var också aktiv i Kungliga Vetenskapsakademin där han blev ledamot 1750. Han lyfte ofta fram behovet av insatser i övre Norrland. När han inte alltid fick gehör för det han förde fram, tog han saken i egna händer och inrättade bland annat ett observatorium i Torneå! Kanske kan man påstå att Ragnar Lassinanttis insatser vid etableringen av Högskolan i Luleå var av samma karaktär. Eller varför inte etableringen av ett fjärde tekniskt rymdinriktat gymnasieår i Kiruna. Då agerade skolinspektören Karl Pekkari mer eller mindre på egen hand. Den insatsen blev en viktig förutsättning för att kunna möta arbetskraftsbehovet vid det som senare blev högteknologiska Esrange. Av samma slag är också det initiativ som togs av Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset STR-T ifråga om Meän Akateemi. Författaren Bengt Pohjanen hade vid ett offentligt möte om Folkets Hus i Pajala kritiserat kommunen för att inte ta kulturfrågorna i Tornedalen på allvar. Han menade att det därför var dags att bestämma sig för ett eget universitet!
STR-T tog tag i det uttalandet och inbjöd den 24-25 januari 1987 till ett seminarium med rubriken Tornedalens universitet/Akademi -Perustamako met? Rubrikens senare del har ett dubbeltydigt och i meänkieli ofta förekommande kulturdrag. Det kan uppfattas antingen som ”ska vi bry oss om det” eller ”ska vi grunda det”. Seminariet samlade hundratalet deltagare med stor geografisk spridning från Sverige, Norge och Finland. Samtliga hade själva bekostat sitt deltagande. I programmet ingick förberedda anföranden av Ester Cullblom, Marjatta Juntila, Henning Johansson, Matti Kenttä, Kurt Larsson, K-G Malmberg, Karl Pekkari, Bengt Pohjanen, Nils Slunga och Erling Wande. Anförandena berörde stora frågor med klara kopplingar till kulturen och samhället i det meänkielitalande området. Minoritetsfrågor, identitet, språken i skolan, attityder, folkhögskolans och högre utbildningens roll, men också konkreta behov som ordboksarbete ventilerades. Diskussionerna präglades av viljan att se den egna kulturella bakgrunden som en drivkraft för samhällets utveckling och resulterade i ett enhälligt beslut om att ”Met perustama” det vill säga ”vi bryr oss om” eller ”vi grundar”. Seminariet uppmanade STR-T att tillsätta en arbetsgrupp som skulle gå vidare med frågan. Det betonades att den tilltänkta arbetsgruppen i sitt arbete skulle beakta att kulturens bärare inte enbart finns i Tornedalen utan är spridda på många håll.
STR-T tillsatte följande arbetsgrupp om 10 personer för att under ledning av Henry Barsk samlas den 4 februari 1987 och diskutera det fortsatta förberedelsearbetet. Gruppen i övrigt bestod av: Göta Andersson, Ester Cullblom, Östen Groth, Bertil Isaksson, Henning Johansson, Matti Kenttä, Karl Pekkari, Bengt Matti och Ingeborg Suo. Gruppen fördjupade diskussionerna kring de frågor, som hade tagits upp på seminariet veckan innan och enades om att en mindre grupp skulle fortsätta med vidareutveckling av formalia inför starten. Den mindre gruppen sammanstrålade vid Lärarhögskolan i Luleå den 20 februari 1987. Vid det tillfället närvarade Henry Barsk, Henning Johansson, Matti Kenttä, Karl Pekkari samt från Lärarhögskolan Tage Ranängen. Utkast utvecklades till målsättning, organisation, verksamhetsområden och namn. Utkastet skulle diskuteras vidare på ett möte i Övertorneå den 29 april 1987, vilket ledde till att Bengt Matti kontaktades för att sondera förutsättningarna för att bilda en allmännyttig stiftelse. Förslag gällande densamma utarbetade han till den 3 juli 1987. STR-T bedömde därefter att förutsättningar fanns för att samlas till möte den 28-29 augusti vid Tärendö Turism och där konkretisera styrelseverksamheten. Det mötet leddes av Monica Johansson från STR-T. Övriga deltagare var Henning Johansson, Matti Kenttä, Bengt Matti, Karl Pekkari och Bengt Pohjanen. Monica Johansson framförde att STR-T ansåg att namnfrågan nu skulle lösas av gruppen, som också skulle konstituera en första interimistisk styrelse.
