Pajalakändisars liv i SVT:s videobloggsatsning

Mattias Barsk på SVT sjösätter ett nytt koncept där unga videobloggande minoriteter lyfts fram. Foto: Privat

Till sommaren får vi ta del av artistduon The Magnettes vardag i stort och smått. Med egeninspelade videoklipp utan reportrar som ställer frågor, bjuds tittarna in i fem minoriteters vardagsrum.

– Vi pratar mycket om de unga men det är bättre att de pratar om sig själva, säger Mattias Barsk, programutvecklare för minoritetsspråk på SVT.

SVT satsar på ett nytt sätt att nå ut till ung publik.

Min squad (ungefär Mitt lag) har formen döpts till där unga företrädare för minoriteter spelar in korta videosnuttar ur sitt liv som läggs ut på SVTPlay. Tanken är att ett urval av videoklippen sammanfogas och publiceras i ett ”vanligt” program på SVT mot slutet av året.

Världsartisterna från Pajala, Rebecka Digervall och Sanna Kalla, företräder förstås tornedalingarna.

– Vi har letat videobloggare bland minoriteterna, talangfulla och starka profiler, som vi vill samarbeta med och har hittat sex stycken. Det här blir ett bloggande fast på video, ungefär som profilen Klara Henry gör.

Iden med att inte använda sig av någon reporter i klippen har sin förklaring. Mattias har under flera år försökt minska reportrarnas roll i dokumentärer.

-Man brukar säga att reportrar står i vägen för berättelserna. De tolkar och förklarar saker och det kan faktiskt bli ett hinder för att nå fram.

SVT kommer att finnas med som stöd för bloggarna men styr inte själva berättandet och heller inte så mycket av innehållet som ska kännas personligt och nära.

Rebecka Digervall och Sanna Kalla kommer att berätta om sin vardag kopplat till Tornedalen i SVT:s nya satsning Min squad. Foto: Isabelle Wahlf, SVT

Inspirera andra

– Jag tror det här kommer inspirera andra. Det finns säkert mycket igenkänning i deras videobloggar. Som tjej, tonåring, boende i Pajala, som musikintresserad …

Formatet tillåter dem att filma sig själva, varandra och andra i omgivningen.

– Vi kommer alla att få umgås med dem på ett nära sätt.

Renskötaren Ber-Joná Labba från Karesuando är också kontaktad och tänker dela med sig av sitt liv och sina tankar. Han grubblar mycket på hur han ska orka, vad han ska satsa sin energi på. Frågor som är ganska allmängiltiga även för dem utan renar.

Planen är att videobloggarna börjar publiceras på SVTPlay i början av sommaren.

– Vi vill visa att det här är Sverige.

Här är de – kvinnorna som medverkar i Bastubaletten!

Koreografen Justine Kirk väntar på de nya dansarna. Foto: Mattias Barsk

Nu är det klart vilka fem kvinnor från Tornedalen som medverkar i SVT:s fortsättning av Bastubaletten.

–  Mitt mål är att se till att Tornedalen inte dör ut, vi måste synliggöras, säger en av de utvalda, Pia Hulkoff från Hulkoffgården i Korpikylä.

Metavisi kan som enda media avslöja vilka kvinnor som ska ge sin bild av Tornedalen i fortsättningen av Bastubaletten. Det blir Pia Hulkoff, Gun Olofsson, Sanna Kalla, Birgitta Rantatalo och Lena Snell.

Gun Olofsson är skådespelerska i Tornedalsteatern, Sanna Kalla ena halvan i popduon The Magnettes, Birgitta Rantatalo språkivrande renbonde i Korpilombolo och Lena Snell företräder ICA Lahtis i Kaunisjoensuu.

Själva kärnan i de två första delarna av Bastubaletten var att frigöra mannen från föreställningar om sig själv, har producenten Mattias Barsk tidigare sagt på SVT:s hemsida. Och andras förväntningar.

  Men vad är det som kvinnorna i Tornedalen gör upp med? undrar han. Det är ju inte så att man kallar en kvinna för knapsu. Men det där har vi tänkt på en del, och vi kommer nog få svar från kvinnorna.

Pia Hulkoff ser fram emot äventyret som börjar i maj.

 Jättespännande. Det gladde mig att det nu görs en Bastubalett om kvinnor för är det inte kvinnorna som är de starka i Tornedalen?

  En anledning till att jag valdes ut är nog att jag kan meänkieli. Och så är jag känd för att vara frispråkig.

Var det självklart att tacka ja?

