-Det svenska förvaltningsspråket har varit ett förtryckande språk, säger Johanna Gustafsson Fürst som skapat utställningen i Stockholm om språkförtryck. (Foto: Privat)
-Jag vill att fler ska få en kroppslig förståelse för hur det känns att inte få tala sitt språk, säger Johanna Gustafsson Fürst om sin utställning ”Ympa orden. Piska min tunga”.
-Den tar bland annat upp ett kulturellt folkmord på tornedalingarna.
Utställningen brer ut sig över 400 kvadratmeter i två rum på nedre plan i Accelerator intill Stockholms universitet. En utställning som spännande nog aldrig blir helt färdig. I mars öppnar en andra del.
Förändringen är en symbol för att ämnet är stort och att det aldrig blir riktigt färdigpratat, berättar Johanna. Språk förändras över tid och det gör även utställningen innan den plockas ner i juni.
Johanna har jobbat mycket med vindpinade och vridna skulpturer i böjt trä. Besökaren vandrar genom en skog av träd, tecken eller möjligen stela kroppar. Hennes tanke har varit att förkroppsliga något så abstrakt som språket och språkets relation till kroppen. Hur känns det att tvingas prata ett annat språk än sitt modersmål? I utställningstexten får man läsa om att utgångspunkten är det språkvåld som ingick i försvenskningsprocessen av Tornedalen.
Foto: Christian Saltas
Men ämnet berör så många fler än bara de meänkielitalande.
Vi lever i en tid då vissa politiker vill begränsa modersmålsundervisningen och 2019 lade Sverigedemokraterna i Skurup en motion om att elever enbart skulle få prata svenska under lektioner och raster.
-Även om utställningen utgår från språkvåld i stort ville jag särskilt nämna försvenskningsprocessen av Tornedalen för att peka på att det här gjorde vi i Sverige en gång, och det blev inte bra. Det svenska förvaltningsspråket har varit ett förtryckande språk som åstadkommit livslånga ärr hos människor .
Johanna hamnade i Lainio för det konstnärliga initiativet Residence-in-Nature, ett projekt där konstnärer bjuds in att arbeta med platsen de befinner sig på. Den organiserades av konstnärerna Hans Isaksson, Åsa Ljungnelius och Lisa Torell.
Under sitt researcharbete talade hon med äldre om hur de upplevde att under sin uppväxt inte få tala sitt modersmål. Många tvingades ju att lägga undan meänkielin och bara prata svenska i skolan och flera tappade sitt språk helt eller delvis.
Själv är hon stockholmare utan direkt koppling till Tornedalen, men säger att alla har ett förhållande till språk och sitt eget tal. Därför har hon valt att göra utställningen som ett politiskt ställningstagande: Rör inte modersmålsundervisningen! Stympa inte människor genom att tvinga dem in i majoritetssamhället.
-Jag vill att fler ska få en kroppslig förståelse för hur det känns att inte få tala sitt språk. Det handlar om rasism och förtryck och är ett globalt problem.
-Om man vill peka på kroppen så är ju skulptur ett bra sätt att gestalta det på. Känner du något så ökar även din förståelse för andras känslor.
Ett exempel på skulptur som väcker tankar är den väldiga och svävande ”Modertungan” i taket som skulle kunna tolkas som ett stämband. Den består av stolsdelar och vrilar, oformliga knölar i trä som får vissa besökare att associera till de skålar och kåsor som tillverkas i Tornedalen.
Foto: Christian Saltas
Foto: Christian Saltas
-Med modertungan vill jag uttrycka hur språk alltid är en sammanflätning av olika språkligheter som hela tiden är i rörelse. Jag vill bland annat ställa frågan om vi bara har en modertunga (ett modersmål) eller om vi har flera?
Skulpturen ”ABC-boken” kan ses som ett uttryck för maktapparaten som fann ett redskap för att påskynda försvenskningsprocessen. Skulpturen består av en flätning av olika staketdelar som bildar en stängd portal.
ABC-boken var ett viktigt försvenskningsredskap även när Skåne skulle bli svenskt, förklarar Johanna.
-Via läroboken gick man in och manipulerade den enskilda individen.
Johanna har pratat med till exempel språkforskare och författare/poeter som jobbar med frågan dagligen och det har fått henne i bättre sinnesstämning jämfört med när hon i början planerade för utställningen.
-Efter att ha förstått hur mycket arbete, kunskap och forskning det finns i ämnet, ändrades min inställning, från en mer deprimerande syn till en hoppfullare.
Men läget är fortfarande allvarligt, tycker Johanna.
-Nu vill jag fokusera på att om vi släpper enspråkighetsnormen, lyfter fram flerspråkigheten i samhället och ser värdet i den ger det möjligheter. Den sidan vill jag uttrycka mer.
Foto: Christian Saltas
Har du något råd till dem som förlorat sitt modersmål?
-Det är svårt för mig att uttala mig om men de jag mött som börjat återta språket, till exempel tagit lite lektioner eller bett sina föräldrar lära dem lite, har uppskattat det.