Vid Tärendömötet bestämdes att namnet skulle vara Meän Akateemi- Academia Tornedaliensis. Att i den interimistiska styrelsen ingå som ordförande valdes Henning Johansson, som sekreterare Karl Pekkari och som kassör Göta Andersson. Akademins verksamhet skulle eftersträva att aktivera allmänheten. En arbetsgrupp tillsattes för att utveckla stadgar för akademin. Vidare tillsattes en grupp som skulle planera ett seminarium i början av 1988 i Pajala för att manifestera akademins start.
Den 19 oktober 1987 på förmiddagen sammanstrålade Karl Pekkari, Henning Johansson och Astrid Muotka på Länsstyrelsen i Luleå. Astrid var väl insatt i formalia och hade rett ut förutsättningarna för stiftelsebildningen. Samma dags eftermiddag var Bengt Matti vid Kalix Folkhögskola vår värd för sammankomsten med den interimistiska styrelsen. Övriga närvarande var Henry Barsk, Ester Cullblom, Bertil Isaksson och Matti Kenttä. Särskilt relationen mellan stiftelseurkund och arbetsordning diskuterades flitigt. Urkunden avsågs att gälla ”i evighet” medan arbetsordningen skulle ge möjligheter till ändringar allt eftersom förhållandena över tid kunde förändras. Diskussionen var mycket konstruktiv och skedde under stor munterhet. Innehållsfrågor som diskuterades, handlade om hur akademins arbetsformer kunde aktivera skolungdom och en bredare allmänhet samt språkvård och framtida relation till forskarutbildningar av intresse i universitetsvärlden.
Den interimistiska styrelsen föreslog att STR-T skulle besluta om att akademin skulle drivas som en allmännyttig stiftelse. Vidare föreslogs också stiftelseurkund och arbetsordning samt att STR-T skulle avsätta 500 kronor som stiftelsekapital och att Länsstyrelsen i Norrbotten skulle vara tillsynsmyndighet. Akademin skulle vara partipolitiskt obunden och även fristående från stiftaren STR-T. Ändamålet skulle vara att verka på Nordkalotten främst i svenska och finska Tornedalen, Malmfälten och Finnmark i Norge och därvid verka för att förvalta och utveckla kulturarvet, särskilt det tornedalska och kvänska. Det syftet styrde också förslaget till styrelsens sammansättning som blev 9 ordinarie: 1 från Högskolan i Luleå, 2 från Tornedalsrådet, 1 från Gällivare kommun, 1 från Norske Kveners Forbund, 1 från Lapplands universitet i Rovaniemi och 3 från STR-T. Respektive organ skulle också utse suppleanter i samma omfattning. Tornedalsrådet är en samarbetsorganisation för tornedalskommunerna i Finland och Sverige, samt de kommuner i Norge, vilka gränsar till Tornedalen. Därför föreslogs det att Gällivare, som inte ingår i Tornedalsrådet, skulle utse en ledamot. Tanken med denna sammansättning var att få representation från vad som vid denna tidpunkt var kärnområdet för den kultur, som skulle vara i blickpunkten för akademins verksamhet. Mötet avslutades i stor enighet och deltagarna uttryckte en känsla av att detta var ett avgörande historiskt ögonblick.
Vid interimistiska styrelsens möte den 16 december 1987 i Svanstein, kunde de närvarande: Göta Andersson, Henry Barsk, Ester Cullblom, Bertil Isaksson, Henning Johansson och Karl Pekkari konstatera, att STR-T 1987-11-15 enhälligt antagit förslagen om akademin och att arbetet kunde starta. Det första beslut som därefter togs var att styrelsens protokoll skulle skrivas såväl på meänkieli som på svenska. Vidare valdes Bengt Matti till vice ordförande och Göta Andersson till kassaförvaltare. Mötet ägnades därefter åt att diskutera hur finansiering av aktiviteter i framtiden skulle kunna ske. Det betonades att akademin borde stimulerade studentuppsatser i för akademin angelägna ämnen och att uppmärksamma behov av lokal arkivverksamhet. För planering av ett högtidligt öppnande utsågs Bertil Isaksson, Bengt Pohjanen och Esteri Muotka. Dessa kunde vid ett möte på Pajala bibliotek den 1 februari 1988 rapportera om ett program för öppnandet som skulle äga rum den 27 februari.
