”Mina historier utspelar sig alltid i ett gränsland”

Tove Alsterdal har sina rötter i Karungi. Foto: Annika Marklund

Författaren Tove Alsterdals rötter i Karungi norr om Haparanda färgar av sig i hennes böcker. Så även i deckaren ”Vänd dig inte om” som kom ut i höstas.

-Alla mina böcker utspelar sig i ett gränsland, säger Tove.

Toves mamma Elsa Bolin (född Bucht) är uppväxt på Kyrkholmen i Karungi och det är dit Tove och hennes familj återvänder när de åker norrut. Mamman flyttade visserligen därifrån redan som 17-åring men hennes barndomshem står kvar. Tove har idag fullt med kusiner utefter gränsen. Inte minst landsbygdsminister Sven-Erik Bucht på Kyrkholmen som är just en kusin.

I Toves bok ”I tystnaden begravd” (2012) rörde sig dramat i Tornedalen och Ryssland med utgångspunkt i en av mamma Elsas kusiner som emigrerade till Ryssland på cykel. Men den här gången finns ingen direkt koppling norrut.

-Inte mer än att jag tar livet av en bodensare, skrattar Tove.

Bokens berättelse utspelar sig i och kring Beckomberga sjukhus i Stockholm där Tove för länge sedan arbetade som mentalskötare. En av rollfigurerna är Svante från Boden som är en MÖP, Militärt Överintresserad Person, som älskar bunkrar och gamla slag. Författaren har om igen borrat ner sig ordentligt i olika ämnen för att göra berättelsen trovärdig. Tove är känd för att göra djuplodande research och den här gången har hon rest runt i Östeuropa för att sätta sig in i bland annat tiggarnas levnadsvillkor.

Toves mamma dog 2009.

-Efter det blev dragningen norrut ännu starkare eftersom jag kände att det nu var min uppgift att se till att mina barns koppling norrut finns kvar. Jag är så glad för det tornedalska arvet, jag vill verkligen att våra tjejer ska få det med sig.

Platsen Karungi är viktig. Hon har flera släktingar i Stockholm och de håller tät kontakt med varann men utan en plats att åka till riskerar rötterna att bli grundare, menar Tove.

karungi-tagstation-foto-eskil-helmerson

En ung Tove på 1970-talet vid mamma Elsa Bolins och styvpappa Lasses sida på Karungi tågstation. Foto: Eskil Helmerson

Vad står det tornedalska arvet av?

-Det är svårt att svara på men det finns bland annat i naturen, vissa platser går rakt in i hjärtat. Nere vid älven är det så, det finns en sådan kraft i den miljön.

Hon nämner också arvet av den arbetsamma tornedalingen som alltid jobbar, vill göra rätt för sig, inte lämna saker halvfärdiga.

I en intervju sa du en gång att en viktig fråga i Tornedalen när man möter en ny person är ”Vems är du?”

-Ja så är det, det öppnar många dörrar att ha svar på den frågan. Men för några år sedan möttes jag istället av kommentaren ”Är det du som är författaren?” Och då slog det mig att jag vill nog kanske hellre berätta vems jag är och om min mamma och så (skratt).

Tove kommer att besöka Umeå, Luleå och Boden på litterära träffar och bokfestivaler under hösten men samtidigt planerar hon för en ny bok. Nästa verk kommer ut om ungefär två år, så länge tar hela processen.

Tove blir väldigt trött av att skriva koncentrerat på en berättelse i flera timmar för det krävs att hon går in och föreställer sig en annan värld. Allt byggs upp i huvudet och det tar energi.

-Jag är också väldigt kritisk av mig, kastar mycket. Jag vill tänja på mina gränser och bli bättre hela tiden. Ska jag ta människors uppmärksamhet i anspråk ska jag också ha gjort mitt bästa.

Tove jobbar utöver sitt författarskap som redaktör för Liza Marklunds deckare och bollar ofta idéer med Liza. Tjejerna är klasskompisar från tiden på Kalix folkhögskola där bägge gick Journalistlinjen på 1980-talet.

 

vand-dig-inte-om

Toves senaste deckare Vänd dig inte om utspelar sig på och kring gamla Beckomberga mentalsjukhus.

 

Ellen tog studenten klädd i Meänflaku

Ellen Gustafsson, 19 år, vill lära sig meänkieli. Foto: Privat

Ellen Gustafssons studentfirande i Oskarström väckte uppmärksamhet. Hon virade in sig i tornedalsflaggan för att visa var hon hör hemma.

-Andra klädde sig i flaggor från Albanien och Bosnien, jag tog min Meänflaku, säger 19-åriga Ellen.

Ellen Gustafsson från Halland är intresserad av sina minoritetsrelationer. Hennes mormor Elin Wande har bott i Korpilombolo i många år och Ellens familj har därför vistats mycket vid gränsen under sommarloven.

Ellens mammas sambo är jugoslav och denna mix från två olika kulturer har gjort att Ellen tatuerat orden Mummu (mormor på meänkieli) och Baba (kroatiska för farmor) på sin ena arm.

