Mona Mörtlund, STR-T:s första ordförande 1981-83. Foto: Anna Lintzén
I år fyller STR-T 40 år! Det ska vi fira genom att lyfta fram de många förbundsordförandes minnen från tiden då de var i hetluften. I en serie kommer du att möta alla ansikten med start 1981.
Vi undrade: ”Vilken fråga var den mest brännande på din tid som ordförande?”
Mona Mörtlund
STR-T:s första förbundsordförande 1981-83
Bor idag: Luleå
Gör: Författare och översättare
– När vi tog initiativet till STR-T 1981, jag, Bertil Isaksson och Björn Eklöv, hade vi en oro för att tornedalsfinskan, som det hette då, höll på att försvinna. Därför ville vi göra något. För oss var det viktigt att inte bara beklaga oss, utan också arbeta för att förändra läget. Det var vår drivkraft hela tiden; att man kan förändra historiens lopp. Det här är ju 40 år sedan och språket hade låg status på den tiden. Många diskussioner handlade om ifall det var ett språk eller en dialekt. Jag har hittat gamla tidningsurklipp från den tiden och det var väldigt många insändare om det, ser jag. Språk är ju ett så laddat ämne.
Allra första annonsen i Haparandabladet 1981 inför bildandet av STR-T.
– Vi sa redan då, när vi bildade förbundet, att tornedalsfinskan var ett eget språk, men det var ju inte alla som tyckte som vi.
– Det här med att vi också ansåg att tornedalingar var en minoritet tyckte inte alla om. Det handlade till viss del om att ”vi är riktiga svenskar och ingenting annat.”
– Även om diskussionerna om språket och minoriteten fanns så uppfattade jag det ändå som att vi hade ett stort stöd och att folk tyckte att det var bra att vi tog tag i det. Hade vi inte haft stöd i arbetet så hade vi ju heller inte kunnat fortsätta – och vi blev många som jobbade med frågorna. Jag tror mycket på att arbeta tillsammans, då får man något gjort.
– Jag tycker mig se att de diskussioner som fanns då poppar upp med jämna mellanrum över tid men inte med samma intensitet längre.
– Det var en härlig och intensiv tid då på 1980-talet, arbetet kändes meningsfullt. Jag har ofta pratat med Bertil Isaksson om det. Kanske gjorde vårt engagemang att vi stannade kvar i Tornedalen trots att det var många som flyttade därifrån vid den här tiden.
Tre ordföranden: Monica Johansson (1988-92), Bengt Aili (1983-84) och Mona Mörtlund (1981-83). Bilden togs 1984 av Iréne Muskos.
– Jag upplevde mycket glädje i arbetet men den här typen av diskussioner tar också på krafterna. Speciellt om det saknas kunskap i argumenten.
– Jag tänker också nu med anledning av diskussionerna om språkförtryck och skallmätningar i Tornedalen förorsakade av staten, att vi alla har olika minnen och bakgrunder. Man kan inte utgå ifrån sin egen historia enbart utan respektera att många har andra erfarenheter och de berättelserna måste också få komma fram.
– Samtidigt tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att också glädjas. Det finns så mycket att vara glad för i Tornedalen; det är en brokig miljö och en rik dal med många olika människor med flera språk.
