Vivian Gullickson White, 61, från Kanada letade efter sina rötter – och fann dem i Tornedalen. Här berättar hon med egna ord om sin spännande resa bakåt i tiden. Om surströmming, gravplatser och gästfrihet.
Sommaren 2010 reste jag till Tornedalen i Övertorneå, väldigt nära norra Polcirkeln. Kanske kan valet av resa verka udda och för mig själv känns det fortfarande ganska otroligt. Anledningen beror på min hobby: släktforskning.
Bollen sattes i rullning med ett enkelt meddelande på hemsidan ”Efterlysningar via Kalixbygdens Forskarförening” 1998, där jag frågade om mina förfäder. Detta trots att jag inte visste alls vad någon av de svenska orden betydde.
Till min stora överraskning fick jag svar av en vänlig herre vid namn Ragnar Sannemalm från Matarengi, och han skrev på engelska!
Mitt livs äventyr
2009 fick jag insikten att en resa till Sverige och mina förfäders hem inte skulle vara omöjlig.
Mitt livs äventyr, som skulle pågå i sex veckor, började ett år senare i Finland. Jag for från Helsingfors norrut till Kuusamo och vidare västerut till Sverige och Matarengi.
I Övertorneå bodde jag hos Ragnar och Arra som på sitt generösa vis visade mig inte bara deras hem, kultur och seder, utan också tog mig till platserna där mina förfäder levt. Arra och Ragnar var väldigt tålmodiga när det kom till mina många frågor. Jag kommer aldrig glömma deras godhet och jag ser dem nu som en del av min nära familj, trots att vi egentligen är långt ifrån varandra i släktträdet.
Vivian Gullickson White från Kanada (till höger) guidades i Tornedalen av Övertorneåborna Arra Sannemalm (till vänster) och hennes make Ragnar.
Medel mot mygg
Innan jag reste läste jag på nätet att personer som skulle till de norra delarna av Sverige borde ta med Zyrtec. Jag är inte helt säker på varför det tipsades om just det medlet. Instruktionerna uppmanade till att börja ta tabletterna några dagar innan ankomst och att fortsätta under hela vistelsen. Det här skulle neutralisera betten, som kan vara väldigt otäcka, kliande och lämna ärr efter sig, stod det. Jag följde instruktionerna och trots att jag blev biten var klådan mindre intensiv än vad jag upplevt hemma.
Jag hade också packat ner en speciell mygg-jacka, och från min finska kusin fick jag med mig en mygghatt samt insektsmedel.
Den första dagen begav vi oss till Armasaari (min anfader Arendt Grapes hem, den tyska bryggare som kom till Stockholm 1629. Så småningom hittade han till Tornedalen där han startade Sveriges första järnbruks-fabrik).
Vi åkte efter det tillbaka över Torneälv till Sverige. Den gränsen är antagligen den fredligaste gränsen i hela världen. Det finns varken byggnader eller vakter och man behöver inte stanna för att uppge någon anledning till att färdas över till det andra landet. Det enda tecknet på att man åker in i ett annat land är en diskret liten skylt vid sidan av vägen.
Skulle det inte vara underbart om alla landsgränser var lika fridfulla?
Pastor Tornbergs öde
Efter att vi korsat älven for vi söderut till Ruskola där min gammel-farfar Edward Johannes Rova levde. Dessvärre stod huset inte längre kvar på platsen, men jag kunde urskilja grundstenarna där byggnaden tidigare stått.
På en promenad i centrala Övertorneå stod jag plötsligt framför kyrkan där mina förfäder hade döpts, konfirmerats och gift sig. Precis när jag skulle träda in blev jag presenterad för en herre som råkade vara en Rova-kusin. Ja, självklart visste han vem Edward Rova var och han kände även en annan herre som visste vart Edwards hus hade flyttats. Rova-kusinen skulle kontakta honom och sedan informera mig. Fru Fortuna stod onekligen på min sida!
