Modersmålslärare i meänkieli arbetar i motvind

Modersmålsläraren Mervi pratar alltid meänkieli med sonen Aron, 5 år.

 

Brist på undervisningsmaterial, för få lärarledda timmar och föräldrar som inte pratar meänkieli hemma. Modersmålslärarna i meänkieli jobbar i motvind, visar en uppsats som Mervi Erkheikki står bakom.

Det behövs framförallt lagändring om fler undervisningstimmar inlagda i ordinarie scheman för att språket ska räddas, tror Mervi Erkheikki, modersmålslärare i meänkieli och finska.

Mervi, som bor i Salem, blev klar med sin kandidatuppsats ”Man lär sig inte språket i skolan, man måste lära det överallt” i vintras då hon var knuten till Umeå universitet. I uppsatsen har hon intervjuat fyra lärare som undervisar i meänkieli. Två av dem finns i förvaltningskommuner och två jobbar i icke förvaltningskommuner.

– Jag ville se om det fanns någon skillnad mellan dem; hur meänkieli betraktades i respektive kommun. Man tror ju att stödet kring språket är större i förvaltningskommuner.

Mervi förvånades över resultatet.

-Jag fann att man inte tar mer hänsyn till minoritetsspråket i förvaltningskommunerna. Det verkar snarare vara så att meänkielilärarna i de här kommunerna arbetar i motvind. Det var överraskande att upptäcka det.

Uppmanas offra sina lektioner

De två lärare det handlar om ger flera exempel på hur de behandlas både av ledning och personal. De riskerar att få sämre lokaler för sina timmar och utsätts också för påtryckningar från kollegor att ”offra” sina lektioner för andra ”viktigare” ämnen. En av de intervjuade hade till och med hört en kommunal chef säga att meänkieli inte är ett språk.

Gemensamt för alla lärarna är att de riktar kritik mot att det saknas undervisningsmaterial. Det mesta måste de arbeta fram själva på sin fritid. Det för med sig att elever blir försökskaniner på material som läraren inte vet funkar i praktiken.

-Det blir lite ”learning by doing” med mycket lösa papper. Det är heller inte optimalt med en enda lärobok till alla årskurser i grundskolan – som det är nu. Boken Mervi syftar på, Meänkieli, passar till exempel inte dem som är helt nya på språket. Dessutom saknas idag läromedel för elever på gymnasienivå.

 

Mervi Erkheikki flyttade nyligen till Salem i Stockholm från Umeå. Hennes kunskaper i finska och meänkieli är eftertraktade söderut.

 

Minst tre timmar behövs

De intervjuade är överens om att en undervisningstimme i veckan är alldeles för lite. Det måste till minst tre timmar för att ge resultat. Speciellt om eleverna inte pratar språket hemma.

-Visst lär man sig något på en timme men som lärare får man börja om nästa gång man ses och repetera. Har du bara en timme i veckan och inte får hjälp hemifrån är det nästan omöjligt att lära sig ett nytt språk. Oavsett hur duktig pedagog du har.

Största hotet mot språket?

-Tidigare skulle jag säga attityder, men det håller på att förändras. Nu finns en större lust kring meänkieli, något elever och vuxna vill lära sig och många tycker att det är ett coolt språk. Istället är problemen idag kopplade till lagstiftningen, anser Mervi.

-Det räcker inte med att vi kämpar själva utan vi måste få stöd uppifrån och då måste det till lagändringar.

-Om vi får igenom lagförslaget som ligger att minoritetsspråk ska ingå i skolornas ordinarie scheman, är det ett stort steg i rätt riktning. Idag förläggs många modersmålstimmar utanför ordinarie skoltid och då tävlar meänkieli med barnens fritidsaktiviteter.

Statens bidrag försvinner

Mervi tycker också att det är på sin plats att undersöka vart minoritetspengarna som kommunerna får från staten tar vägen. Hon har flera exempel på kommuner som slussat bidragen till helt andra områden i organisationen, bara för att ingen bevakat frågan.

En annan viktig synpunkt som kom fram i uppsatsen var föräldrarnas betydelse.

-De måste ta sitt ansvar och prata meänkieli med sina barn. Flera lärare berättar att språket hemma hos deras elever nästan alltid är svenska, trots att föräldrarna kan meänkieli. Överraskande nog verkar föräldrarna i icke förvaltningskommuner mer engagerade i sina barns språkkunskaper än de som bor i förvaltningskommunerna där språket talas och hörs överallt.