”Mina historier utspelar sig alltid i ett gränsland”

Tove Alsterdal har sina rötter i Karungi. Foto: Annika Marklund

Författaren Tove Alsterdals rötter i Karungi norr om Haparanda färgar av sig i hennes böcker. Så även i deckaren ”Vänd dig inte om” som kom ut i höstas.

-Alla mina böcker utspelar sig i ett gränsland, säger Tove.

Toves mamma Elsa Bolin (född Bucht) är uppväxt på Kyrkholmen i Karungi och det är dit Tove och hennes familj återvänder när de åker norrut. Mamman flyttade visserligen därifrån redan som 17-åring men hennes barndomshem står kvar. Tove har idag fullt med kusiner utefter gränsen. Inte minst landsbygdsminister Sven-Erik Bucht på Kyrkholmen som är just en kusin.

I Toves bok ”I tystnaden begravd” (2012) rörde sig dramat i Tornedalen och Ryssland med utgångspunkt i en av mamma Elsas kusiner som emigrerade till Ryssland på cykel. Men den här gången finns ingen direkt koppling norrut.

-Inte mer än att jag tar livet av en bodensare, skrattar Tove.

Bokens berättelse utspelar sig i och kring Beckomberga sjukhus i Stockholm där Tove för länge sedan arbetade som mentalskötare. En av rollfigurerna är Svante från Boden som är en MÖP, Militärt Överintresserad Person, som älskar bunkrar och gamla slag. Författaren har om igen borrat ner sig ordentligt i olika ämnen för att göra berättelsen trovärdig. Tove är känd för att göra djuplodande research och den här gången har hon rest runt i Östeuropa för att sätta sig in i bland annat tiggarnas levnadsvillkor.

Toves mamma dog 2009.

-Efter det blev dragningen norrut ännu starkare eftersom jag kände att det nu var min uppgift att se till att mina barns koppling norrut finns kvar. Jag är så glad för det tornedalska arvet, jag vill verkligen att våra tjejer ska få det med sig.

Platsen Karungi är viktig. Hon har flera släktingar i Stockholm och de håller tät kontakt med varann men utan en plats att åka till riskerar rötterna att bli grundare, menar Tove.

karungi-tagstation-foto-eskil-helmerson

En ung Tove på 1970-talet vid mamma Elsa Bolins och styvpappa Lasses sida på Karungi tågstation. Foto: Eskil Helmerson

Vad står det tornedalska arvet av?

-Det är svårt att svara på men det finns bland annat i naturen, vissa platser går rakt in i hjärtat. Nere vid älven är det så, det finns en sådan kraft i den miljön.

Hon nämner också arvet av den arbetsamma tornedalingen som alltid jobbar, vill göra rätt för sig, inte lämna saker halvfärdiga.

I en intervju sa du en gång att en viktig fråga i Tornedalen när man möter en ny person är ”Vems är du?”

-Ja så är det, det öppnar många dörrar att ha svar på den frågan. Men för några år sedan möttes jag istället av kommentaren ”Är det du som är författaren?” Och då slog det mig att jag vill nog kanske hellre berätta vems jag är och om min mamma och så (skratt).

Tove kommer att besöka Umeå, Luleå och Boden på litterära träffar och bokfestivaler under hösten men samtidigt planerar hon för en ny bok. Nästa verk kommer ut om ungefär två år, så länge tar hela processen.

Tove blir väldigt trött av att skriva koncentrerat på en berättelse i flera timmar för det krävs att hon går in och föreställer sig en annan värld. Allt byggs upp i huvudet och det tar energi.

-Jag är också väldigt kritisk av mig, kastar mycket. Jag vill tänja på mina gränser och bli bättre hela tiden. Ska jag ta människors uppmärksamhet i anspråk ska jag också ha gjort mitt bästa.

Tove jobbar utöver sitt författarskap som redaktör för Liza Marklunds deckare och bollar ofta idéer med Liza. Tjejerna är klasskompisar från tiden på Kalix folkhögskola där bägge gick Journalistlinjen på 1980-talet.

 

vand-dig-inte-om

Toves senaste deckare Vänd dig inte om utspelar sig på och kring gamla Beckomberga mentalsjukhus.