Öppningshögtiden blev en stor manifestation för Akademin. Inför fullsatta Folkets Hus och kyrkan i Pajala hölls två föreläsningar. Den interimistiske ordföranden Henning Johansson höll högtidstalet på meänkieli och översatte själv till svenska. I talet betonades att Akademins karaktär skulle vara att eftersträva en akademi i den klassiska bemärkelsen. Det vill säga att den skulle vara en mötesplats för gemensamt utforskande där etiken styrdes av pliktkänsla mot kulturbakgrunden och inte av maktbegär. Talet avslutades med konstaterandet att från och med nu var meänkieli ett språk bland alla andra språk. Inför öppnandet hade Bengt Pohjanen översatt Markusevangeliet till meänkieli ur vilket han för första gången läste offentligt. Sånggruppen Sisaret inramade tillställningen med sång och musik. En budkavle skriven på renskinn lämnades till Pajala kommun och mottogs av Sture Fredriksson för att därefter cirkulera till olika kulturarrangemang. Med namnunderskrifter kunde deltagare i arrangemangen utfästa sig för att aktivt stödja den egna kulturbakgrunden, meänkieli, ortsnamn på meänkieli, undervisning om vår kulturbakgrund, utveckling för vårt område samt vetenskap och konst från oss. Högtidligheten avslutades i kyrkan där kyrkoherde Hans Stiglund höll en betraktelse. Utanför kyrkan brann texten Meän Akateemi i eldskrift.
Akademins start uppmärksammades positivt av media bland annat genom ett Café -Luleå program i TV. Arbetet i akademins anda kom snabbt igång. En skoltävling utlystes där eleverna inbjöds att komma med förslag till akademins logotyp. Ett 40-tal skolor deltog och förslaget från eleven Tuija Kostenniemi vid Högalidsskolan i Kiruna prisbelönades och uttogs för vidare bearbetning till logotyp. Redan ett par månader efter öppnandet fick presidiet också möjlighet att under en timme informera utbildningsminister Lennart Bodström och finska kulturministern Anna-Liisa Piipari om akademins pågående och planerade verksamhet. Särskilt belystes ändamålsparagrafen ( §3 ) i stiftelseurkunden som visar bredd och djup i arbetet genom att akademin skall ”verka för att förvalta och utveckla kulturarvet, särskilt det Tornedalska och Kvänska”.
Den första styrelsen enligt arbetsordningen kunde konstituera sig den 3 mars 1989 i Haparanda med samtliga ledamöter närvarande jämte två suppleanter. Ordförande, sekreterare och kassaförvaltare från den interimistiska styrelsen valdes att fortsätta i sina funktioner. Den inslagna policyn med att aktivera skolungdom och en bredare allmänhet samt språkvård och goda relationer till forskarutbildningar av intresse i universitetsvärlden, ansåg styrelsen även framgent var viktig. Styrelsen såg också Meän Akateemi som en viktig institution för samhörigheten på Nordkalotten och beslutade att uppmärksamma den 20 september som Nordkalottdag. Detta datum ansågs vara lämpligt eftersom det också var födelsedatum för Ragnar Lassinantti.
Publiciteten kring Meän Akateemi i Finland innebar troligen också ett ökat intresse för meänkieli även på universitetsnivå. Ordföranden för Meän Akateemi fick förfrågan om att opponera på en avhandling om psykologisk utveckling i arktiska kulturer. Det var en jämförande studie av Skoltsame barn och finska barn i norra Finland. Som villkor för att opponera ställde ordföranden krav på att oppositionen skulle ske på meänkieli. Fakulteten vid Uleåborgs universitet godkände kravet. Oppositionen ägde rum den 11 december 1991 inför ett till brädden fyllt auditorium. Avhandlingen var skriven på engelska. Respondenten Leila Seitamo försvarade den på finska och opponenten Henning Johansson opponerade på meänkieli. Det innebar att meänkieli blev ett accepterat akademiskt språk i Finland.
Redan under den interimistiska styrelsens ledning påtalades behov av ordböcker i meänkieli. Ett lexikonprojekt var också det första projekt som diskuterades. Akademin hade dock inga ekonomiska resurser för att dra igång ett sådant stort projekt, utan såg positivt på att finska institutionen vid Stockholms universitet skulle ta initiativ i frågan. Det ledde till att en ordbok kunde ges ut 1992 med Erling Wande som redaktör. Tolerans för variationen i språkbruket var vägledande för boken. Vetenskapliga ambitioner fick konkurrera med den uppenbara bristen på ekonomiska resurser.
