Lärarnas tips om minoriteter kan lyftas i undervisningen

Läraren Rebecka Szemenkár i Hässleholm har låtit eleverna i årskurs fyra ställa frågor direkt till tornedalingar för att göra ämnet mer levande. Foto: Privat

Det är lätt att bli hemmablind och inte se sina tillgångar. Speciellt för barn kan det vara svårt att förstå vad som är så speciellt med tornedalingar.

– Vi i förvaltningskommunerna är inte i minoritet, vi är i majoritet. Barnen kanske inte har upplevt något annat i sina liv än det här, säger Birgitta Rantatalo som jobbar med revitaliseringsprojekt i skolor.

Birgittas sätt att möta faktumet att bo och verka mitt i en nationell minoritet är att vara konkret i sin pedagogik.

– Jag pratar med barnen om vad som hänger på väggarna därhemma, vad som finns i farmors hus, hur det går till när pappa fiskar … Jag försöker lyfta vår kultur och synliggöra den.

Men ytterst få i landet har det så förspänt som barnen i Pajala, Korpilombolo och Jukkasjärvi. En undersökning som Sveriges radio gjort visar att majoriteten av Sveriges högstadieelever aldrig får lära sig något om de fem nationella minoriteterna, trots att det ska ingå i undervisningen.

Metavisi väljer att lyfta fram två goda undantag: Birgitta Rantatalo i Korpilombolo och Rebecka Szemenkár, lärare på Internationella engelska skolan i Hässleholm.

Skypade med tornedaling

Rebecka berättar hur hon resonerar:

– Jag vill inte att begreppet minoritetsspråk ska kännas som något avlägset, utan jag vill att eleverna i mina klasser får möta det själva.

Efter att barnen i årskurs fyra tittat på filmen ”Elina – som om jag inte fanns” under en lektion kom mycket frågor upp, vilket gjorde att Rebecka tog kontakt med människor som pratar olika minoritetsspråk.

– Frågorna om tornedalingar var främst ”Hur var det för dig när du var liten? Förbjöd din lärare även dig att prata finska?”. De funderingarna är inte så lätta att googla fram svar på.

Klassen lyckades få till ett skype-möte med Bengt Niska (STR-T:s ordförande).

– Det var superroligt. Eleverna uppskattade det verkligen.

– Jag har presenterat alla minoritetsspråken för eleverna och också tagit upp religioner. Det har gjort att ämnena naturligt gått i varandra och vi har diskuterat hur vi ”svenskar” behandlat minoriteter.

Birgitta Rantatalo i Korpilombolo jobbar för att skolbarnen ska se sin egen kultur och värdet av sitt ursprung. Foto: Privat

Ortnamnen i fokus

I Korpilombolo finns Birgitta Rantatalo, tidigare matte och NO-lärare, som den här våren samarbetar med skolor i norra förvaltningskommunerna. Främst är det Gårdbyskolan i Korpilombolo och Smedskolan i Pajala som Birgitta jobbar mot via olika revitaliseringsprojekt knutna till stiftelsen Meän Akateemi. Arbetet finansieras av ISOF (Institutet för språk och folkminnen). Bland fokus-teman finns ortnamnen.

– Det finns gemensamma begrepp som alla använder här uppe även om inte alla pratar meänkieli. Det är namn på olika platser, marker och naturföreteelser.

Läätinkuusi är till exempel en stor gran i Korpilombolo. Sivakkajänkkä är namnet på en speciell sankmark inte långt därifrån.

Birgitta besöker några av de här platserna tillsammans med främst elever som läser meänkieli.

Hon berättar att det finns åtskilliga exempel på fördelar man kan dra av sitt ursprung i norr.

– Sanna Kalla i The Magnettes har till exempel berättat hur coolt det är med rötter i en minoritetsbefolkning när hon kommer ut i världen. Det upplevs som något spännande och de har fått många spelningar tack vare det.

Barn från Korpilombolon matar renar med lav. Foto: Birgitta Rantatalo

Vad beror det på att skolorna är så dåliga på att lyfta fram minoriteter?