– Absolut, jag är ju spontan av mig. Ju tokigare desto bättre.

Har gott självförtroende

Pia gillar att hitta nya utmaningar i livet. Hulkoffgården, som Pia driver ihop med maken, är en restaurang- och konferensanläggning som fått sin tionde omnämning i White guide. Bara en sån sak!

Det krävs mod för att vara med i programmet?

–  Ja. Men jag har ett gott självförtroende och har aldrig varit osäker på min tornedalska identitet. Tvärtom har jag alltid stått för den.

Vad är tornedalsk identitet för dig?

– Att vara stolt över att komma härifrån, att vara stolt över sitt ursprung och sitt språk. Jag fick med mig hemifrån att inte lämna finska språket.

Männen har något att göra upp med i Bastubaletten, till exempel föreställningen att inte vara knapsu. Har kvinnorna något att göra upp med?

– Ja, jag tror det. Att våga bära med sig sin identitet, att inte byta dialekt för att man varit två veckor i Stockholm. Våga vara sig själv och se sitt ursprung.

Gun Olofsson, skådespelare i Tornedalsteatern, är också stolt över att ha blivit utvald till Bastubaletten:

– Jag är otroligt glad att få vara en av de fem kvinnorna. Hauska! Det ska bli väldigt spännande att få möta de övriga kvinnorna. Se vad vi kan göra tillsammans, hur vi ska porträttera, dansa och lyfta fram den moderna tornedalska kvinnan.

Pia Hulkoff, Korpikylä, Haparanda. Foto: Privat

Gun Olofsson, skådespelerska Tornedalsteatern. Foto: Privat

Sanna Kalla, ena halvan av The Magnettes. Foto: Privat

Birgitta Rantatalo, språkivrande renbonde i Korpilombolo. Foto: Privat

Lena Snell, ICA-handlare, Erkheikki. Foto: Privat

Kiruna-konstnär gjorde succé i tv-debut

Joakim Karkea från Kiruna/Junosuando hamnade på delad andraplats i SVT:s tävlingsprogram Konstnärsdrömmen. Foto: Privat

Oj, vilken uppmärksamhet 33-åriga Joakim Karkea från Kiruna fått efter sin medverkan i SVT:s Konstnärsdrömmen.

 Efter varje avsnitt har mobilen vibrerat konstant hela natten, säger han apropå all positiv feedback.

SVT:s satsning Konstnärsdrömmen gick ut på att tio talanger från hela landet tävlade om att bli Sveriges bästa amatörkonstnär.

Deltagarna fick olika uppdrag under de sex programmen och deras verk bedömdes av en jury där bland annat Ernst Billgren ingick.

I sista avsnittet strax före jul utsågs en vinnare: Stina Gunnarsson från Göteborg. Men den 33-åriga takläggaren Joakim Karkea med rötter i Junosuando hängde med ända till finalen.

3 000 personer sökte till uttagningen och själv var Joakim först lite tveksam till att medverka eftersom han inte gillar att stå i rampljuset.

Jocke tog sig ända till finalen tillsammans med tre andra konstnärer. Här syns han tvåa från höger. Vinnaren står längst till höger: Stina Gunnarsson. Foto: Susanne Redebo

Fått en nytändning

Med facit i hand är han ändå glad över att han tog chansen.

 Det har varit otroligt kul. Jag har lärt mig så mycket, bland annat att vara bekväm framför kameran. Jag har också fått en nytändning, har inte målat så här mycket på länge.

Jockes skickligt utförda akvareller fick mycket beröm under seriens gång. Han kallas ljusets mästare eftersom han lyckas fånga till och med vilken tid på dygnet det är.

Kanske beror det på hans jobb som takläggare i Kiruna?

I sitt arbete har han nämligen sett flera soluppgångar och kända Kiruna-motiv skifta färg. Inspirerad av detta ljusspel i norr har han under flera år låtit det komma till uttryck i sin ateljé i gamla brandstationen i Junosuando.

 Jag vill synliggöra den vackra naturen i Tornedalen. Just nu är det mycket norrskensbilder jag skapar med stjärnhimlar och så. Det går åt mycket färg och stora papper så det blir rätt dyrt, ha ha.

Jocke har efter sin medverkan i tv fått erbjudanden från flera gallerister om att ställa ut. Under våren blir det därför en turné till Kalix, Överkalix och Luleå.

Hur kändes det att se sig själv i tv?