 

Nyckelhaken – en tornedalsk maktsymbol för kvinnor

Bengt Martinsson har forskat i en tornedalsk symbol: nyckelhaken som bars av kvinnor. Foto: Privat

I Tornedalen finns ett smycke som bara förekommer i finsktalande områden: nyckelhaken. De gjutna bruksföremålen bars av gårdens betrodda kvinnor. Via nycklarna hade de kontroll över brudkistan, chiffonjén och matförråden, berättar Bengt Martinsson som skrivit en bok om de bortglömda föremålen.

-Sommaren 1995 såg jag på botten av en kista i Tärendö hembygdsgård tre mässingsföremål, stora som en gammaldags tändsticksask, berättar Luleåbon och folkdansaren Bengt Martinsson.

-Jag frågade givetvis vad det var och fick till svar: ”Det är ju en vyölinähaka (förklädeshaka)!”

Det var så det började. 18 år senare, 2014, kom boken ut som är ensam i sitt slag. Bengt har i den samlat runt 300 bilder på dessa symboler för hemmet. Vardagsföremål som användes av kvinnor i Tornedalen och Finland fram till 1930-talet. Varför dokumentation på svenska är så dålig beror på att hakarna är en finsk företeelse som helt följer det finska språket, påpekar Bengt.

-Hade du en nyckelhake var du i regel husmor (äiti, emäntä) på en större gård. Äiti hade makten på gårdarna och även över karlarna, tror jag.

-Man ville inte skryta med sin rikedom, det hördes ju när du kom att det skramlade.

Hakorna hade sällan fler än tre nycklar i sig som gick till brudkistan, chiffonjén och det inre matförrådet. I dessa förvarades gårdens papper och pengar och det som skulle ransoneras och fördelas. Hakarna var ofta gjutna i mässing och bars under förklädet. I Tornedalen sa man ofta att Vaimo on kotin lukku (Kvinnan är husets nyckel).

Framsidan

Martinssons bok innehåller runt 300 foton på de nyckelhakar som Martinsson hittat under besök på muséer.

Följer en skarp språkgräns

Smyckena fanns i de finsk- och meänkielitalande byarna i Tornedalen liksom i språkområden i Sverige som klassas som finskt språkområde (Dalarna och Värmlands finnskogar till exempel). I Finland återfinns de aldrig i svenskspråkiga delar av landet.

-Under 1930-talet slutade hakarna användas så de personer som bar dem dog ut på 1950-talet.

Varje foto i boken står Bengt bakom liksom dokumentationen av var och en. Han har besökt otaliga muséer för att fånga upp så många modeller som möjligt. Bengt har aldrig lyckats få reda på vilka personer som gjutit mässingshakarna eller graverat dem.

Några ägarsymboler finns inte heller på dem. Bengt menar att det inte ansågs viktigt att som smed märka en nyckelhake eftersom det var en kvinnopryl och därför inte stod högt i rang.

Det finns i dag tankar på att förse Tornedalsdräkten med en nytillverkad hake.

-I så fall bör man bära den synligt på förklädet för annars är det ingen vits med den – och därför känner jag mig lite kluven till idén.

I Finland har man tagit upp den gamla traditionen och börjat bära nyckelhakarna synliga utanpå bygdedräkterna.

Fotnot: ”Något om nyckelhakar i Tornedalen” finns att köpa på www.folkdansaren.se

nyckelhaken-foto-privat

Nyckelhaken samlade nycklar till brudkista, chiffonjéer och förråd med godsaker i. Foto: Privat

Matkreatör smaksätter norrsken och hemlängtan

Björn Ylipää känner sig fängslad i sin exil i Skåne dit hans jobb drivit honom. – Jag längtar hem varje dag. Foto: Janus Langhorn

Förra pizzabagaren från Pajala, Björn Ylipää, längtar hem. Det är en anledning till att mannen som skräddarsyr mat- och konstupplevelser för företag i Europa nu kommer ut med boken Smak av norrsken.

– Jag såg inte norrskenet när jag bodde där uppe, nu gråter jag efter det, säger Björn.