– Utbildning om nationella minoriteter har inte inkluderats i lärarutbildningarna och jag undrar hur det ser ut idag på den fronten?

Birgitta förstår att det krävs en hel del för att lärare som redan har fullt upp med ordinarie undervisning också ska lägga in minoriteter.

– Många orkar helt enkelt inte. Planeringstider äts ofta upp av annat. Det kanske krävs att de gör jobbet på sin fritid och då blir det ett motstånd.

Birgitta tycker att lärarnas kompetenshöjande dagar borde användas till att lära sig mer i ämnet.

Slutligen ger hon hopp för framtiden vad gäller den egna minoriteten:

– Jag märker av effekterna av revitaliseringsprojektens insatser. Intresset för meänkieli har helt klart ökat sedan vi började 2010. Fler barn förstår idag meänkieli och fler vill också läsa meänkieli själva. Det är väldigt glädjande.

Hela gruppen (från Pajala och Korpis) samlad på morgonen vid Kaunisvaara nya skola. Foto: Birgitta Rantatalo

 

Kreativ galenskap i Korpilombolo

Linnéa Nylund, ordförande i Korpilombolo kulturförening. Foto: Privat

–  Det är fantastiskt att kunna möta världen i lilla Korpilombolo, säger Korpilombolo kulturförenings ordförande Linnéa Nylund apropå den nyss avslutade Nattfestivalen.

 Vi behöver inte åka någonstans för att se en finsk kantelekonsert, en fransk performance-artist eller möta syrianer som ställer ut konst.

Nattfestivalen lockar varje år 5 000 till 6 000 besökare till den lilla byn med drygt 500 invånare. När vintern är som mörkast och kylan är hård tänder byn ett tomtebloss i form av ett 80-tal kulturinslag under två veckor (1-13 december). Så har det varit sedan 2005.

Sydamerika har legat som grund till festivalen ända sedan den startade som en hyllning till den colombianske författaren León de Greiff.

Programmet är digert: musik, scenkonst, litteratur, seminarium, debatter, samtal och konst för alla åldrar.

Bakom arrangemanget står Korpilombolo kulturförening vars ordförande Linnéa Nylund fick Stora Landpriset 2009 för sin fantastiska gärning.

Fixar närservice i byn

Kulturföreningen har gjort att framtidstron spirar i byn på flera plan: medlemmarna ser till så närservicen på orten förbättras i form av livsmedelsbussar, snöplogning och gräsklippning. Och som avknoppning finns också ett hotell med restaurang.

Årets festival har varit väldigt lyckad med många glada människor, säger Linnéa Nylund. Jättefina möten mellan människor, både medverkande och byns befolkning, gäster och hemvändare.

Mest folk har konserterna med de välkända grupperna RajRaj-band och The Magnettes varit. Litterärt möte mellan författaren Mikael Niemi och Juan Vasquez lockade också publik.

Som en röd tråd genom festivalen löpte en föreställning varje kväll av en fransk performanceartist.

 Slumpen avgjorde vilken text och vilken specialskriven musik som kom ur högtalarna – och till det skulle han agera spontant. På scenen hade han gjort en installation med röda snören och lövruskor. Med ljusets hjälp påminde det om en lappkåta.

The Magnettes från Pajala drog storpublik under Nattfestivalen. Foto: Privat

Från vetenskap till populärkultur

Årets tema har varit sömn, drömmar och fladdermöss. Professorer har föreläst i dessa ämnen och bygdens folk har uppträtt med något de skrivit.

 Vi har hela registret från vetenskap till populärkultur. Många bidrar och det skapar en bra bredd.

Förra året påbörjades också Aniara-seminariet där man utgår ifrån hur vi ska rädda vår jord.

Vad driver dig att hålla på med festivalen år efter år?

 Ganska egoistiska skäl, tror jag. Jag själv berikas mycket av arbetet och det är fantastiskt att kunna möta världen i lilla Korpilombolo.

Någon besökare beskrev festivalen som en kreativ galenskap.

 Det är ett så bra uttryck för ibland undrar vi också om vi är galna när vi håller på så här.