-Jag tog med mormor och farmor till en tatuerare i Umeå och lät dem skriva orden på ett papper med sina egna handstilar. Sedan tatuerades det in.

Hon har dedikerat ytterligare en tatuering till mormors ära: bilder av mummus favoritblommor på underarmen. Snacka om kärleksförklaring!

När det var dags att ta studenten i våras från internationella IB-programmet (International Baccalaureate) i Oskarström utmärkte sig Ellen på lastbilsflaket där hon åkte med sina kompisar.

-Folk undrade vad det var för en flagga jag virat in mig i, säger Ellen.

Men hon var inte ensam om att lyfta fram sina rötter. Runt omkring henne hade flera studenter snott in sig i sina landsflaggor eftersom många hade anknytning till andra länder.

Tatueringarna på underarmen består av orden Mummu och Baba Foto Privat

Tatueringarna på underarmen består av orden Mummu (mormor på meänkieli) och Baba (farmor på kroatiska) och blommor. Foto: Privat

Ellen Gustafsson firade studenten i Oskarshamn iklädd meänflaku Foto Privat

Ellen Gustafsson firade studenten i Oskarshamn iklädd Meänflaku. Foto: Privat

Morbror har undervisat i meänkieli

Ellens mormors syster Barbro bor kvar i Korpilombolo och i sommar träffade Ellen även morbror Erling uppe vid gränsen. Erling har förresten undervisat i meänkieli vid Stockholms universitet och gjort en ordbok på språket.

-Det är så härligt uppe i Tornedalen, så lugnt och fridfullt, säger Ellen. Jag har funderat på att någon gång bo där. I så fall blir det nog Korpilombolo jag bosätter mig i.

När det här läses har Ellen precis avslutat en månadslång utbildning till bartender i Stockholm. Hon vet inte riktigt vad hon vill jobba med längre fram men under många år var arkitekt något hon drömde om. Ellen skulle vilja lära sig meänkieli och funderar just nu på hur det skulle gå till. Kanske kan hon gå kurs och även anlita släktingar till det?

”Tornedalingarna stal mitt hjärta”

Vivian Gullickson White, 61, från Kanada letade efter sina rötter – och fann dem i Tornedalen. Här berättar hon med egna ord om sin spännande resa bakåt i tiden. Om surströmming, gravplatser och gästfrihet.

 

Sommaren 2010 reste jag till Tornedalen i Övertorneå, väldigt nära norra Polcirkeln. Kanske kan valet av resa verka udda och för mig själv känns det fortfarande ganska otroligt. Anledningen beror på min hobby: släktforskning.

Bollen sattes i rullning med ett enkelt meddelande på hemsidan ”Efterlysningar via Kalixbygdens Forskarförening” 1998, där jag frågade om mina förfäder. Detta trots att jag inte visste alls vad någon av de svenska orden betydde.

Till min stora överraskning fick jag svar av en vänlig herre vid namn Ragnar Sannemalm från Matarengi, och han skrev på engelska!

 

Mitt livs äventyr 

2009 fick jag insikten att en resa till Sverige och mina förfäders hem inte skulle vara omöjlig.

Mitt livs äventyr, som skulle pågå i sex veckor, började ett år senare i Finland. Jag for från Helsingfors norrut till Kuusamo och vidare västerut till Sverige och Matarengi.

I Övertorneå bodde jag hos Ragnar och Arra som på sitt generösa vis visade mig inte bara deras hem, kultur och seder, utan också tog mig till platserna där mina förfäder levt. Arra och Ragnar var väldigt tålmodiga när det kom till mina många frågor. Jag kommer aldrig glömma deras godhet och jag ser dem nu som en del av min nära familj, trots att vi egentligen är långt ifrån varandra i släktträdet.

emigrant1

Vivian Gullickson White från Kanada (till höger) guidades i Tornedalen av Övertorneåborna Arra Sannemalm (till vänster) och hennes make Ragnar.

Medel mot mygg

Innan jag reste läste jag på nätet att personer som skulle till de norra delarna av Sverige borde ta med Zyrtec. Jag är inte helt säker på varför det tipsades om just det medlet. Instruktionerna uppmanade till att börja ta tabletterna några dagar innan ankomst och att fortsätta under hela vistelsen. Det här skulle neutralisera betten, som kan vara väldigt otäcka, kliande och lämna ärr efter sig, stod det. Jag följde instruktionerna och trots att jag blev biten var klådan mindre intensiv än vad jag upplevt hemma.

Jag hade också packat ner en speciell mygg-jacka, och från min finska kusin fick jag med mig en mygghatt samt insektsmedel.

Den första dagen begav vi oss till Armasaari (min anfader Arendt Grapes hem, den tyska bryggare som kom till Stockholm 1629. Så småningom hittade han till Tornedalen där han startade Sveriges första järnbruks-fabrik).

Vi åkte efter det tillbaka över Torneälv till Sverige. Den gränsen är antagligen den fredligaste gränsen i hela världen. Det finns varken byggnader eller vakter och man behöver inte stanna för att uppge någon anledning till att färdas över till det andra landet. Det enda tecknet på att man åker in i ett annat land är en diskret liten skylt vid sidan av vägen.