54-årige Björn är matkreatör och lyfter fram Tornedalen i det mesta han gör. Hans företag i skånska Löddeköpinge heter Måltidsvision – Storytelling by food och har som affärsidé att smaksätta upplevelser, produkter, musik, miljöengagemang… Ja, vad som helst. Han har smaksatt Volvo på event i Malmö, klimatfrågor på svenska ambassaden i Washington och Bo Kaspers musik under musiksläpp i Stockholm. På svenska kulturhuset i Paris lät han servera älgköttsoppa över öppen eld till tonerna av riksspelmannen Fredrik Hangasjärvis dragspel. Björns bakgrund är skogsarbetarens. Efter det blev det krögare i Pajala fram till 1997 innan flytt till Restauranghögskolan i Grythyttan. Där skedde mötet mellan två kulturer. I Värmland upptäckte han att han hade andra smakassociationer än kurskamraterna. Krusbär och fläderblom fanns till exempel inte i hans begreppsvärld. Istället blev det doftminnen hemifrån som han gick igång på. Rök från öppen eld på isen, doft från myrar och trängsel av surrande mygg.

renar-i-leopardmonster-foto-maltidsvision

Renar i leopardmönster på svenska ambassaden i Washington (designade av haparandabon Jim Forsberg) under en klimat- och miljöutställning. Foto: Måltidsvision

Längtar hem varje dag

Det är just dessa doftminnen från 1970-talets Pajala som utgör grunden för boken Smak av norrsken som kommer ut i oktober. Röda tråden är hemlängtan.

– Jag längtar hem varje dag. I boken analyserar jag vad denna längtan egentligen består i. En längtan efter barndomen, vänner, naturen …? Jag vet inte.

Boken börjar med att en fullvuxen Björn åker till sitt torp i Lovikka, lägger sig i snön och väntar på norrskenet för att hitta smaken av det.

– Då tänker jag att vad f-n håller jag på med? Jag borde skaffa mig ett riktigt jobb.

För Björn har ofta mött uppfattningen att det inte är något värde i att driva företag utifrån upplevelser och turism.

Flyktingström med minnen

Björn sätter doft- och smakminnen även i ett större sammanhang i boken och nämner flyktingströmmen i världen. Många av oss reser genom våra liv med minnen från andra tider och platser. I boken bjuds läsarna in till resan genom recept norrifrån med till exempel Dopp i kopp i ny tappning (med fänkål och vitlök). Bakom det receptet står en stockholmare.

– Kanske är det så att vi måste åka iväg för att utveckling ska ske? Själv såg jag inte norrskenet när jag bodde där uppe, nu gråter jag efter det. När man flyttar så längtar man plötsligt efter grejer som man tidigare inte värdesatte alls.

– På senare tid har jag också börjat längta efter myrar. Helt jäkla tokigt, egentligen.

Björn återvänder till Tornedalen sex till åtta gånger per år, både i jobbet och privat. Höstens älgjakter är något han inte missar.

ostknivar-i-skogsmiljo-foto-maltidsvision

Ostknivar i skogsmiljö på Möbelmässan i Milano 2003, Svensk form. Foto: Måltidsvision

Skatter i Tornedalen

Efter Pajalasonens många kontakter i företagsvärlden ser han ett sug efter kulturen i norr.

– Det finns en mystik och nyfikenhet på oss där uppe. Och vi själva är så jäkla dåliga på att marknadsföra det. Vi fattar inte vilka skatter vi sitter på, det finns oändligt mycket att göra inom det området.

Björn kallar sig gärna norrlandsambassadör. Det är hans mission att fånga glesbygd, inlandsproblem och det småskaliga mathantverket.

– Vi är tusenkonstnärer i Tornedalen, något vi ska vara stolta över.

Boken Smak av norrsken kommer ut i oktober och finns bland annat på Adlibris förutom på hemsidan www.måltidsvision.se

vacker-smarta-foto-janus-langhorn

Vacker smärta visar laxens vandring uppför Torne älv. Foto: Janus Langhorn

”Hur får vi kommunerna att inte strunta i lagen?”

Lennart Rohdin har fram till juni 2017 på sig att föreslå hur minoritetspolitiken ska förbättras. Foto: Susanne Redebo

-Det är ingen tvekan om att kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke har ambitioner att stärka minoriteternas rättigheter, säger Lennart Rohdin apropå att han fått uppdraget att reda ut hur minoritetspolitiken ska stärkas. Men frågan är hur vi får kommunerna att inte strunta i grundskyddet som alla minoritetsgrupper har rätt till?

I början på september presenterade regeringen nyheten om att det nu kommer att göras en utredning om hur lagen om de fem nationella minoriteterna efterlevs. I uppdraget ligger också en begäran om att presentera förslag på hur rättigheterna ska säkras. Förre riksdagsledamoten Lennart Rohdin har utsetts till utredare bland annat för att han är sakkunnig och har ett stort engagemang i ämnet.

