Pia debuterar som författare i släktkrönikan ”Där rinner en älv genom Saivomuotka by.” Foto: Privat
Släktkrönikan ”Där rinner en älv genom Saivomuotka by” har sin upprinnelse i en hög med papper och kvitton som en morbror lämnade efter sig. I centrum står en by med alla människor som kommit och gått.
–Morbror Erik var oerhört intresserad av människans plats i världen, det har han fört över till mig, säger författaren Pia Mariana Raattamaa Visén.
Pia föddes i Muodoslompolo 1962 men växte upp i Stockholm. Hon har varit omgiven av en ständig hemlängtan under sin uppväxt. Mamma Frida förde över sin längtan till dottern som vistades i Saivo under alla sina skollov.
-Vi är många som kastades söderut under 1960- och 70-talen eller som flytt från ett annat land och som lever i den här hemlängtan.
Släktkrönikan är skriven utifrån årtal som varit avgörande för släktens historia. Berättelsen är cirkulär där platsen är densamma men där människor föds, lever och dör. En evig rörelse som aldrig tar slut, på samma sätt som älvens vatten aldrig kommer tillbaka till samma punkt.
Dramaturgin är platsen Saivoumuotka som pikar när det är fullt med barn i byn.
-Det är en arbetarroman men också en berättelse om Sverige. Vad gör vi med vårt land? För mig handlar det inte bara om min släkt utan också om glesbygden och människors levnadsvillkor.
Den gård som står i centrum i krönikan är Vanhatalo (Raattamaa-pörtet) där Pias mormor Maija och morfar Israel bodde. Huset är idag omgjort till museum och bönhys i en bygd som lagts i träda.
Familjen Raattamaa. Från vänster övre raden: morbror Erik, Helga och Sigurd.
Nedre raden: Israel, Evert står lite snett bakom Albin. Maija sitter med Elsy i knät och längst till höger Frida, författarens mamma. Foto: Privat
-Tornedalingar har en väldigt speciell historia med sitt språkliga och kulturella förtryck. Mitt i denna sorg och vemod finns också ett starkt ljus, det är intressant.
Morbror Erik var politiskt engagerad och deltog i att bygga ett samhälle, även om det låg i utkanten av Kiruna kommun. Han hade meänkieli som sitt modersmål. Att skriva ner sina berättelser var aldrig aktuellt för honom, det blev istället syskonbarnet Pias uppgift. Pia har jobbat som språklärare i Hälsingland i 20 år och är idag anställd vid Stockholms universitet som lektor i språkdidaktik.
Pia med dottern Karolin på var sida om morbror Erik, som dog 2001. På bilden har de plockat hjortron i Kelojoki. Foto: Privat
Hon berättar att utmaningen varit att försöka få boken liten och tunn trots att den spänner över fyra generationer.
-Det har varit en lång och svår process att välja ut vad boken ska innehålla.
Utgångspunkten har varit att återge det cirkulära livet som pågår utan slut och som också blir avbrutet av nytt liv eller av död. Förluster av barn och förluster av språk.
-Det är speciellt med tornedalingar som fråntagits sitt språk och därför också delar av sin identitet. Mamma har ofta sagt till mig att ”jag har inget språk” men i själva verket har hon två, tycker jag. Därför är det roligt och viktigt med allt som görs idag för att stärka meänkieli och en meänkielitalande identitet.
Från det att Pia fick materialet i sin hand har det tagit 15 år till bokens färdigställande. Bonniers förlag nappade på manuset och förläggaren tyckte att Pia hittat en spännande form där släktkrönikan känns representativ för stora delar av landet.
-Jag har försökt att lägga språket nära det muntliga berättande med upprepningar och rytmer som är typiska för det.
Pia återkommer till känslan av hemlängtan. En ofrivillig flytt handlar sällan om att göra karriär utan snarare om överlevnad, säger hon. Därför gillar hon uttycket ”Äpplet kastas ofta långt ifrån trädet”.
-Älven föder också en orolighet hos tornedalingar. De reser upp och ner i landet och har inte sällan två hem att relatera till. Här finns paralleller till Torne- och Muonio älvar som flyter och för över rörelserna på sina människor.
Pia lärde sig aldrig meänkieli, även om boken har spännande stänk av det lite här och var.
-Mamma har vägrat, hon har alltid sagt ”Du ska prata svenska” till mig. Men som liten pratade jag ändå med mormor. När jag försöker göra det idag känns det svårt, det blir som en gröt i munnen.
Hon har studerat meänkieli vid Umeå universitet och funderar på att ta fler kurser längre fram. Men kanske kommer bok nummer två emellan?
-Jag har många idéer och skrivprojekt på gång, så vi får se.
