STR-T:s förbundsordförande 1983-84
Bor idag: Ekfors/Puostijärvi utanför Övertorneå
Gör: Diversearbetande pensionär, aktivist inom meänkieli och politiskt aktiv
Vilken fråga var den mest brännande under din tid som ordförande?
-Vi hade möten runt omkring i Tornedalen då, minns jag. Bertil Isaksson, jag, Monica Johansson och Mona Mörtlund åkte i min bil upp till Pajala, Kangos och Svanstein och började planera utvecklingen. Jag jobbade i Luleå vid den tiden (bara Bertil bodde i Tornedalen) och det var fruktansvärt mycket telefonsamtal och ett stort intresse från media, många intervjuer i radio… Vi lyfte fram meänkieli som språk och vi i STR-T utsattes för mycket hat och många upprörda samtal. Jag blev till och med mordhotad! Jag blev både rädd och konfunderad när jag upptäckte hur mycket känslor frågan om språk väckte hos folk.
Bengt i en yngre upplaga som språk- och kulturaktivist.
-Diskussionerna gick varma. Vad var det för språk vi pratade? Var det meänkieli, tornedalsfinska eller finska? Vilken status hade det? Vi fick hjälp av professor emeritus Henning Johansson som sa att meänkieli är den rätta benämningen. Bengt Pohjanen kom också med i diskussionen. Vi var under den här tiden ett gäng språkligt och kulturellt intresserade ungdomar, vi var självständiga men brann tillsammans för kultur och rättvisa.
-Jag var ordförande under det som kallas ”den sista språkstriden”. Striden utkämpades under ett möte i Svanstein där frågan avgjordes definitivt. Vi hade samlat mycket folk, till och med den tidigare landshövdingen Ragnar Lassinantti var på plats. Jag var ordförande så jag fick lov att avbryta honom flera gånger. Några professorer var också där liksom en professor från Finland som pratade om kväner. Där dök det begreppet upp för första gången, att vi kunde tillhöra gruppen kväner.
-Ragnar Lassinantti tyckte angående språkfrågan att vi skulle närma oss riksfinskan och vi andra som bildade en grupp tyckte att vi skulle bevara särdragen vi hade i meänkielin, våra egna ord och så…
Hemma på gården i Puostijärvi vajar kvänska flaggan.
-Jag minns det som en mycket turbulent tid, både på ett privat plan och vad gäller språkdebatten. Jag pluggade ju i Umeå samtidigt och jobbade sedan i Zimbabwe i två år och flyttade därefter ner till Arboga på grund av kärleken.
-Jag har levt i 40 år med språkfrågan och varje dag har jag diskuterat den med någon, så det är lika bra att jag fortsätter till slutet.
-Jag är tacksam för utvecklingen men mycket återstår.
Susanne Redebo