-Jag fick frågan redan i våras, säger Lennart när vi når honom på mobilen uppe i Ljusdal där han har sitt andra hem. Då var jag ganska skeptisk inledningsvis. Jag insåg att det blir svårt att hinna med så mycket innan nästa val (2018).

Han var också orolig för att direktiven skulle vara för snäva. Det visade sig vara tvärtom. De är väldigt vida och frågan är om han hinner med alla delar fram till juni 2017 som är satt som stoppdatum.

-Jag får göra vad jag kan, det här är trots allt en viktig fråga.

Majoriteten av kommunerna sköter sig inte

Arbetet inleds med att Lennart sätter sig med ministern för att utröna vilka punkter som ska prioriteras. I uppdraget ingår bland annat att visa på styrkor och utmaningar i minoritetspolitiken, lämna förslag på hur efterlevnaden ska säkras, hur statliga uppföljningen ska organiseras samt se över behovet av insatser för att öka samhällets kunskap om minoriteterna.

Utredningen är ett resultat av att det riktats kritik mot hur minoritetslagen efterföljs. Innan fler förvaltningskommuner utses vill regeringen se över bristerna. Undersökningar visar till exempel att av landets 290 kommuner jobbar inte ens hälften för att kunna uppfylla det lagstadgade grundskyddet för minoriteterna (rättighet till information och delaktighet).

-När det gäller plan- och bygglagen kan kommunens tjänstemän aldrig säga att de inte känner till förändringar i lagstiftningen. Men det gör de när det gäller lagen för minoriteternas rättigheter.

Vad hoppas du utredningen leder till?

-Två områden har störst problem. Det ena är skolsidan med modersmålsundervisning, lärare, läromedel och så men den biten utreds i utbildningsdepartementet. Den andra biten, som ligger inom mitt område, är grundskyddet.

Hos de 75 kommuner som ingår i något förvaltningsområde för de tre språken meänkieli, finska och samiska fungerar minoritetspolitiken hyfsat, framhåller Lennart. Men av de övriga kommunerna är det bara en handfull som tagit i frågan trots att sju år gått sedan lagen kom till.

Grundskyddet är den stora utmaningen

-Hur ska man få alla kommuner att inse att lagen gäller dem också? Här behövs mycket dialog och stöd för hur man ska gå tillväga.

-Om det kommer en ny plan- och bygglag säger ju kommunerna aldrig att ”den lagen hade vi ingen aning om.” Men det gör de med minoritetslagen.

Skrämmande är också den stora okunskapen i samhället kring minoriteterna. Samtidigt finns en nyfikenhet och ett intresse när folk väl får ta del av informationen, säger Rohdin.

-Okunskapen finns inte minst i regeringskansliet. Skolan har lagt en så effektiv våt filt över våra minoriteters historia att folk inte känner till den alls.

Metavisi återkommer längre fram för att rapportera hur arbetet med utredningen går.

kultur-och-demokratiminister-alice-bah-kuhnke-vid-vasikkavuoma-sommaren-2016-foto-maja-mella

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke vid Vasikkavuoma sommaren 2016. Foto: Maja Mella

Maj-Siris störar är en hyllning till dem som kämpat

Maj-Siri Österling delar sin tid mellan Anttis och Sydfrankrike. Tornedalen bär hon alltid med sig som inspiration. Foto: Privat

Om du har vägarna förbi Korpilombolo bör du stanna till vid torget. På en äng står 90 färgglada störar placerade i en cirkelform.

-Det är min hyllning till bönder, laxfiskare, renskötare och kronotorpare, säger konstnären Maj-Siri Österling. Folk som fått kämpa för att överleva.

 

 Maj-Siri är uppväxt i Muonionalusta intill Muonio älv i Pajala kommun. I många år har hon i vuxen ålder delat sin tid mellan sommarhem i Anttis och boende i sydfranska vindistriktet Languedoc. Utställningarna har varit många, Maj-Siri målar främst i olja och akryl, formar installationer och ger ut poetiska verk i samarbete med författare från olika länder. Inte så sällan återkommer hennes barndoms miljöer i skapandet.

-Det mesta av mitt konstnärskap handlar om Tornedalen och liv i vatten, säger hon.

