Han har speciella knep för att stilla sin hemlängtan. Foto: Privat
Per Teofilusson från Malmfälten bor sedan länge i Stockholm. Han har speciella
knep för att stilla sin hemlängtan. Foto: Privat
Per Teofilusson har ofta känt en rotlöshet som tornedaling i Stockholm. För honom har kontakten med rötterna varit viktig för att inte gå vilse i storstan. Här ger han sina bästa tips på hur man kan hålla liv i sin kultur hundratals mil hemifrån.
Per har under åren stått en del på scen med egenskriven poesi, både på pubkvällar i Stockholm och kulturaftnar i norr. Med boken ”Norrsken över Kloster Pub” (2015) debuterade han som författare, boken innehåller skrönor/kortprosa från norr. Recensenter skriver att ”det handlar både om en sorts kulturell rotlöshet och ett existentiellt sökande … på ett starkt och säreget språk.”
Per föddes 1963 och växte upp i Malmfälten (Kiruna och Svappavaara), med bägge föräldrarna från Kuttainen och Karesuando. Farfar och mormor var förstakusiner från Nedre Soppero.
– Jag känner mig mer som lantalainen än som tornedaling.
Som 18-åring flyttade han till Stockholm. Vid den tiden rådde depression i Kiruna med stora strukturomvandlingar i gruvan och många förlorade sina jobb.
– På arbetsförmedlingen var de pigga och kastade flyttbidrag, konfetti och gratis flygresor efter dem som sökte sig söderut.
Per blev ”butiksråtta” i Stockholm på Östermalm efter att ha ringt runt med hjälp av telefonkatalogen. I butiken mötte han fina kunder med muffar och lilafärgat hår. Lennart Hyland tittade ofta förbi.
– Det var ett bisarrt galleri av människor som jag aldrig hade upplevt under min uppväxt.
Vad var svårast med att flytta ner?
– För mig var det en lättnad att flytta. Jag jublade att äntligen få dra hemifrån, det var så självklart att inte stanna där uppe.
– Jag mytologiserade ganska snart Norrland för här nere var jag ju ingen. Jag började prata en bredare dialekt eftersom folk kallade mig ”Lappen”. Det var en komplimang minns jag. Jag möttes med respekt och de hade fördomar om att jag kunde jobba. Och det kunde jag, jag hade arbetsmoral.
När Per fick egna barn uppstod en stark längtan efter sina rötter.
– Längtan satte sig i märgen, den blev fysisk, och jag började strukturera upp mitt liv i norr. Jag ville föra mina berättelser vidare till nästa generation och åkte upp med min son för att hugga ved, elda i bastun, sitta i köken och lyssna på ett språk varken han eller jag förstod.
När Per närmade sig 40 började han lyssna på musik kopplad till Tornedalen. Kassetten med vissångaren Torvald Pääjärvi blev viktig för honom. På senare år har texter och musik av David Väyrynen och Johan Airijoki tagit plats i Pers hem.
Just att ta del av olika kulturyttringar är ett tips som Per vill ge till andra i exil.
– Ta del av all fin litteratur som kommer norrifrån! Det ger tröst och vi här nere behöver tröst.
– Skogen är viktig för mig och för många andra. I Stockholm finns det faktiskt skog överallt. Jag kan runda Hammarbybacken inte så långt från där jag bor och då kommer jag in i Nackareservatet. Jag kan ströva i den skogen en hel dag utan att möta en käft. Jag åker med färja fem minuter från min bostad på Södermalm över Hammarby sjö och låtsas varje gång att det är Muonio älv.
Per brukar packa en liten ryggsäck från 80-talet med kaffe och mackor och blir borta en hel eller halv dag.
– Ett tips är också att ta med en gammal ärvd kniv och skära sin falukorv med den.
Lukter väcker minnen och Per sniffar då och då på myggmedel (beckolja).
– Jag har också alltid lite ved hemma så jag kan göra upp en eld på snön när jag är i skogen på vintern. Då får jag kontakt med dofterna, känner att det luktar rök om kläderna …
Men även inomhus går det att stilla en hemlängtan på olika sätt.
– Precis nu när jag pratar med dig har jag fötterna på min mormor Elina Pesonens trasmatta. Jag ligger ofta på den, gör övningar eller bara vilar. Att vara omgiven av de här sakerna betyder jättemycket för mig.
– Jag har accepterat att jag bor i en storstad där jag alltid kommer att vara lite bakom, lite snett bakom eller lite underifrån. Det passar mig ganska bra i min roll som poet men frågan är vad den känslan gör med mig som människa. Jag är i exil, i bästa fall i diasporan på Söder i Stockholm.
Du har sinne för humor, vad säger du om humorn i Stockholm jämfört med i dina hemtrakter?
– Det finns absolut en skillnad. Där uppe finns en humor som är råare, mer lakonisk eller möjligen lite stum. Jag har lärt mig hemifrån att när du skämtar ska du vara gravallvarlig när du levererar skämtet. Du ska absolut inte skratta själv.
– Jag har märkt att mina livskamrater från barndomen blir allt viktigare för mig, jag kallar dem ”brorsan” eller ”pror”. Med dem kan jag vara mig själv. När vi träffas låter vi käftarna gå på vårt sätt.
Susanne Redebo