Viktiga återkommande konkreta inslag i akademins verksamhet blev emellertid de årligen allmänna seminarierna. Till dessa inbjöds framstående kulturpersonligheter och forskare som på olika sätt var verksamma inom akademins intresseområden enligt stiftelseurkunden. De förberedda anförandena skulle hållas i en populärvetenskaplig stil som kunde attrahera en bred allmänhet. Allt simultantolkades till meänkieli, eller svenska om anförandet hölls på meänkieli eller finska. Vid seminarierna presenterade även skolklasser från hela kulturområdet sina egna arbeten, som var inriktade på seminariernas övergripande tema. För att möjliggöra största möjliga lokala engagemang inom kulturområdet, skiftade seminarieorten från år till år. Platser där dessa arrangerades har varit: Kittilä i Finland, Övertorneå, Pajala, Gällivare, Haparanda, Skibotn i Norge och Pello i Finland.
Eftersom det första stora seminariet kom att bli mönsterbildande för de kommande åren finns, det anledning att något beröra det. Dess tema var: Gräns-Vad är det? Raja – Mikä se (o)on? Ráddji -Mii dat lea? Seminariet finns utförligt beskrivet i en bok med samma namn som temat och trycktes 1991(ISSN 1102-190X). Seminariet hade två integrerade delar. Den ena delen bestod av populärvetenskapliga föreläsningar av forskare och andra sakkunniga. Dessa handlade om erkända gränser, omtvistade gränser och gränslöshet. Flera av föredragshållarna var internationellt erkända professorer och sakkunniga inom sina områden. Den andra delen var en brett upplagd pristävling på temat i skolorna på Nordkalotten. Skolorna gestaltade sina bidrag med teckningar, berättelser, sång, musik och dikter. Över 300 bidrag från hela Nordkalottenområdets skolor kom in och bedömdes av en professionell jury. Alla skolor fick ett diplom för deltagandet och 30 exemplar av boken Historia i Norden. De tre skolor, som juryn bedömde hade lyckats integrera sina bidrag bäst, fick även penningpriser. Den nioåriga eleven Lina Jernström från Luossavaaraskolan i Kiruna, skrev en dikt, som publiceras i rapporten. Dikten lyfter fram den enskilda människans önskningar mot hindrande gränser och den gränsöverskridande förståelsens betydelse för ett liv i gemenskap. Det är ett budskap som i dagens flyktingsituation i Europa är högst aktuell. Meän Akateemis seminarietema var på sitt sätt 24 år före sin tid! Några andra teman under åren har varit:
- Nordkalotten i litteraturen – Litteraturen på Nordkalotten
- Nordkalotten i nutid och framtid – bakgrund, styrning, mål
- Flerkulturella Tornedalen
- Det mångkulturella lokalsamhället som inspirationskälla för den skapande utvecklingen
- Våra rötter vår framtid
- Nordkalotten inför morgondagen
- Meänkieli och majoritetens språk
Under åren i övrigt, stimulerade akademin studenter vid framförallt lärarutbildningen i Luleå att i sina examensarbeten ta upp frågor med anknytning till akademins intresseinriktning. Det resulterade i ett tiotal arbeten inriktade på språkfrågorna, men också andra kulturfrågor i Tornedalen. Akademin gjorde också uttalanden om bland annat behovet av lärarutbildning på alla nivåer. Sveriges Radio uppmanades också att göra meänkielispråkliga sändningar till rikssändningar.
Den 27 oktober 1995 blev akademins ordförande på förslag från STR-T utsedd till ledamot i Minoritetsspråkskommitten. Det visade sig att det arbetet krävde mycket tid och när dessutom två av de ordinarie ledamöterna av hälsoskäl något senare behövde lämna styrelsen, blev det aktuellt att rekonstruera styrelsen. Den nya styrelsen intensifierade arbetet med lexikonprojektet och utgivning av ordböcker. Formellt knöts de arbetena till Finska institutionen vid Stockholms universitet, där också efterföljande ordföranden hade sin akademiska hemvist. Institutionen fick så småningom också ekonomiska anslag för arbetet från Nordiska kulturfonden och Statens kulturråd. Två ordböcker, Poronhoitajan sanakirja och Mettämiehen sanakirja, med Birger Winsa som redaktör gavs ut och ytterligare några på andra ämnesområden. Omorganisationerna av Finska institutionen har emellertid också påverkat detta arbete med vissa förseningar. Lexikonprojektet under ledning av Erling Wande går nu mot sitt slut i ett samarbete med Språkteknologiska avdelningen vid Universitetet i Tromsø. Tryckning är planerad till 2016.