Min sjätte gammel-farbror Johannes Jicolai Tornberg var pastor i kyrkan och 1717 blev han misshandlad av kosacker med hans egna käpp, vilket ledde till hans död två dagar senare. De försökte ta kyrkliga dyrbarheter och Johannes försökte stoppa dem. Hans käpp finns kvar i kyrkans förvaring, även om jag inte såg den.
”Dessa personer var min familj”
Jag kände mig ganska känslomässig under besöket i kyrkan. Jag vandrade genom kyrkogården och kände igen många av namnen på stenarna. Dessa personer var min familj, mina förfäder och jag hade kommit hem. Under en tyst stund tänkte jag på våra olika liv. Hur mitt hade blivit så annorlunda jämfört med deras och så skilt från mina rötter. Inte för att jag flytt från det, utan för att jag helt enkelt inte hade vetat om det.
Min åttonde i ledet gammel-farfar Arendt Grape dog 1687 när flodvatten drog med sig honom. Hans kropp hittades aldrig. Jag började inse att livet utmed Torneälv måste varit hårt, men att det gav människorna styrka och beslutsamhet. De måste ha varit en kraft att räkna med, precis som älven som flöt genom deras liv.
Vi for norrut till Pajala. Jag blev förvånad att det ungefär 80 kilometer norr om polcirkeln kunde vara så varmt att det nästan kändes tropiskt. Ja, det blir väldigt varmt inom norra Polcirkeln! Här besökte vi också världens största solur som finns i Guinness rekordbok.
Vivian förundrades över det varma klimatet vid Polcirkeln.
Samma jord då som nu
Nästa stopp var i Kengis där Arendt Grape levde innan han flyttade till Armasaari och började bruka jord. Det var här som han lyckades skapa en kanal som ledde vattenflödet från älven så att turbiner roterade och krossade malm som kom från Kiruna.
Det var otroligt att se kanalen, och att gå på samma jord som min åttonde gammel-farfar gjorde för över 400 år sen. Gruvan i Masugnsbyn är fortfarande aktiv idag under LKAB.
Det finns ett stort antal ättlingar till Arendt Grape vid Torneälv. Det är inte särskilt förvånande med tanke på att han hade 14 barn som producerade många barn själva. Hans släktskap har spritt sig över hela jorden och nästan alla personer vid älven har på ett eller annat sätt anor från Arendt.
Min resa fortsatte och älven var aldrig långt borta. Fälten och de öppna landskapen vibrerade med färgen av de lila viltblommorna. En natur målad i skönhet: det blåa i älven, det gröna och lila i träden, gräset, blommorna och skyar av vitt och blått i himlen. Det är en lugn och fridfull plats.
Värsta lukten någonsin
På den tredje dagen blev det picknick i Övertorneå. Då fick jag äran att känna den värsta lukten jag någonsin känt: surströmming. Det gjordes försök att få mig att smaka på den och jag fick anstränga mig för att inte må illa. Till slut förstod de andra att försöken inte skulle lyckas.
Nästa stopp var ett besök hos Herbet Wirlöf. Herbert är väldigt insatt i släktforskningen i Tornedalen och har gjort ett fantastiskt jobb att spåra emigranterna. Han flaggade till och med Tornedalsflaggan för min skull! Han förklarade att alla tre färger i flaggan har speciella betydelser: blå är den klara himlen, vit är snön som lägger sig vintertid över dalen och det gula representerar solen.
Mitt hjärta blev kvar i Tornedalen
På den fjärde dagen tog vi avsked.
Jag lämnade mitt hjärta i Tornedalen, invånarna stal det från mig. Det är en magisk och underbar plats som är fylld med överraskningar och mysterier. Det är varmt, välkomnande och vänligt. Det är fredligt och tyst men samtidigt vilt och otämjt. Landskapet ligger kvar, opåverkad av resten av världen, endast påverkat av älven och himlen. Det är något odefinierat, men ändå gripbart. Du känner det inom dig.
Jag andades in Tornedalen – och jag andades ut ”jag är hemma”.
Jag vet att jag hör hemma här i dalen. Jag är en Tornedaling.
Vivian Gullickson White, Kanada
(Översatt från engelska av David Redebo)
