Kartan från 1200-talet visar ett område norr om Bottenviken som kallas Kvänland.
-Vi har varit dåliga på att lyfta fram vår egen historia och föra ut den, säger Gertrud Monlund, styrelseledamot i Kvenlandsförbundet. De som idag kallar sig tornedalingar och lantalaiset tillhör samma folkgrupp, kväner, men känner inte till det.
STR-T:s nya ordförande Bengt Niska flaggade i våras för att en av utmaningarna han står inför blir att göra en gemensam historia synlig kring tornedalingar, lantalaiset (Malmfälten i Sverige), lappalaiset (Finland ) och kvener (Norge). Språket meänkieli är gemensamma nämnaren för allihop men även historian är densamma för folket med rötter på Nordkalotten.
Kväner är ett samlingsbegrepp för en ursprungsbefolkning som fanns på plats på Nordkalotten redan på 800-talet, långt innan gränserna drogs mellan de tre länderna. Huvudsakliga näringarna för ursprungsfolket i Kvenland var fiske och jakt.
-Den historia som är vedertagen i Sverige nu är att har vi har en enda ursprungsbefolkning, samerna, och resten är svenskar. Ingen har forskat i om det finns fler. Vi kväner har egentligen oss själva att skylla för att vi inte tagit fram vår historia utan istället tagit till oss det som andra har bestämt åt oss, säger Gertrud. Bland annat handlar det om den försvenskningsprocess vårt folk utsatts för.
Gertrud Monlund sitter i styrelsen för Kvenlandsförbundet. Foto: Privat
Konflikt kring marker
En annan orsak till okunskapen om kvänerna kan vara att politikerna inte vill erkänna ytterligare ett ursprungsfolk som får status och börjar lyfta frågor om till exempel rätten till fiske- och jaktmarker. Det misstänker i alla fall Gertrud. Den frågan är inte okomplicerad utan kan skapa konflikter med till exempel samerna.
-Staten har erkänt meänkieli som ett minoritetsspråk men i samma veva har de format bilden av ett geografiskt avgränsat område, inte en etnisk grupp som det ju handlar om. För att klassas som ursprungsbefolkning måste man betraktas som en etnisk grupp och det är ju kvänerna historiskt sett. Långt tillbaka hade vi också ett land som kallades Kvänland.
Hur vet jag om jag är kvän?
– Vi har dokument från 1500-talet där vi kan följa släkter från Pello, Övertorneå, Torneå och Malmfältsområdet. Släkter som flyttade upp mot Norge och hade meänkieli som sitt språk. Mycket finns dokumenterat i skattelängder, kyrkoböcker … Välbevarade bomärken finns också från 1400-talet.
Kvenlandsförbundet bildades 1999 och har en styrelse med personer från Norge, Sverige och Finland. Förbundet har omkring 600 enskilda medlemmar fördelade mellan tre länder. Ledningen jobbar med språk och kultur men framför allt för att behålla kvänernas urgamla rättigheter till land och vatten.
– Vi anser att det blivit en feltolkning av vår historia. Det är kränkande att ett folk som levt här uppe sedan 800-talet inte erkänns. Det strider mot FN:s konventioner om mänskliga rättigheter.
Kvenfolkens dag hålls 16 mars och då hissas kvänernas flagga
Åsikterna går isär
Gertrud påpekar att det är stora och komplexa frågor Kvenlandsförbundet jobbar med och inte alls okontroversiella. Åsikterna är ibland lika många som antalet människor, säger hon.
Hon berättar också att det finns flera personer i Malmfältsområdet som stöttar förbundet i dess arbete men inte vågar ansluta sig för att inte hamna i onåd hos grannar eller myndigheter, till exempel länsstyrelsen och samebyar som reglerar älgjakten på statens mark.
Förbundets övergripande mål är i alla fall att kvänerna erkänns som ursprungsbefolkning av staten, på samma villkor som samerna. Det skulle ge högre status och rättigheter.
Men Gertrud känner att det finns ett motstånd mot det i de politiska korridorerna.
– Så länge man sjunger och dansar och skriver böcker så gör det ingenting. Staten ger bidrag för att till exempel bevara vårt språk meänkieli som minoritetsspråk. Men börjar man göra anspråk på laxen som fiskas i gränsälven så blir det genast mer komplicerat.