Under sin uppväxt på 1940- och 50-talen följde Maj-Siri sin pappas och andra fiskares byggen med laxpator i älven. Patorna byggdes av kraftiga störar för att stoppa laxen när den vandrade upp för vattendraget. Det forsande vattnet, blåheten och bruset från rörelserna har inspirerat Maj-Siri i hennes konstnärskap där flera meterlånga störar och fisk ofta återkommer. 2005 och tre år framåt hade hon till exempel en rikskänd installation intill Siljans strand i Rättvik där 800 störar i blått, rött och gult bildade en 60 meter lång konstruktion.

konstinstallationen-2005-i-rattvik-signerade-maj-siri-foto-lennart-edvardsson-rattviks-bildarkiv

Konstinstallationen 2005 i Rättvik intill Siljan bestod av 800 färgstarka störar, signerade Maj-Siri. Foto: Lennart Edvardsson, Rättviks bildarkiv

Vill omvandla gammalt till nytt

Efter den iögonenfallande installationen välkomnade Sollefteå hennes verk Laxpata som placerades intill kraftverket. Även Frankrike har tagit del av Laxpatan. Och nu är det alltså sedan augusti Korpilombolos tur att presentera Maj-Siris verk som hon döpt till Störarna.

– I flera av mina installationer har den tornedalska laxpatan varit min utgångspunkt. Men den här gången tänker jag också på rengärden, höhässjor och torkställningar. Installationer som byggt på vardagliga behov.

-Jag tycker om att omvandla saker till något modernt och nytt som pekar framåt, att använda det gamla och göra något nytt av det, förmedla styrka och hopp.

Vid invigningen 28 augusti förklarade Maj-Siri att installationen är ett sätt att minnas den gemensamma historian, men också att se framåt.

– Störarna står i dag ofta overksamma mot laduväggar och är markörer för en svunnen tid och tuffa livsvillkor.

Konstnären har låtit vässa och tjära de kraftiga pinnarna i Korpilombolo innan hon målat dem i de samiska färgerna rött, blått och gult. Runt tio personer har därefter med spett gjort 90 hål i marken.

– Tanken är att verket ska ingå i Nattfestivalen 1 december och då kommer störarna förmodligen att vara täckta till hälften av snö. Det blir spännande att se.

Korpilombolo kulturförening står bakom arrangemanget med installationen Störarna. Maj-Siri hoppas att verket får stå på sin plats i åtminstone tre år.

fargglada-installationen-storarna-3-foto-privat

fargglada-installationen-storarna-2-foto-privat

Färgglada installationen Störarna visar något gammalt i en ny tappning, förklarar konstnären Maj-Siri Österling. Foto: Privat

Love from Lapland vill erövra världen

Emma Ebermark och Camilla Mustikka fann varandra på en mässa 2012. Nu är de bästa kompanjoner. Foto: Mikael Martinsson

I byn Nilivaara har en stängd lanthandel förvandlats till något som kan bli en världsomspännande verksamhet. Emma Ebermark, 28, har flyttat in med sitt företag Kläppi och webbshopen Love from Lapland.

När två tjejer med samma ambitioner krokar i varann kan stora saker hända. Det var vad som skedde på en mässa i Luleå 2012 när industridesignern Emma Ebermark mötte smyckesdesignern Camilla Mustikka från Kiruna.

-Vi upptäckte att vi hade samma ambitioner, säger Emma. Vi nöjer oss inte med att driva hobbyföretag utan vill bygga starka företag som blir kända i Sverige och världen.

Tjejerna kompletterar varandra: Emma är utbildad industridesigner vid Mittuniversitetet i Sundsvall och Camilla är guldsmed med förkärlek till den karga naturen i norr. Paret beslutade att effektivisera arbetet med sina företag Kläppi och Camilla Mustikka genom att jobba ihop under gemensamt webbnamn: Love from Lapland.

Står mitt i myllan

Den nylanserade webbshopen är en slags nav för flera nordiska företag i ett gemensamt koncept.

På hemsidan utrycks konceptet så här: ”Love from Lapland står med fötterna i myllan, mitt i den arktiska naturen. Vi har valt ut produkter som bär på historian om platsen och ursprunget med en äkthet som kommer från användandet av naturliga material och råvaror”.

