SVT:s minoritetschef Ylva Jonsson Sarri bor utanför Umeå men har rötterna i Boden. Foto: Privat
Det kan vara svårt att hitta personer som pratar meänkieli och som vågar göra det i teve. Det berättar SVT:s minoritetschef Ylva Jonsson Sarri i ett samtal om att ge utrymme till de nationella minoriteterna i tv.
Ylva Jonsson Sarri är sedan 2020 ansvarig för Sveriges Televisions arbete med att produceras och sända program på de nationella minoritetsspråken meänkieli, finska, samiska, jiddisch och romani. Utöver det tillkommer teckenspråk.
Hon har jobbat nästan 25 år på SVT och tog över ansvaret för det nationella minoritetsutbudet precis när coronapandemin drabbade landet.
Hon bor utanför Umeå med man och barn som pratar nordsamiska. Själv har hon rötterna i Boden.
– Ska Sveriges Television vara hela Sveriges kanal så är det ett jätteviktigt uppdrag att levandegöra människor i alla våra kulturer och ur alla sociala samhällsskikt, säger hon.
De nationella minoriteterna har en speciell status i SVT:s sändningstillstånd. Hur ser det ut?
– Programverksamheten på de nationella minoritetsspråken, teckenspråk och andra minoritetsspråk är en central del av SVT:s uppdrag på samma sätt som för Sveriges Radio och Utbildningsradion.
– Enligt vårt sändningstillstånd ska våra förstasändningar på vart och ett av de nationella minoritetsspråken öka under tillståndsperioden 2019-2025 jämfört med 2019 års nivåer.
Vilka är utmaningarna med att producera program på meänkieli?
– Det kan vara svårt att hitta medverkande, men just därför är det också extra viktigt att synliggöra och därmed levandegöra språket. Vi har en utmaning i att hitta medverkande som kan språket till 100 procent.
Hur jobbar ni med språkfrågan på SVT?
– Önskeläget är alltid 100 procent men vi jobbar för att få minst hälften på respektive språk. Vi vill nå så många barn som möjligt och vi jobbar jättemycket med tvåspråkighet i våra tornedalska program. Vi kallar det för ”randiga” program. ”Tomten på Luppioberget” är ett exempel där de medverkande pratar både meänkieli och svenska för att vi ska kunna nå barn som kan språket bara lite grann. Syftet är att vi vill få dem nyfikna och visa att språket lever utan att utesluta någon.
– Det är förstås superviktigt att visa barn i tv som kan språket bra och har identifikationen tornedaling, samtidigt som det kan vara exkluderande för små barn om alla barnprogram från Tornedalen bara är på meänkieli. Då kan vi tappa tittare som inte pratar språket. Det är en utmaning att hitta en balans här. Det här gäller i princip för alla minoritetsgrupper.
– Det vi måste komma ihåg är att SVT:s uppgift är att granska och spegla samhället och stärka demokratin. I det perspektivet blir det fel att bara visa barn som kan perfekt meänkieli, för då visar vi heller inte verkligheten och behovet av att göra insatser för att stärka språket.
– För vår del handlar det om att hålla två tankar i huvudet samtidigt, balansen är viktig när det gäller nya programidéer om Tornedalen.
Program som fått bra genomslag?
– Antalet tittare kan vara viktigt i viss mån men det finns andra mål också, som att stärka språket och ta upp frågor som rör minoriteten själv. Något jag är stolt över är producenten Kirsi Vanttajas ”Jag var en lägre ras” som handlar om tornedalingarnas historia.
– Ett annat exempel är serien ”Älskade koskit” som handlar om livet som månskensbonde. En långt ifrån glamorös bild av bondelivet, men en sann varm och mänsklig serie om kampen att förvalta mark och arv i en av de svåraste miljöer.
”Älskade koskit” ger en levande bild av bondelivet i Tornedalen. Foto: SVTPlay
– Barnprogram som ”Tomten på Luppioberget” har varit uppskattat. Det jag också hört mycket positivt om är att vi förra året valde att dubba julkalendern ”Selmas saga” till meänkieli. I år dubbar vi ”Tjuvarnas jul”. Det skapar intresse för språket.
Alla är inte så förtjusta i att klassiker dubbas till meänkieli?
– Det finns fördelar med att dubba program, men jag tycker inte att det är ett huvudspår. Språket är ändå ett sätt att göra programmen relevanta för målgruppen. Ett annat medel är att ha medverkande familjer från Tornedalen i ett tävlings-lekprogram för hela familjen. Eller ett program om Torne älv, om kulturer och miljöer längs med älven. En sådan dokumentär producerar vi just nu och jag tror att tittare i hela Sverige är intresserade av det innehållet.
Hur är det med engagemanget från tittarna?
– Minoritetspubliken är en jätteengagerad målgrupp. De här programmen är väldigt viktiga för många. Folk blir arga, upprörda, glada, förtvivlade, entusiastiska … Det finns inget som är mer personligt än ens identitet. Många av de här programmen ger ju en bild av vem du är och man vill få sin bild bekräftad eller stärkt. Men vi måste också vara öppna för att inte bara titta bakåt. Det blir lätt att vi fastnar i det traditionella såsom maträtter, hantverk och historiebeskrivningar. De är viktiga men det handlar också om vem man är i dag. De nationella minoriteterna är fortfarande en viktig del i vårt nutida samhälle, inte bara för att de har en historia.
Din vision?
– Min vision är att lyfta in minoritetsprogrammen i det vanliga samtalet om SVT:s utbud, så minoritetsmålgrupperna blir en del av diskussionerna om det svenska samhället. Att vi kan göra program som är så pricksäkra att de dels tilltalar den breda massan men också hjälper till att stärka språk och identitet.
Susanne Redebo
