Genom den nya satsningen Bada i kultur ska kulturmiljön på hembygdsgården i Jukkasjärvi utvecklas. Foto: Ida-Maria Svonni
Genom den nya satsningen ”Bada i kultur” ska kulturmiljön på hembygdsgården i Jukkasjärvi utvecklas. Foto: Ida-Maria Svonni
Man kan säga att historien om Jukkasjärvi hembygdsgård börjar med att prästgården brinner ner år 1836. Den samiska kvinnan Ragnhild Huuva och Olof Hansson, en lantalainen, blir kära och gifter sig. Det sägs att Ragnhilds pappa köper marken i bröllopsgåva till de nygifta som tar efternamnet Pappila som betyder just prästgård.
–Den här berättelsen är så fin och visar att vi samer och lantalaiset har levt här sida vid sida långt tillbaka, säger Ida-Maria Svonni som varit aktiv i Jukkasjärvi hembygdsförening i drygt 10 år.
Nu är hon projektledare för den nya satsningen Bada i kultur som ska utveckla kulturmiljön på hembygdsgården och för det har Jukkasjärvi hembygdsförening fått 1,4 miljoner från Leaderområde Tornedalen 2030. I byn finns idag kyrkan med anor från 1607 kvar, ett bastuhus som varit gästgiveri, ett skolhus som numera är restaurang samt ett flertal andra byggnader.
–Jag kände direkt när jag kom hit första gången att här vill jag vara – här har jag ett uppdrag. Det handlar om min egen historia och bakgrund, säger Ida-Maria och syftar på att hon har ett ben i den samiska kulturen och ett i den lantalaisiska.
Det blir till slut Ragnhilds och Olofs barnbarn Fredrik Pappila som 1936 ser till att husen och föremålen på gården bevaras för eftervärlden genom Jukkasjärvi hembygdsförening.
Nu ska Ida-Maria, som brinner för traditionell kunskap, djupdyka i föremålen på hembygdsgården. Hon ska inventera och lära känna föremålen och hur de har använts. Därefter ska allt digitaliseras. Nya texter om föremålen ska också översättas till de nationella minoritetsspråken nordsamiska och meänkieli. Med hjälp av QR-koder ska besökaren kunna skanna och läsa om föremålen och byggnaderna.
–Vi ska göra kulturmiljön mer tillgänglig med ny skyltning. I Pappilagården finns det lantalaisiska museet som visar livet som bofast, andra delar på gården visa livet som nomad och den samiska kulturen.
Den samiska kulturen är mer känd än den lantalaisiska och har därför varit lättare att berätta om, menar Ida-Maria.
Varför är det så?
–Jag tror att det beror på att det lantalaisiska folket blev så starkt assimilerade för att vi var fastboende – övergreppet var så starkt att det till och med har påverkat min generation. Först nu finns en medvetenhet.
För att råda bot på okunskapen har Ida-Maria under hösten anordnat föreläsningar om den lokala historien, bland annat om nyckelhakar, vyölinähaka med ett särskilt utseende för Tornedalen, om Tornedalens allmogemåleri, vantar i norr och om minoritetens matkultur.
–Vi har ett eget formspråk med egna färger, mönster och uttryck och det vill jag lyfta fram. Vi har till exempel den egna Jukkas-vanten.
Men den lantalaisiska och samiska kulturen har också många likheter, menar hon. Skillnaderna ligger i hur folken har levt, en som bofast och en som nomad.
–Levnadssättet för med sig liknande föremål anpassade för de olika livsstilarna. Kistan är ett bra exempel, i den samiska kulturen är kistan, giisan, mindre för att den ska få plats i släden, akkjan, i den lantalaisiska kan den vara större på grund av att man var bofast.
Ida-Maria går ut till Pappilagården för att visa en typisk kista för Tornedalen, med ett rundat lock.
–Kistor har ett eget formspråk och är ett mycket vanligt föremål för kvinnan. Jag vill lyfta fram kvinnans roll. Det var hon som drog ett stort lass på gården och i kåtan.
Flera föremål som Ida-Maria visar är målade med en indigoblå färg, också denna är typisk för Tornedalen. Lite längre bort finns en typ av vattenkärl med ett speciellt mönster som ser ut som stora krumelurer.
–Och här är ett skåpbord, pöytäkaappi, också typiskt i sitt formspråk, säger hon om en typ av bord som ser ut som ett skrivbord format som ett v med förvaring undertill.
Invigningen av det omgjorda museet är planerad till den 6 juni 2024. Då kommer de nya skyltarna och informationen om föremålen att finnas på plats. Det blir föredrag, guidning av museet och Tornedalsteatern kommer att spela teaterpjäsen Älven/Eatnu/Enu
–Jag ser fram emot att berätta om våra två kulturer här på ett nytt sätt och visa att vi har levt och arbetat tillsammans – det är ett viktigt budskap. Jukkasjärvi är en stark mötesplats och har varit så i alla tider. Platsen har fortfarande en stark dragningskraft och vi har ett behov av att samlas och mötas.
Skribent: Karin Skoglund
