Bengt Martinsson har forskat i en tornedalsk symbol: nyckelhaken som bars av kvinnor. Foto: Privat
I Tornedalen finns ett smycke som bara förekommer i finsktalande områden: nyckelhaken. De gjutna bruksföremålen bars av gårdens betrodda kvinnor. Via nycklarna hade de kontroll över brudkistan, chiffonjén och matförråden, berättar Bengt Martinsson som skrivit en bok om de bortglömda föremålen.
-Sommaren 1995 såg jag på botten av en kista i Tärendö hembygdsgård tre mässingsföremål, stora som en gammaldags tändsticksask, berättar Luleåbon och folkdansaren Bengt Martinsson.
-Jag frågade givetvis vad det var och fick till svar: ”Det är ju en vyölinähaka (förklädeshaka)!”
Det var så det började. 18 år senare, 2014, kom boken ut som är ensam i sitt slag. Bengt har i den samlat runt 300 bilder på dessa symboler för hemmet. Vardagsföremål som användes av kvinnor i Tornedalen och Finland fram till 1930-talet. Varför dokumentation på svenska är så dålig beror på att hakarna är en finsk företeelse som helt följer det finska språket, påpekar Bengt.
-Hade du en nyckelhake var du i regel husmor (äiti, emäntä) på en större gård. Äiti hade makten på gårdarna och även över karlarna, tror jag.
-Man ville inte skryta med sin rikedom, det hördes ju när du kom att det skramlade.
Hakorna hade sällan fler än tre nycklar i sig som gick till brudkistan, chiffonjén och det inre matförrådet. I dessa förvarades gårdens papper och pengar och det som skulle ransoneras och fördelas. Hakarna var ofta gjutna i mässing och bars under förklädet. I Tornedalen sa man ofta att Vaimo on kotin lukku (Kvinnan är husets nyckel).
Martinssons bok innehåller runt 300 foton på de nyckelhakar som Martinsson hittat under besök på muséer.
Följer en skarp språkgräns
Smyckena fanns i de finsk- och meänkielitalande byarna i Tornedalen liksom i språkområden i Sverige som klassas som finskt språkområde (Dalarna och Värmlands finnskogar till exempel). I Finland återfinns de aldrig i svenskspråkiga delar av landet.
-Under 1930-talet slutade hakarna användas så de personer som bar dem dog ut på 1950-talet.
Varje foto i boken står Bengt bakom liksom dokumentationen av var och en. Han har besökt otaliga muséer för att fånga upp så många modeller som möjligt. Bengt har aldrig lyckats få reda på vilka personer som gjutit mässingshakarna eller graverat dem.
Några ägarsymboler finns inte heller på dem. Bengt menar att det inte ansågs viktigt att som smed märka en nyckelhake eftersom det var en kvinnopryl och därför inte stod högt i rang.
Det finns i dag tankar på att förse Tornedalsdräkten med en nytillverkad hake.
-I så fall bör man bära den synligt på förklädet för annars är det ingen vits med den – och därför känner jag mig lite kluven till idén.
I Finland har man tagit upp den gamla traditionen och börjat bära nyckelhakarna synliga utanpå bygdedräkterna.
Fotnot: ”Något om nyckelhakar i Tornedalen” finns att köpa på www.folkdansaren.se
Nyckelhaken samlade nycklar till brudkista, chiffonjéer och förråd med godsaker i. Foto: Privat
