Ingemar Pahtajärvi bor numera i Eskilstuna. Foto: Susanne Redebo
”Det är så enkelt hemma i Erkheikki. Folk är ju som jag, jag smälter in där på ett annat sätt än söderut. Där finns inte samma byråkrati. Hemma håller man inte på att plocka upp bajset från gräset om hunden gör ifrån sig på en promenad.” Det säger Ingemar Pahtajärvi, 57, uppväxt i Erkheikki, numera boende i Eskilstuna.
Fler och fler permanenta hus i Tornedalen blir sommarbostäder för folk som flyttat söderut. Ingemars föräldrahem står tålmodigt kvar och väntar på att sonen ska komma hem.
Det gula huset ligger vid Erkheikkibacken och sedan 2010 har det vårdats ömt av Ingemar sedan mamma Laina gick bort. Vår och sommar dyker han upp med sin fru Petra. Paret bor annars i Eskilstuna i Mälardalen där Ingemar jobbar som IT-konsult.
Vi träffas på ett fik i Eskilstuna och Ingemar får själv berätta om det tornedalska arvet och om sitt liv.
”Jag lämnade Erkheikki när jag var 17 år för att göra lumpen i förtid och sedan bar det av till Göteborg för jobb hos Volvo i slutet av 1970-talet. Jag monterade in vindrutetorkare bland annat.
Jag har också jobbat som journalist på Nya Kristinehamns-Posten i tolv år.
Jag har arbetat med mycket, har räknat ut att jag haft 25 olika jobb.
Jag kan sakna livet där uppe men jag har svårt att se att en dag flytta upp permanent. Min fru kommer från Skåne och vill inte till Pajala. Och jag vet inte om jag vill själv heller.
Det är så enkelt när man är hemma. Folk är ju som jag. Vi är sociala och pratsamma av oss där uppe, norrlänningar är inte alls tysta, vi pratar ju hela tiden. Det har min fru också märkt.
Ingemars föräldrar Sigvard och Laina Pahtajärvi bodde i det här huset i Erkheikki som numera ägs av sonen Ingemar. Foto: Privat
Kan tvätta bilen i fred
Livet är enkelt i Tornedalen. När jag ska fixa med bilen så behövs det inte samma byråkrati som här nere. Nästan allt är förbjudet här. Hemma kan jag tvätta bilen på gården och sätter jag på bastun så bryr sig inte grannarna om att det ryker. Men börjar man grilla utanför hyreshuset här i Eskilstuna blir folk sura.
Jag pratade enbart meänkieli fram till jag var sex år. Då började jag leka med en kompis Dan som bara kunde svenska. Då var jag tvungen att lära mig svenska.
Idag pratar jag alltid meänkieli när jag är hemma och när jag träffar folk från Finland. Det är jättebra att kunna meänkieli även i Mälardalen. Vissa ord kan finnarna tycka låter gammeldags, men meänkieli är ju inte är så styrt, den lever sitt eget liv med ord och uttryck. Gråsparv har jag alltid kallat paskaryynö men så heter det inte på finska. Det är inte ofta finnarna rättar mig för de hör ju direkt att jag pratar annorlunda.
Försöker tänka sig för
Jag har tagit med mig det tornedalska raka sättet att kommunicera på. Men jag försöker att inte vara så rak i mitt sätt, även om det är svårt. Man får tänka sig för och vara lite försiktig med hur man uttrycker sig.
Jag slappnar av när jag är hemma i min egen kultur. Jag behöver inte tänka på vad jag ska säga eller hur. I Tornedalen kör vi bilen fram till förstubron och knackar på och går in. Men folk som kommer söderifrån ställer sig en lång bit från huset och de som bor där tänker då ”varför parkerar han så långt bort, det måste vara en skummis, han kan inte ha rent mjöl i påsen.” Så är det i Erkheikki.
Jag pratar mycket om Pajala med dem jag känner här nere och de säger ofta ”det måste vara ett fantastiskt ställe det där Pajala, så mycket som du pratar om det”.
Ingemar Pahtajärvi med frun Petra åker ofta upp till Tornedalen på våren för att åka skidor. Foto: Privat
