Det gamla stationshuset i Övertorneå var under 1970- och 80-talen ett ställe att ta avsked på för tornedalingar som flyttade söderut. Foto: Jan-Erik Westman
För 50 år sedan var tornedalingar inte välkomna i södra Sverige. 1965 fanns det åsikter om att de var opålitliga och missanpassade hoppjerkor som inte hade lust att inordna sig i samhället. Journalisten Susanne Redebo, 52 år, från Övertorneå har kommit över intressanta tidningsklipp på nätet. Läs hennes krönika.
”I ett gulnat tidningsklipp från Småland daterat 1965 rapporteras det om invånare i Barnarp som startat en protestlista mot att bygga hyreshus som skulle inhysa arbetskraft norrifrån. Det här ser jag på en bild som valsar runt på Facebook.
Protestlistan hade startats av polis Knutsson och innehöll 26 namnunderskrifter. De protesterande var rädda för att det nya hyreshuset skulle locka till sig:
1 norrlänningar.
2 sämre folk.
3 utlänningar i allmänhet men finnar i synnerhet.
4 arbetare som fått hjälp genom arbetsförmedlingen.
De räddhågsna förklarade för journalisten att de inte ville bli grannar med ett gäng missanpassade människor som varken hade lust eller förmåga att inordna sig i samhället. Det fanns en rädsla för folk norrifrån, för tornedalingar och deras ovilja att inordna sig i ett samhälle.
Det här ligger så nära i tid och känns ändå så långt borta. Pendeln måste ha svängt någon gång under 1970-talet vad gäller synen på folk norrifrån för då ansågs de vara tillförlitlig arbetskraft.
Ja, för 30 år sedan var det bara att välja och vraka bland sjukhusjobb i Stockholm. Det minns jag själv. Hade aldrig tömt en pisspotta i hela mitt liv men jobb som vårdbiträde fick jag ändå på stående fot.
För många av oss tornedalingar räckte det med att vi i telefon uttalade ordet ”jo” på inandningsluft så var jobbet i hamn.
Jag har en bekant från Pajala som under tidigt 80-tal fick jobb på Volvo i Göteborg och på tåget ner blev han headhuntad av en annan företagare som också ville ha honom. Alla slet i norrlänningarna! Och vi som flyttade fick pengar för att dra: flyttbidrag på flera tusen och gratis flygresor hem i ett halvår för att lindra smärtan tillfälligt. Jag var en av dem som vinkades av på tågstationen i Övertorneå för att aldrig mer komma tillbaka.
Men åter till nutid: Folk på Facebook häpnar i dag över tidningsklippet från 1965 som framhåller norrlänningar och tornedalingar som opålitliga och slöa. En del av kommentarerna påminner oss om det släktskap som finns mellan rasismen 1965 och det hat som drabbar många asylsökande i dag.
Jag läser vidare på Facebook vad folk tycker om det tidigare norrlänningshatet. Åsa skriver: ”Som norrbottning boende i Västsverige så är det bara att konstatera att Norrland är ett annat land, annorlunda, lite svårt och väldigt trevligt.” Annettes replik: ” Men suga vattenkraft och malmen och skogarna och rennäringen? Då duger vi norr om Dalälven!”
Frågan är om pendeln kommer att svänga när det gäller vår inställning till asylsökande på samma sätt som fientligheten mot norrlänningar klingat av? Idag tillhör tornedalingar en erkänd minoritet. Även om vårt språk meänkieli fått en rejäl spik i foten efter att staten försett våra föräldrar med munkavle, så jobbas det ända upp på ministernivå för att rädda det som räddas kan. Det känns bra mitt i sorgen över ett tappat språk.”
Susanne Redebo, före detta Övertorneå men sedan 30 år boende i Stockholmsområdet.
Foto: Privat