Skulle det inte vara underbart om alla landsgränser var lika fridfulla?

 

Pastor Tornbergs öde

Efter att vi korsat älven for vi söderut till Ruskola där min gammel-farfar Edward Johannes Rova levde. Dessvärre stod huset inte längre kvar på platsen, men jag kunde urskilja grundstenarna där byggnaden tidigare stått.

På en promenad i centrala Övertorneå stod jag plötsligt framför kyrkan där mina förfäder hade döpts, konfirmerats och gift sig. Precis när jag skulle träda in blev jag presenterad för en herre som råkade vara en Rova-kusin. Ja, självklart visste han vem Edward Rova var och han kände även en annan herre som visste vart Edwards hus hade flyttats. Rova-kusinen skulle kontakta honom och sedan informera mig. Fru Fortuna stod onekligen på min sida!

Min sjätte gammel-farbror Johannes Jicolai Tornberg var pastor i kyrkan och 1717 blev han misshandlad av kosacker med hans egna käpp, vilket ledde till hans död två dagar senare. De försökte ta kyrkliga dyrbarheter och Johannes försökte stoppa dem. Hans käpp finns kvar i kyrkans förvaring, även om jag inte såg den.

 

”Dessa personer var min familj”

Jag kände mig ganska känslomässig under besöket i kyrkan. Jag vandrade genom kyrkogården och kände igen många av namnen på stenarna. Dessa personer var min familj, mina förfäder och jag hade kommit hem. Under en tyst stund tänkte jag på våra olika liv. Hur mitt hade blivit så annorlunda jämfört med deras och så skilt från mina rötter. Inte för att jag flytt från det, utan för att jag helt enkelt inte hade vetat om det.

Min åttonde i ledet gammel-farfar Arendt Grape dog 1687 när flodvatten drog med sig honom. Hans kropp hittades aldrig. Jag började inse att livet utmed Torneälv måste varit hårt, men att det gav människorna styrka och beslutsamhet. De måste ha varit en kraft att räkna med, precis som älven som flöt genom deras liv.

Vi for norrut till Pajala. Jag blev förvånad att det ungefär 80 kilometer norr om polcirkeln kunde vara så varmt att det nästan kändes tropiskt. Ja, det blir väldigt varmt inom norra Polcirkeln! Här besökte vi också världens största solur som finns i Guinness rekordbok.

emigrant2

Vivian förundrades över det varma klimatet vid Polcirkeln.

Samma jord då som nu

Nästa stopp var i Kengis där Arendt Grape levde innan han flyttade till Armasaari och började bruka jord. Det var här som han lyckades skapa en kanal som ledde vattenflödet från älven så att turbiner roterade och krossade malm som kom från Kiruna.

Det var otroligt att se kanalen, och att gå på samma jord som min åttonde gammel-farfar gjorde för över 400 år sen. Gruvan i Masugnsbyn är fortfarande aktiv idag under LKAB.

Det finns ett stort antal ättlingar till Arendt Grape vid Torneälv. Det är inte särskilt förvånande med tanke på att han hade 14 barn som producerade många barn själva. Hans släktskap har spritt sig över hela jorden och nästan alla personer vid älven har på ett eller annat sätt anor från Arendt.

Min resa fortsatte och älven var aldrig långt borta. Fälten och de öppna landskapen vibrerade med färgen av de lila viltblommorna. En natur målad i skönhet: det blåa i älven, det gröna och lila i träden, gräset, blommorna och skyar av vitt och blått i himlen. Det är en lugn och fridfull plats.

 

Värsta lukten någonsin

På den tredje dagen blev det picknick i Övertorneå. Då fick jag äran att känna den värsta lukten jag någonsin känt: surströmming. Det gjordes försök att få mig att smaka på den och jag fick anstränga mig för att inte må illa. Till slut förstod de andra att försöken inte skulle lyckas.

Nästa stopp var ett besök hos Herbet Wirlöf. Herbert är väldigt insatt i släktforskningen i Tornedalen och har gjort ett fantastiskt jobb att spåra emigranterna. Han flaggade till och med Tornedalsflaggan för min skull! Han förklarade att alla tre färger i flaggan har speciella betydelser: blå är den klara himlen, vit är snön som lägger sig vintertid över dalen och det gula representerar solen.

 

Mitt hjärta blev kvar i Tornedalen

På den fjärde dagen tog vi avsked.

Jag lämnade mitt hjärta i Tornedalen, invånarna stal det från mig. Det är en magisk och underbar plats som är fylld med överraskningar och mysterier. Det är varmt, välkomnande och vänligt. Det är fredligt och tyst men samtidigt vilt och otämjt. Landskapet ligger kvar, opåverkad av resten av världen, endast påverkat av älven och himlen. Det är något odefinierat, men ändå gripbart. Du känner det inom dig.

Jag andades in Tornedalen – och jag andades ut ”jag är hemma”.

Jag vet att jag hör hemma här i dalen. Jag är en Tornedaling.

 

Vivian Gullickson White, Kanada

 

(Översatt från engelska av David Redebo)