Shopen har bland annat kläder, smycken, inredning, väskor, skor och böcker. Under hösten ska fler företag in på sidorna, bland annat Åsa Waara som applicerar sin konst på olika inredningsprodukter. Keros lädersortiment finns redan på sidan.

-Det gynnar alla här uppe att inte se varann som konkurrenter. Genom den gemensamma plattformen lyfter vi regionen och de varumärken som finns i norra Sverige.

sa-har-lanseras-flera-produkter-fran-klappi-camilla-mustikka-kero-och-krian-hantverk-foto-mikael-martinsson

Så här lanseras flera produkter från Kläppi, Camilla Mustikka, Kero och Krian hantverk. Foto: Mikael Martinsson

nagra-produkter-fran-love-from-laplands-inredningssortiment-foto-mikael-martinsson

Några produkter från Love from Laplands inredningssortiment. Foto: Mikael Martinsson

Lanthandeln fick liv

Emma och företagets ekonom Margareta sitter sedan augusti i den gamla nedlagda lanthandeln i Nilivaara fem mil från Gällivare. Kompanjonen Camilla fortsätter i oförminskad takt med sin butik/smedja i Kiruna som under hösten byter utformning och namn till Love from Lapland.

Emma är förvånad över att hon nu åter sitter i sin hemby Nilivaara eftersom hon tidigare i livet inte kunde tänka sig att bo norr om Luleå. Men Emma med sambo beslöt för sex år sedan att ge byn med 200 invånare en chans när de fick möjlighet att köpa en släktings hus.

-Vi är den enda barnfamiljen här. Förhoppningsvis kan vi skapa nya arbetstillfällen om webbshopen växer, då kanske andra också vågar flytta hit.

Nästa år blir det utlandslansering av Love from Lapland med engelsk text på webben.

-Det är världen där ute vi sträcker oss efter.

Fotnot: Fotografen Mikael Martinsson är tredje benet i aktiebolaget, han tar alla bilder till webbshopen.

 

emma-ebermark-har-flyttat-tillbaka-till-sin-hemby-nilivaara-foto-mikael-nilsson

Emma Ebermark har flyttat tillbaka till sin hemby Nilivaara. Här sitter hon i den gamla lanthandeln där hon driver sitt företag. Foto: Mikael Nilsson

 

Unika Haparandabilder lyfts fram i instakonto

Daniel Fälldin, kommunikatör på Haparanda stad. Foto: Haparanda stad

-Jag hoppas att de yngre blir stolta över sin stad och börjar intressera sig för sitt ursprung, säger Daniel Fälldin, 40, kommunikatör på Haparanda stad. Han har startat ett instagramkonto med historiskt intressanta bilder.

”Haparanda i backspegeln” heter instagramkontot som startades på Fälldins initiativ mitt under högsommarvärmen. Varje vardag läggs en bild ut från Haparanda stadsarkiv med kort text till som förklarar det man ser på ett lite personligt sätt.

-Jag gör alltid research kring varje bild, säger Daniel. Målet är att få igång en tvåvägskommunikation där de som ser bilderna bidrar med fakta och kommentarer.

På instakontot kan man se hur det såg ut när den spektakulära kyrkan byggdes i slutet av 1960-talet. Här finns också människor i spännande situationer och gatubilder från tiden då Domus och Posten utgjorde viktiga besöksmål i stan.

Daniel har sina rötter i Åtvidaberg nära Linköping men flyttade till Haparanda för fem år sedan på grund av jobbet. När han kom över ett externt hårdminne med massor av inscannade historiska bilder från Haparanda stad började han fundera på hur han skulle göra dem åtkomliga för alla.

-Jag såg att en del andra kommuner startat instakonton med bilder, bland annat Örebro. Det är egentligen inte så avancerat, en bild per dag utan direkt ordning med kort information till.

1967. Nya kyrkan byggs. Foto Haparanda stadsarkiv

Haparanda kyrka byggdes 1967. ”Rent hus” kallade arkitekten byggnaden. Foto: Haparanda stadsarkiv.

Vill få igång en dialog

Daniel säger att det är just dynamiken i responsen som han är ute efter, att få igång en dialog med haparandaborna och dem som har anknytning till en plats, en person eller en händelse.

-Jag hoppas att det här växer och nu tickar det in nya följare varje dag. Vi är uppe i knappt 300 just nu.

Hur många bilder sitter du och ruvar på?