Finansieringen av verksamheten har hela tiden krävt mycket tid av styrelsen. Inga anslag har funnits för någon basverksamhet. I längden måste det förhållandet förändras. Vid starten av akademin tog den interimistiska styrelsen kontakt med lokala politiker i olika partier. Deras mottagande var välvilligt, men samtidigt mycket avvaktande. De lyssnade men ville inte bli ”inblandade” som en person uttryckte saken. Några var ändå hjälpsamma och gav namn på personer inom sitt eget parti som fanns söderut i landet och som faktiskt senare var till stor hjälp i akademins verksamhet. De lokala politikerna ville emellertid inte själva ägna sig åt saken. Två lokala politiker som dock trädde fram var Erling Wälivaara från dåvarande KDS och Bruno Poromaa, Socialdemokraterna. Genom Wälivaara fick styrelsen kontakt med blivande riksdagsledamoten Yvonne Andersson i Linköping, trots att hon inom KDS i en offentlig fråga var Wälivaaras vassaste kritiker. Det var främst finansieringsfrågor som ventilerades med henne. Bruno Poromaa var under de första åren den ende riksdagsledamot som genom återkommande motioner försökte väcka liv i språkfrågorna och också finansiering för akademin. Motionerna gav inte avsedda effekter, men var viktiga genom att frågorna varje år fick en viss publicitet. Poromaa kom också att så småningom ingå i akademins styrelse under en kortare tid. Av två aktiva folkpartister på regional och lokal nivå som presidiet kontaktade, var mottagandet mycket avvaktande. De hänvisade till sina arbetssituationer och ville inte synas i detta sammanhang, men genom dem fick Akademin en bra och intresserad kontakt i Västervik i riksdagsledamoten Christer Lindblom som under en tid var suppleant i utbildningsutskottet. Lindblom kunde senare knytas som ordförande i Centrum för forskning i lärande vid Högskolan i Luleå där akademins ordförande var föreståndare. Därigenom kom Lindblom mycket nära akademins arbete och bistod med nya kontakter. I några insändarspalter i lokaltidningarna kunde man efter starten av akademin med en viss negativ ton göra gällande att det var några ”aktivister” som låg bakom bland annat Meäm Akateemi. Som framgått av beskrivningen här ovan var det i själva verket en bred uppslutning bakom idén och också många som konkret var med om att driva frågan vidare.
När texten Meän Akateemi i eldskrift brann utanför kyrkan vid akademins öppnande kan man i efterhand konstatera en viss likhet med en känd rit vid den klassiska akademin. Där ordnades ett fackelupplyst nattligt sprinterlopp till Prometheus altare vid Akademien. Prometheus var huvudfigur i den grekiska myten om hur människan tillskansade sig elden från gudarna. Förutsättningen för Meän akademis tillkomst är utan tvekan att STR-T kom till stånd 1981 och att glöden från de unga ”prime movers”, d.v.s. personer som vågar gå i bräschen för en idé, som startade organisationen också fortplantade sig till medelålders och äldre etablerade människor i alla samhällsklasser. Glöden nådde också in i Länsskolnämnden i Norrbotten som gav ut ett antal småskrifter baserade på kulturen och särskilt språket. Redan 1983 kom skriften Meän kieltä med Matti Kenttä som författare. Den följdes upp 1985 av Så här skriver vi Tornedalsfinska, med samme författare. Länsskolnämnden försökte också aktivera Tornedalens folkhögskola i språk- och kulturfrågorna i Tornedalen och Nordkalotten. Argumentet var att nämnden noterat hur kulturmedvetandet stärkts …”bland den tornedalska minoriteten” och påpekade att …”detta gäller i hög grad ungdomen men även äldre. Det finns en kulturhunger som söker näring”. Som tecken på detta lyfte nämnden fram efterfrågan på sina egna småskrifter men också den stora efterfrågan som författaren Bengt Pohjanens ungdomsroman ”Lyykeri” 1985 fått.
Meän Akateemi inför framtiden
Inför det fortsatta arbetet med Meän Akateemi skulle det troligen vara bra om man kunde skapa framtidsstrategier för att:
- skapa varaktig statlig finansiering av basverksamheten
- finna former för att attrahera donationsmedel
- fortsätta utveckla akademin till en mötesplats för den breda allmänheten i forsknings- och kulturfrågor
- öka samverkan med skolor och ungdomar
- vidga samarbetet med andra akademier för att öka deras intresse för Meän Akateemis intresseområden
- öka legitimiteten för Akademin
Henning Johansson