Meningen är att festivalen kommer att fortsätta framöver så länge den kan finansieras.

Idag ligger budgeten på runt 600 000 kronor via bidrag från bland annat Kulturrådet, landstinget och Sparbanken Nord plus biljettintäkter och sponsring.

Författaren Mikael Niemi i ett möte med Julian Vasquez. Foto: Privat

Maj-Siris störar är en hyllning till dem som kämpat

Maj-Siri Österling delar sin tid mellan Anttis och Sydfrankrike. Tornedalen bär hon alltid med sig som inspiration. Foto: Privat

Om du har vägarna förbi Korpilombolo bör du stanna till vid torget. På en äng står 90 färgglada störar placerade i en cirkelform.

-Det är min hyllning till bönder, laxfiskare, renskötare och kronotorpare, säger konstnären Maj-Siri Österling. Folk som fått kämpa för att överleva.

 

 Maj-Siri är uppväxt i Muonionalusta intill Muonio älv i Pajala kommun. I många år har hon i vuxen ålder delat sin tid mellan sommarhem i Anttis och boende i sydfranska vindistriktet Languedoc. Utställningarna har varit många, Maj-Siri målar främst i olja och akryl, formar installationer och ger ut poetiska verk i samarbete med författare från olika länder. Inte så sällan återkommer hennes barndoms miljöer i skapandet.

-Det mesta av mitt konstnärskap handlar om Tornedalen och liv i vatten, säger hon.

Under sin uppväxt på 1940- och 50-talen följde Maj-Siri sin pappas och andra fiskares byggen med laxpator i älven. Patorna byggdes av kraftiga störar för att stoppa laxen när den vandrade upp för vattendraget. Det forsande vattnet, blåheten och bruset från rörelserna har inspirerat Maj-Siri i hennes konstnärskap där flera meterlånga störar och fisk ofta återkommer. 2005 och tre år framåt hade hon till exempel en rikskänd installation intill Siljans strand i Rättvik där 800 störar i blått, rött och gult bildade en 60 meter lång konstruktion.

konstinstallationen-2005-i-rattvik-signerade-maj-siri-foto-lennart-edvardsson-rattviks-bildarkiv

Konstinstallationen 2005 i Rättvik intill Siljan bestod av 800 färgstarka störar, signerade Maj-Siri. Foto: Lennart Edvardsson, Rättviks bildarkiv

Vill omvandla gammalt till nytt

Efter den iögonenfallande installationen välkomnade Sollefteå hennes verk Laxpata som placerades intill kraftverket. Även Frankrike har tagit del av Laxpatan. Och nu är det alltså sedan augusti Korpilombolos tur att presentera Maj-Siris verk som hon döpt till Störarna.

– I flera av mina installationer har den tornedalska laxpatan varit min utgångspunkt. Men den här gången tänker jag också på rengärden, höhässjor och torkställningar. Installationer som byggt på vardagliga behov.

-Jag tycker om att omvandla saker till något modernt och nytt som pekar framåt, att använda det gamla och göra något nytt av det, förmedla styrka och hopp.

Vid invigningen 28 augusti förklarade Maj-Siri att installationen är ett sätt att minnas den gemensamma historian, men också att se framåt.

– Störarna står i dag ofta overksamma mot laduväggar och är markörer för en svunnen tid och tuffa livsvillkor.

Konstnären har låtit vässa och tjära de kraftiga pinnarna i Korpilombolo innan hon målat dem i de samiska färgerna rött, blått och gult. Runt tio personer har därefter med spett gjort 90 hål i marken.

– Tanken är att verket ska ingå i Nattfestivalen 1 december och då kommer störarna förmodligen att vara täckta till hälften av snö. Det blir spännande att se.

Korpilombolo kulturförening står bakom arrangemanget med installationen Störarna. Maj-Siri hoppas att verket får stå på sin plats i åtminstone tre år.

fargglada-installationen-storarna-3-foto-privat

fargglada-installationen-storarna-2-foto-privat

Färgglada installationen Störarna visar något gammalt i en ny tappning, förklarar konstnären Maj-Siri Österling. Foto: Privat