Trots att han passerat sjuttio, ger Bengt Pohjanen ett vitalt intryck på alla plan. Och efter nästan fyrtio år i det litterära finrummet flödar orden oförminskat. Detta under en resa som startat vid språklig fryspunkt.
Alla som skapar och improviserar måste förr eller senare förhålla sig till amerikanske tonsättaren och filosofen John Cage (1912-92), som bokstavligen byggde konst ur intet.
”Jag har ingenting att säga och jag säger det” var devisen.
Bengt Pohjanens kamp har näring i ett omvänt perspektiv – som aspirerande skriftställare utan verktyg.
”Jag är född utan språk” skrev han i en av sina första dikter. Med ”dålig finska” som modersmål.
– En text som nu fått översättning på xx andra språk, berättar Pohjanen.
Tullfritt
Född i avlånga byn Kassa i allvarets Tornedalen, är vår Bengt marinerad i berättelser och myter – han är en produkt av det långa minne han gärna talar om.
Pohjanen har myntat begreppet ”gränsens tredje rum” som beskrivning av den andliga temperaturen i spänningsfältet mellan två (eller flera) kulturer.
Där den svenskfinska gränsen inte är någon skiljelinje eller simpelt kartstreck.
– Det är en levande och skapande miljö med oändliga möjligheter, säger Bengt.
Nyckeltal
Nyckeln till denna rika kultur är språken.
– Jag skriver på svenska, meänkieli och finska, programförklarar Pohjanen.
Med tungomålen följer tillträde till alla platser i mytologin och geografin. Men Bengts väg till litterär ryktbarhet har också högst konkret gestalt.
Född i en auktoritär tid med kuvande centralmakt, fanns under ungdomsåren en sund lust att utmana rådande ordning.
Ung gerilla
– Med alla förbud som fanns, var gränsens rum kanske mer spännande då än det är nu. Vi var ett slags gränsjägare gjorde allt för att utmana makten och hade farliga kontakter, framlägger Bengt med en gest av djup tillfredställelse.
Pohjanen är en av dem som gett den gränshandel som länge hade epitetet smuggling mytologisk gestalt.
Undertecknad får levande beskrivningar av våldliga busstreck som kunde utgöra basen i en samling noveller på temat.
Vägen öppen
Tillvaron som den etablerade yrkesmannen och kulturpersonligheten Bengt Pohjanen nu lever i saknar kanske ungdomsårens akuta dynamik. Men erfarenheten är en trygg hamn.
Några demoner har vår Bengt dumpat vid älvstranden, andra värnar han om och lever med.
Samtalet upphåller sig länge vid viktiga stationer på livsresan – det första, nervösa besöket på biblioteket, uppvaknandet under gymnasietiden i Haparanda, den första dikten, att bli publicerad och insteget hos upphöjda Norstedts förlag.
Gamla greker
När orden och historierna får vingar kan de bära hur långt som helst. Men oavsett grad av poetisk frihet, har Bengts berättelser alltid upphov i levande livet.
Han gillar något som grekerna kallar scia, som ordagrant kan översättas skugga.
Bengt lutar sig fram över cafébordet och lyfter på espressokoppen för att illustrera. Kärlets avbild flyttar på sig.
– Koppen är verklig och skuggan är berättelsen. Det är därför som jag har svårt för detektivromaner. De känns ofta så konstgjorda. Det finns liksom ingen kopp, avslutar han.
Lasse Stenman
Denna artikel tillägnas pensionerade bibliotekarien Mayre Waltari i Haparanda – en vänlig dam utan fördomar som med yrkeskunnande och kärlek beledsagat både Bengt Pohjanen och artikelförfattaren på den litterära vägen.
