Författaren Ann-Helén Laestadius blev nyligen intervjuad inför publik av Finlandsinstitutets direktör Anders Eriksson. Foto: Susanne Redebo
-Det sätter sina spår att inte kunna vara sig själv.
-Därför handlar mina böcker om att våga vara sig själv, att ingen annan ska definiera vem du är, säger författaren Ann-Helén Laestadius som vuxit upp i ett trespråkigt hem i Kiruna.
Ann-Helén Laestadius fick nyligen Augustpriset i Barn- och ungdomsklassen för sin sjätte bok ”Tio över ett”. Under Finlandsinstitutets bokcafé i Stockholm om tornedalsk litteratur berättade hon om sin uppväxt och om att våga stå för sin identitet. Intervjuare var Finlandsinstitutets direktör Anders Eriksson. Här kommer ett utdrag från mötet inför publik.
Huvudpersonen i boken bor i Bläckhornen i Kiruna i ett av de hus som måste rivas på grund av LKAB:s expansion. I juryns motivering står det att du väver samman plats, psykologi och tid?
– Jag ville gräva mig in i hur människor mår på grund av flytten av stan. Det mesta hittills har handlat om den fysiska flytten, inte om känslor. Men jag ville lyfta barns och tonåringars känslor, de som är extra maktlösa. Boken handlar också om mig själv, för jag känner en oerhörd sorg över att Kiruna är på väg att förändras. Mina kvarter är de första som rivs i flytten.
Är boken självbiografisk?
– Nej, men det finns likheter. Erfarenheten av att växa upp i både den samiska och tornedalska kulturen är hämtad från mig själv. I ”Tio över ett” har jag valt en pappa som kan meänkieli och en mamma som bara pratar svenska. I mina böcker om Agnes är mamman same, fast hon har valt att lämna språket och kulturen.
”Tio över ett” är delvis en självbiografisk berättelse om Ann-Heléns egen uppväxt.
Du har ett väldigt driv när du skriver, beror det på att du är journalist också?
-Det tror jag. Jag vill snabbt komma till kärnan. När jag skriver hör jag röster i huvudet och då mest på samiska och meänkieli. Jag skriver upp det på post-it-lappar och när jag sedan sätter mig går det fort.
-Jag skriver i snitt 15-20 sidor om dagen när jag jobbar med en bok.
Hur var det att växa upp i Kiruna med tre identiteter: en samisk, en tornedalsk och en svensk?
-Det var tufft att växa upp som same i Kiruna. Mamma gick Nomadskolan och lärde mig aldrig språket, hon hade en svår tid som ung. Många av barnen som gick i den här skolan blev slagna och fick höra att de och språket var mindre värda. Jag är född 1971 och på den tiden ansågs det inte bra att lära sig två språk för man kunde bli halvspråkig. Själv längtade jag efter båda språken, framför allt efter samiskan. Och jag förstod inte varför jag inte kunde få det.
-När jag kom till skolan blev det tydligt att jag inte skulle berätta att jag var same för då skulle jag blir kallad lappjävel. Jag fick hålla tillbaka min identitet. Det var märkligt eftersom jag växte upp med den samiska och tornedalska identiteten hemma men i skolan var jag svensk.
Den samiska kulturen upplever en hype nu med filmer som Sameblod och artisterna Jon-Henrik Fjällgren, Sofia Jannok med flera?
-Ja, men jag brukar säga att vi har funnits här hela tiden men varit osynliggjorda! Nu börjar vi tillåtas att synas. Det handlar mycket om den yngre generationen som tar för sig, som inte står och väntar. Och att det finns så många sociala medier idag där saker plockas upp och får uppmärksamhet.
-Därför skriver jag om hur viktigt det är att ta makten över sin egen historia, att berätta på sitt eget sätt och inte bli berättad OM. Det är hela poängen med att jag blivit författare.
Finns det något som även de andra minoriteterna i vårt land kan ta lärdom av?
-Det handlar om att bestämma sig för att ta makten över sin egen historia. Det kan vara via litteraturen, musiken eller på andra sätt. Att försöka synas och hela tiden ligga på för att få tillfällen.
Hur ser din längtan norrut ut?
-Jag längtar hela tiden och jag åker upp så ofta jag kan till vår stuga i Soppero. Det är där hjärtat finns. Jag kallar mig Kirunabo fast jag bor i Solna sedan 1999. Jag blev faktiskt lite förvånad när jag nyligen såg en rubrik om mig i lokaltidningen här nere. Där stod att jag var ”Samisk Solnabo”. Det hade jag aldrig hört förut och det skulle jag inte kalla mig själv.
– Jag längtar alltid hem till Kiruna och Soppero. Det är där jag får min inspiration, säger Ann-Helén Laestadius, 45 år. Foto: Susanne Redebo
