Agneta Danskog gjorde boken ”Kläppi” ihop med sin mamma som berättade om sin barndom. Foto: Privat
När Agneta Danskogs mamma hamnade på sjukhem blev hennes minnen från barndomen i Tornedalen ett sätt att känna glädje i en trist vardag.
Nu har boken med Viola Buchts berättelse kommit ut på två språk; svenska och meänkieli med dottern Agneta som författare. Boken heter ”Kläppi – Barndomsminnen från Tornedalen”.
Boken är tänkt som litteratur till modersmålsundervisning i meänkieli men även för andra som bara vill träna att läsa meänkieli.
Agnetas mamma hette som flicka Hjort-Rova och växte upp i Luppio söder om Övertorneå. Vid 83 års ålder blev hon delvis förlamad efter en stroke och hamnade på sjukhem där dottern ofta vistades. Dagarna blev långa.
– Men hon tyckte om att berätta om barndomen, hon levde upp då.
Agneta tecknade ned berättelserna, i början mest för mammas skull. Viola återgav minnen från den barnrika familjen, skolan, fritiden och traditionerna. Om hur det kändes att bli biten i foten av en råtta, om livet i byn och hur hon upplevde förbudet att prata finska i skolan.
– Mamma var en aktiv och social person med glimten i ögat, den känslan får man också när hon berättar om sin barndom.
”Kläppi” innehåller texter på både svenska och meänkieli. Illustrationerna står Jan Marklund för.
Enspråkig bok från början
En nära bekant till familjen, Jan Marklund, illustrerade Violas minnen och på så vis blev det en bok på svenska som mamma kunde ha på sjukhemmet. Det här inträffade för cirka 20 år sedan, 1999 dog Viola. Då fanns ”Kläppi” fortfarande bara på svenska.
Tiden gick och Agneta, som vuxit upp i Haparanda men bott i Umeå största delen av sitt vuxna liv, blev i sin roll som lärare allt mer intresserad av tvåspråkighet. Hon vidareutbildade sig till lärare i svenska som andraspråk.
– I undervisningen med nyanlända barn med annat modersmål, kunde jag använda mammas bok. Eleverna fick precis som hon berätta om sitt hem, sin uppväxt… Jag kunde se likheten med det som tornedalingar upplevde med språkbytet. Den stora skillnaden är att nu har man modersmålsundervisning och båda språken har samma värde och båda är viktiga för att kunna lära sig alla skolämnen.
Viola, född Bucht, från Luppio tog kanske världshistoriens första selfie med sin lådkamera? Foto: Privat
Finskan kommer tillbaka
Agneta berättar att hon påverkats mycket av den finska kulturen i Haparanda, inte minst det raka sättet att kommunicera på.
– Inget fjäsk eller krusiduller där, inte. Nu när jag blivit äldre kommer även finska ord spontant till mig som första alternativ. Det gör mig förvånad och glad eftersom jag aldrig har pratat meänkieli. De vuxna i min omgivning pratade meänkieli med varandra och svenska med oss barn.
När Agneta blev pensionär engagerade hon sig i STR-T:s lokalavdelning Tornedalingar i Umeå. Där väcktes hennes intresse för att skriva och prata meänkieli och då föddes idén om att översätta mammas berättelser till meänkieli och skriva parallellt på två språk. Och så fick det bli. Det blev författaren Bengt Pohjanen som finputsade hennes översättningar före utgivning. Boken innehåller också en faktasida om meänkieli och arbetsuppgifter för egna berättelser.
Vill du beställa boken kan du kontakta [email protected] eller www.bokus.se
