Andreas Anundi luki meänkieltä jymnaasieaikana Tornionlaaksonkoulussa (Tornedalsskolan) mutta tuntee ittensä kielelisesti ruostunheeksi koska se oon asunu Mälardalenissa monta vuotta. Valokuva: Privaatti
Andreas Anundi läste meänkieli under gymnasietiden på Tornedalsskolan men känner sig lite rostig språkmässigt efter att ha bott i Mälardalen i flera år. Foto: Privat
Andreas Anundi, 39, har dåligt samvete för att han inte pratar meänkieli med sina barn.
-Jag känner större och större skuld gentemot min minoritetsbakgrund att jag inte underhåller språket.
Nu planerar han att låta döttrarna läsa meänkieli i skolan – eftersom de själva vill.
Familjen bor i Eskilstuna sedan flera år men en stor del av Andreas släkt finns kvar i Haparandatrakten. Även om föräldrarna är borta finns barnens fastrar och farbröder kvar.
-Jag är uppväxt med både meänkieli och riksfinska hemma. Morsan och farsan pratade bara meänkieli uppblandat med svenska ord och jag hade många kompisar som pratade finska.
Det tog många år innan han förstod att det han pratade hemma var två skilda språk (eller egentligen tre).
Gratis gymnasiepoäng
Under gymnasietiden i slutet av 1990-talet pluggade han meänkieli på Tornedalsskolan, mest för att få ”gratis” poäng.
-Jag har själv betraktat meänkieli som ett ”hitte-på”-språk under många år och även om jag läst Bengt Pohjanens grammatikböcker så tycker jag fortfarande att meänkieli är uppbyggt på lite lösa boliner.
Andreas har ambitioner att hålla liv i sitt kulturarv och språket men det finns utmaningar.
-Det som gör det svårt är att ingen av mina bekanta här nere pratar det, så det blir ingen naturlig del i livet.
Ändå förstår han allt som sägs på meänkieli. Att prata är däremot ovant, det känns helt enkelt för rostigt i mun.
-Jag har också svårt att dra gränsen mellan finska och meänkieli, vad som är vad.
Andreas är uppväxt i Haparanda med föräldrar som pratade både finska och meänkieli. Foto: Stefan Haapaniemi
Språkbad med släkten
I sommar åker Andreas upp till Tornedalen med barnen. Tanken är att uppmana sina syskon att bara prata meänkieli med dem, så de hör det under en längre tid.
Han försöker också lära dem lite därhemma, några ord här och där.
-De har själva uttryckt en önskan om att lära sig mer. I perioder är det väldigt många frågor typ ”vad heter det här på meänkieli?”. Då får jag gräva djupt i arkivet. Jag vill jättegärna hitta en lösning med deras skola här i Eskilstuna så de får modersmålsundervisning.
Saknas lärare är han inte främmande för fjärrundervisning.
Det som gör barnens språkmiljö lite speciell är att deras mamma Tünde pratar nästan enbart ungerska med dem, eftersom hon har sina rötter i Budapest.
Därför kan Timea, 11 år, och Melinda, 9, ungerska riktigt bra. Mamman har varit konsekvent med att tilltala dem på sitt modersmål och barnens morföräldrar har haft samma ambition.
-Det var lite jobbigt i början när de inte förstod så mycket, men nu förstår och pratar 11-åringen det flytande och 9-åringen förstår bra.
Planen är nu att barnen ska få modersmålsundervisning i två språk!
-Våra barn brukar säga att de har sina rötter på tre platser: Ungern, Sverige och i Tornedalen.
Är det viktigt att meänkieli överlever?
-Ja, det är ett kulturarv och rent historiskt är det också viktigt. Det är heller aldrig en nackdel att kunna flera språk. Det är också något särskilt med tornedalsfinskan eftersom den är så lokal.
Andreas har en barndomskompis i Göteborg som ofta lyssnar på Finnmix i radion varje fredag för att hålla språket levande.
-Jag funderar också på att börja med det.
