Lumipallo laaksosta*
Kring Torne älv har det i alla tider funnits en finsktalande bosättning. Men sedan älven 1809 blev en gräns mellan Sverige och nuvarande Finland har det runnit mycket vatten under broarna, inte minst vad gäller språket.
Från 1874 fick skolor i svenska Tornedalen statligt stöd för undervisning i tornedalsfinska.
Ett tiotal år senare inledde staten sin försvenskningsprocess och i början av 1920-talet var skolan i Tornedalen helt försvenskad. Personliga vittnesmål finns om lärare som bestraffade elever som pratade sitt modersmål tornedalsfinska i skolan.
1930-60-talet var en tid av återerövring. På 30-talet fanns läroböcker i finska i de övre årskurserna. Politiker visade intresse för att få finskan obligatorisk i skolan, men mötte motstånd bland befolkningen. På 60-talet kunde finska studeras på gymnasiet i Haparanda.
En viktig milstolpe i återerövrandet var när den svenska grundskolan på 1970-talet förbands erbjuda undervisning i hemspråk. Många i Tornedalen valde nu finska som hemspråk, men problemet var att undervisningen gavs på en standardfinska som eleverna inte kände igen och därför hoppade många av.
Ytterligare milstolpe i bevarandet och utvecklandet av den tornedalska kulturen och språket var bildandet av STR-T 1981. Snart började tornedalsfinskan ses som ett eget språk och fick därmed också ett eget namn; meänkieli.
År 2000 – drygt ett sekel sedan försvenskningsprocessen startade i Tornedalen – erkände staten tornedalingarna som en nationell minoritet och meänkieli som ett officiellt språk.
Vi fick ett särskilt skydd och stöd av staten och meänkieli blev ett jämlikt inslag i den svenska samhällsapparaten, inom utbildnings- och rättsväsendet, myndighetsutövandet, det kristna trossamfundet, media och kulturlivet.
* En tornedalsk snöboll rullar genom nationen och riksorganet STR-T håller vägarna plogade.