-Kan inte säga på rak arm men flera tusen handlar det om. De spänner från Mia Greens bilder från 1915 fram till 1960-talet. De flesta är från 1940- och 50-talen, en härlig blandning.

Några från slutet av 1800-talet finns också, till exempel en vardagsbild på tullhuset i Torneå (Nålsögat).

1950 Köpmangatan och Stadshotellet Foto Haparanda stadsarkiv

Köpmangatan 1950 med Stadshotellet i bakgrunden. Foto: Haparanda stadsarkiv.

Hur väljer du ut bilderna så det blir intressant?

-Jag går på magkänslan. När jag själv går igång på något väljer jag den. Jag är väldigt historiskt intresserad och funderar gärna på hur det kändes att leva i en viss miljö för länge sedan.

Barnens dag 1948. Foto Haparanda stadsarkiv

Barnens dag 1948. Foto: Haparanda stadsarkiv.

”Jag hoppas fler startar meänkieliläger på andra håll i landet”

Daniel Särkijärvi. Foto: Markku Heinonen

Ett språk- och kulturläger kan ge barnen en skjuts i att prata meänkieli. På Seskarö har tredje lägret hållits i sommar med rekordmånga deltagare: 80 stycken.

-Jag hoppas andra tar efter vårt koncept och startar läger på andra håll i landet, säger projektledare Daniel Särkijärvi.

Idén är egentligen ganska enkel: för samman barn från olika håll och låt dem träna på ett språk som de har sina rötter i. Lägret på Seskarö utgör en mix av flera språk: meänkieli, finska, svenska och kvänska (Norges motsvarighet till meänkieli).

Det handlar dels om att lära sig tala och förstå men nästan ännu mer om att bottna i sin identitet, förklarar projektledare Daniel Särkijärvi från föreningen Meän Kulttuurikehto-Vår Kulturvagga.

Efter att lägret nu arrangerats för tredje året på Seskarö utanför Haparanda, är gränsen nådd för hur många som kan tas emot med nuvarande personalstyrka, berättar Daniel. Därför önskar han att idén sprids över landet.

-Jag hoppas att andra ser hur väl det här fungerar och tar efter, skapar fler läger, kanske i hela Sverige. Vi hjälper gärna till med vår kunskap.

Det behöver nödvändigtvis inte vara så långt läger som på Seskarö (fem dagar) utan kan räcka med en långhelg.

Barn och ungdomar är ute på äventyr i skogen tillsammans med Daniel Särkijärvi Foto Reijo Kemi

Barn och ungdomar är ute på äventyr i skogen tillsammans med Daniel Särkijärvi 2 Foto Reijo Kemi

Barn och ungdomar är ute på äventyr i skogen tillsammans med Daniel Särkijärvi. Foto: Reijo Kemi

Scheman och föreläsningar ger struktur

Konceptet som började i liten skala i norr har utvecklats av de utvärderingar som gjorts. Till exempel har strukturen på vad dagarna ska innehålla skärpts med scheman för aktiviteter.

På lägret är det av naturliga skäl mycket fri lek, men även programpunkter med teater och föreläsningar för vuxna förekommer. Språket smyger föreläsare och lekledare in under hela lägret. Viljan att förstå varandra är själva moroten.

Språklägret har spritt sig till Nordnorge och en del familjer åker även dit varje år.

-Det här har lett till att barnen vill lära sig språket i skolan, de har blivit motiverade hos oss där de sett och hört sitt arvsspråk.

En del barn kan tala meänkieli jättebra redan när de kommer till lägret medan andra bara förstår enstaka ord.

-Det märks tydliga språkliga framsteg hos de som deltar från år till år. En framgångsfaktor tror jag är att flera generationer kommer samman och lär känna varandra.

Daniel berättar om en flicka som förklarat att hon självklart skulle vara med på nästa läger 2017 och att målet för henne var att prata mer meänkieli då. Hon läste meänkieli i skolan och hade nu fått en anledning till att lära sig mer.

-Lägret blir en slags motivation, språket förknippas med något roligt.

Språklägret finansieras tack vare bidrag från bland annat landsting och kommuner. Det finns pengar att söka för andra som har lust att kopiera idén, förklarar Daniel.

Daniels enmansshower inför lägrets deltagare är populära. Foto Reijo Kemi

Daniels enmansshower inför lägrets deltagare är populära. Foto: Reijo Kemi