Karin Keisu och Josse Thuresson
Karin Keisu och Josse Thuresson gör en konstnärlig film om förtryck av två minoritetsspråk: meänkieli och teckenspråk. (Foto: Privat)
En konstnärlig film om språkförtryck och minoritetspolitik tar form med hjälp av konstfackeleverna Karin Keisu och Josse Thuresson. I filmen står arbetsstugorna i Tornedalen som symboler för språkförtryck.
-Men vi vill inte bara peka på förtrycket utan också visa styrkan i att kunna flera språk, säger Karin Keisu, 25, från Juoksengi.
I ett inlägg på Facebook efterlyser Karin Keisu tips om arbetsstugor i Tornedalen: ”Jag heter Karin och är född och uppvuxen i Juoksengi, Övertorneå. Jag studerar konst på Konstfack och jobbar just nu med ett filmprojekt om meänkieli, Tornedalens historia, nationalism och kampen om rätten till sitt modersmål och minoritetsspråk. Till filmen ska jag bland annat filma platser och byggnader där arbetsstugor låg.” I efterlysningen vill hon ha tips på var stugorna låg.
Responsen har varit överväldigande och många ville också berätta om sina egna upplevelser från dessa arbetsstugor.
Vad som inte framgår i inlägget är att Karin och Josse i november 2020 vann ”Kino der Kunst Project Award 2020” i München efter nomineringar från 50 konst- och filmhögskolor. De fick 5 000 euro för sin kommande film med arbetsnamnet ”My tongue is a 10 centimeter long Swedish flag”.
Den röda arbetsstugan i Teurajärvi står öde. Foto: Privat
Har döva föräldrar
Utgångspunkten för filmen är Karin och Josses egna modersmål: meänkieli för Karin och svenskt teckenspråk för Josse, vars båda föräldrar är döva.
Duon har jobbat på sitt masterprojekt i ett år och beräknas vara klara med filmen våren 2022. Utgångspunkten är tillbakablickande men mycket i filmen refererar till hur det ser ut idag.
-Det är skrämmande att läsa hur politiker resonerar kring vår språk- och integrationspolitik, till exempel i Januariavtalet, säger Karin. Mycket är extremt likt hundra år gamla formuleringar som vi hittat. Det är samma språkpolitik man för med den skillnaden att man riktar sig till olika grupper. Nuförtiden är det invandrare som är måltavla, de måste lära sig svenska för att få en chans i samhället.
Karin säger att det blir problematiskt om andra språk och kulturer behöver bortprioriteras till förmån för enspråkighet.
Omfattande research
Karin och Josse har gjort omfattande research i hur språkpolitiken sett ut i Sverige sedan slutet av 1800-talet.
-Vi har läst gamla tidningar och riksdagsdokument och sett gamla arkivfilmer. Vi har samlat massor av material om hur man har pratat om språken historiskt sett – och fortfarande gör idag.
För att få till en försvenskning av ”gränsborna” i norr har till exempel arbetsstugorna i Tornedalen spelat en stor roll historiskt.
-De var en form av språkliga uppfostringsanstalter.
I februari i år reste Karin och Josse till Tornedalen för att filma platser där arbetsstugorna fanns – och fortfarande finns.
Via Facebook har de fått tips på personer som fortfarande lever och vill dela med sig av sina minnen, men på grund av coronan måste intervjuerna vänta ett tag.
-Vi vill också komma i kontakt med ännu fler som bott i dessa arbetsstugor.
Flera arbetsstugor från Tornedalen kommer att finnas med i filmen. Foto: Privat
I er research har ni fått reda på att ett av syftena med arbetsstugorna i Tornedalen var att svenskan skulle lyftas fram och meänkieli tryckas tillbaka?
-Ja, vi har tittat på riksdagsdokument, protokoll och motioner där man tydligt säger att det är viktigt att befolkningen vid gränsen blir svenskar och lär sig svenska. Arbetsstugorna var en del i strategin. Det fanns en oro för att tornedalingarna inte skulle vara lojala mot nationen på grund av den nära kontakten med Finland. Man ville skapa en separation och bryta kontakter som kunde hota rikets säkerhet. Vid den tiden var det problematiskt att gränsbor hade fastigheter, släkt och vänner på andra sidan älven.
-Under den här tiden ville man också skapa en stark nation och fram till 1950-talet var det viktigt att Sveriges befolkning skulle vara homogen. Ett språk, en tro och ett sätt att vara.
Berätta om upplägget med filmen.
-Det är en konstnärlig film, inte en ren dokumentär även om den har dokumentära inslag. Vi vill lägga ett pussel med olika berättelser, visuella delar och fläta ihop det på ett poetiskt sätt.
Detalj av den gula arbetsstugan i Korpilombolo. Foto: Privat
Vilka har ni tänkt ska se filmen?
-Så många som möjligt. Det är förstås viktigt att den visas där personer kan känna igen sig, i Tornedalen. Men också i Stockholm och på orter där kunskaperna inte är så stora i ämnet. Vi skulle också vilja sprida den ut i världen för språkpolitik och minoritetsspråk finns överallt.
Karin säger att de vill vara tydliga med att filmen inte bara fångar upp förtryckarstrukturerna. Lika mycket vill de lyfta fram styrkan med att ha flera språk, fördelen med att tillhöra en minoritet.
Karin talade själv flytande meänkieli tills hon fyllde fyra år, efter det tog svenskan över. Nu jobbar hon med att ta tillbaka språket genom att plugga det på distans.
-Många andra tornedalingar i min ålder säger att de har insett hur stor identitet de har i språket. Flera av dem har tagit samma steg som jag för att återta det.
Susanne Redebo
Vill du komma i kontakt med Karin och Josse? Kanske har du egna erfarenheter från livet i en arbetsstuga? Mejla [email protected]