 Det var väldigt ovant att höra sin egen röst. Och jag var så nervös inför varje sändning hur de skulle klippa ner materialet. Jag tycker ändå att jag behöll lugnet, även om jag mot slutet bara ville hem. Jag var väldigt trött efter tre veckors filmande med upp till 16 timmars arbete per dag.

I finalprogrammet i december målade deltagarna en fyr. Jockes akvarell i mitten fick fin kritik av juryn. Foto: Joakim Karkea

Målade inför kamerorna

Joakim berättar att bland de största utmaningarna var att måla under tiden två kameror riktades mot duken. Han som aldrig vågat måla när andra tittat på.

 Det var egentligen en riktig mardröm, när jag tänker efter.

Frågan är om det går att tävla i konst? Joakim är tveksam till det men säger samtidigt att egentligen utgör nästan alla ansökningar en tävling i sig, oavsett om det handlar om stipendier, utbildningar eller utställningar man vill delta i.

Joakim är just nu ledig från jobbet som takläggare på grund av snö och kyla, och det ger honom mer tid i ateljén.

 Kanske blir det så att jag får sluta med jobbet som takläggare så småningom? Det vore ju toppen att få måla varje dag.

Jocke avbildar gärna motiv från Kiruna och Tornedalen i sina akvareller. Foto: Privat

”Bastubaletten blev ett sommarkollo för gubbar”

Fem tornedalska män dansar balett i SVT:s dokumentär Bastubaletten. Foto: SVT/Massa Media AB

Samtalen i SVT:s kritikerrosade dokumentärserie Bastubaletten spårade ur ibland.

-Vi pratade väldigt sällan om det som inspelningsteamet ville men de verkade nöjda ändå, säger riksspelmannen Daniel Wikslund.

Daniel är i Mexico och spelar in en musikvideo, men följer ändå SVT:s sändning av Bastubaletten som han medverkar i tillsammans med fyra tornedalsmän. När vi pratas vid har han sett de tre första avsnitten – och han gillar det han sett.

I Bastubaletten är det tänkt att myten av den tornedalska mannen prövas. I slutändan ska alla samtal i bastun och dansövningar under ledning av koreografen Justine Kirk leda till en bastubalett.

De fem männen är kända profiler i Tornedalen: Daniel Wikslund, Fredrik Hangasjärvi, Bengt Aili, Henry Huuva och Bengt Niska. De flesta kände varann sedan tidigare.

Daniels intryck av de första avsnitten är att bilderna av Tornedalen är vackra och konstnärliga samtidigt som teamet fångat en hemtrevlig känsla.

Han gillar att scenariot kretsar kring bastun som ju nästan alla vid gränsen har en relation till.

Daniel Wikslund. Foto Maria Söderberg.

Sveriges nordligaste riksspelman Daniel Wikslund är nöjd över det han hittills sett av Bastubaletten. Foto: Maria Söderberg

Behövde inte tänka

Inspelningen i somras av de fem avsnitten tog en vecka.

-Det var intensivt. Men efter tre dagar kändes det nästan som en livsstil. Det blev som ett sommarkollo för gubbar. Inspelningsteamen talade om för oss vad vi skulle göra så vi behövde inte tänka så mycket själva.

Ibland fick ”gubbarna” små ledord att snacka om, till exempel manlighet, och utifrån det växte samtalen i bastun fram.

Kameramännen hängde i deras hasor åtskilliga timmar varje dag.

Besvärande?

-Neeej… Ju äldre man blir desto mer immun blir man mot sig själv, man bryr sig inte lika mycket. Vi kände inte att vi behövde dölja så mycket, för förr eller senare skulle bristerna ändå komma fram.

Kan inte prata meänkieli

Daniel är 70-talist och den enda i gänget som inte pratar meänkieli.

-Jag är lite udda där men vet att jag representerar en stor grupp som inte kan meänkieli. Jag förstår mycket men talar inte det själv även om jag gillar språket, det är en del av min kultur.

Daniel kan göra sig förstådd på sju språk efter att ha rest mycket och bott i flera länder. Bland annat vistas han mycket i Latinamerika som är något av hans andra hem.

-Med folk jag känner försöker jag prata finska och har gått en del kurser också.

Hans uppfattning är att ytterst få unga pratar meänkieli idag vid gränsen, det håller på att dö ut. Musikerkollegan Fredrik Hangasjärvi kallar han ”den siste mohikanen” och framhåller honom som en förebild.

-Jag vet ingen yngre än han som pratar meänkieli – och han är född 1973.

Fotnot: Bastubaletten går att se i efterhand på SVTPlay.